hur få ett öppet förhållande att funka när den ene inte egentligen vill?

Och jag inser ju absolut att det är så här det är. Själv kan jag inte förstå det - jag kan inte förstå hur man kan känna sig otillräcklig i nånting som faktiskt är fullständigt omöjligt för en att tillhandahålla; som man faktiskt inte kan hjälpa eller göra nåt åt - men jag inser ju att det ändå är så det känns, och jag respekterar känslan fullt ut. Av nyfikenhet bara: hade du haft lättare att hantera om din partner var bi, och även ville träffa kvinnor (men inga andra män), eller hade du känt dig lika otillräcklig i det; att du inte är kvinna på samma gång som du är man? (Hur jag än formulerar detta låter det nedlåtande och hånfullt; det är dock absolut inte så jag menar det, utan det är menat med all respekt i världen)

Om det är så du känner - att "hon går och väntar på att jag ska ge klartecken" - tycker jag att du ska prata med henne om det. Det måste ju vara en enorm press på dig att hela tiden ha hennes förväntan hängande i luften. 

Precis. Precis så. Förmåga att prestera sexuellt har av nån anledning satts upp på nån slags piedestal, skyhögt ovanför alla andra förmågor. Jag undrar varför det är så? Nog för att sex är otroligt viktigt, men det finns en del andra saker också, som är rätt najs om ens partner har koll på... 

Exakt så. Men det verkar ju vara frågan om en övertygelse om att man faktiskt på något övermänskligt sätt BORDE vara tillräcklig i alla (sexuella) avseenden, och då är det så klart svårt att bara rycka på axlarna och välja att inte utsätta sig för den pressen... man måste nog komma underfund först med att det faktiskt ÄR övermänskliga krav, och att man inte BORDE NÅGONTING.

Jag tror inte att det ett öppet förhållande skulle vara något större problem för någon som är seriemonogam så länge relationen är bara ytlig, då finns det ju bara fördelar med ett öppet förhållande. Saknar man förmågan att kunna få djupa känslor för någon så partnern blir mer som en kompis eller vän man har sex med och samtidigt är lite översexuell eller har ett starkt bekräftelsebehov så kan det nog kännas som att man inte kan ha ett monogamt förhållande.

"En fråga bara: kan du förstå hur en icke-monogam tänker och känner?"
Det är ju bara att plocka bort några saker ur ekvationen, kan du lägga till något och förstå hur din pojkvän tänker och känner?

"men jag tror inte att jag har en enda manlig vän som jag inte varit förälskad i under iaf nån period haha"
är du säker på att det handlar om förälskelse?

men att verkligen ÄLSKA nån är jag inte så bra på
vet din pojkvän om det eller är det något du "glömt" att berätta?

"Han väljer nog inte ut en trevlig lekkamrat utan han utgår ifrån sitt monogama tänkande."
ja, om han är demisexuell och bara blir sexuellt attraherad av någon han utvecklat känslor för eller något åt det hållet. Män är generellt bättre på att vilja ligga med någon som "bara" är en trevlig lekkamrat, som man glömt nästa dag.

Kan inte annat än hålla med. Jag har själv varit tillsammans med en kille som ställde ett sånt ultimatum till mig och det slutade med att jag mådde urdåligt och lämnade honom.

Med reservation för att jag missuppfattat vad du menar med detta så tror jag att vi är helt överens här - med ett undantag: jag saknar inte förmågan att få djupa känslor för nån; jag saknar förmågan att få en specifik sorts djup känsla som folk skulle klassa som (romantisk) kärlek. Mer om det nedan. Hur menar du då? Om något så är det väl tvärtom? Att det, när det gäller att förstå hur en icke-monogam tänker och känner, är en fråga om att lägga till snarare än plocka bort (nämligen lägga till fler partners), och tvärtom? Eller hur menar du? Vad är det som plockas bort i det ena fallet, och läggs till i det andra?

Nu var ju återigen min poäng här inte att peka finger och påstå att du inte fattar saker eller nåt sånt. Min enda poäng var att vi kan inte FÖRSTÅ - i betydelsen att på ett känslomässigt plan KÄNNA LIKADANT SOM - alla människor, men att det inte innebär att man inte RESPEKTERAR alla. Och återigen: nej, jag kan, som jag redan sagt, inte förstå min partner i ovan nämnda betydelse, men jag förstår att han har det jobbigt, och jag har all respekt i världen för att han känner och tänker som han gör. Omvänt kan han inte förstå mig (återigen i ovan nämnda betydelse av ordet "förstå"), men han respekterar ändå hur jag är. I sista änden tror jag att det här bara handlar om hårklyverier; om olika tolkningar av ordet "förstå".Hur menar du då? Ja, det här är nåt vi har pratat MYCKET om. Nu menar jag inte att jag inte kan ha DJUPA KÄNSLOR för nån - definitivt inte. Jag är allt eller inget, och dem jag bryr mig om bryr jag mig väldigt, väldigt mycket om. Det jag menade var att jag inte kan filtrera ut en specifik känsla som är reserverad för min partner, som är annorlunda i jämförelse med hur jag känner för andra människor som står mig nära. Är du med? I en annan, bredare betydelse av ordet "älska", som omfattar alla former av väldigt djupa känslor för någon, inte bara den form av känslor som monogama människor anser att de har specifikt för sin partner - i den betydelsen är jag väldigt bra på att älska. 

Slutligen: jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att försöka förstå (på ett intellektuellt - inte känslomässigt - plan ) hur jag menar. Vi är uppenbart väldigt, väldigt olika människor, med väldigt, väldigt olika syn på i alla fall de här sakerna, vilket lätt kan göra att man missuppfattar varandra, och kanske tänker att den andre verkar trögfattad eller motsägelsefull, så, som sagt: jag uppskattar att du inte bara avfärdar mig :) Dessutom: jag är en ganska förvirrande person överlag - inte minst för mig själv :)

Åh, ja: jag önskar att min partner hade varit som män generellt när det gäller det :) Sen måste jag säga att jag tror att hela den där bilden - att kvinnor generellt sett är demi-sexuella och män generellt sett inte är det - är totalt och fullständigt heltokig. Jag känner nog fler män som är demi-sexuella än kvinnor, om jag ska vara ärlig (även om detta är en uppskattning nu i stunden; inte nåt jag verkligen satt mig ned och gått igenom).

Återigen: jag har inte ställt honom inför ett sånt ultimatum. Det hade aldrig fallit mig in att ställa ett sånt ultimatum. Jag har förklarat för honom hur jag fungerar, och gett honom chansen att välja mellan att göra slut och att ha ett öppet förhållande. Jag skulle så klart kunna avsluta förhållandet också, men jag tycker att det är ganska rimligt att det är HAN som får avgöra om HAN vill prova ett öppet förhållande eller göra slut.

Sant och klokt. Jag formulerar mig inte alltid så bra, det är klart att det handlar om annat än att bara välja att känna sig otillräcklig. Vi har alla så mycket som ligger bakom våra känslor. Jag blir så frustrerad ibland bara över att så många faktiskt känner sig otillräckliga, när var och en är alldeles perfekt på sitt sätt i ett stort och härligt pussel där många människor kompletterar varandra. (INTE bara sexuellt.)

förlåt men de du håller på med är efferhandskonsrukion och de gör man pga sk självbedrägeri för att förverkliga sina egocentriska behov.
Det håller aldrig! Detta är en klassisk företeelse.

Jag var väldigt tydligt med min fråga men omedvetet tror jag du vänder på det till din fördel. 
Jag kopierar igen :

Detta har du skrivit om dig och din partner i din egen trådstart! (Det måsste du väl inse? ) :

"Jag vet tyvärr redan att jag inte kommer att kunna ändra på hur jag är Så om det öht ska funka är det min partner som får ändra på sig, och acceptera att jag träffar andra"

Sedan frågade jag om du sagt så till din partner och då svarar du så här i #188:
Nej ,Naturligtvis inte.Trådstarten var till för er här inne. 
Du svarade: Nej naturligtvis inte!

för att påminna dig så får du en kopia på ditt eget inläågg #188
Nej, naturligtvis inte. Trådstarten var till för er här inne, för att förklara situationen. Tänkte inte riktigt på finkänsligheten där, utan mer på att vara tydlig med hur landet ligger, för att ni här inne skulle förstå. Men ok, jag förstår din poäng, och hur det kan misstolkas.