Varför tycker så många mammor och bonusmammor illa om varandra?

För att spinna vidare på ditt svar och dessa tankegångar du beskriver, som du inte är ensam om att ha, så skulle man kunna sluta att inom styvfamiljskonstellationen prata om föräldraskap och i stället uttrycka det som ledarskap. Många känner sig främmande inför att benämnas som föräldrar för sin partners barn som kan skapa onödiga förväntningar om vad man "ska" ha för känslor för varandra än om man istället pratar om ledarskap. Där har du en roll som inte kräver att du älskar barnen, inte ens att du tycker om barnen men ändå är någon som håller i rodret så att det som behöver göras görs. 

Alla barn känner kanske inte heller att de vill få in en ny "mamma" eller "pappa" och blir förvirrade över benämningar som antyder att det är så. Jag tror att det även för många ex känns förvirrande att deras barn ska kalla någon du inte ens känner för sin bonusmamma. Det skulle nog fungera bättre för många styvfamiljskonstellationer att vara mer tydliga kring att det handlar om att sköta ett hushåll, inte om att försöka forcera fram en ny kärnfamilj där alla älskar alla. 

Ursäkta, men den där kommentaren om att du "är av den knäppa idén" får mig att tro att du tog illa upp, gjorde du det? Det tycker jag i så fall är synd för min åsikt går ju inte på något sätt rakt emot din åsikt.

Jag pratar utifrån min egen erfarenhet och jag vet att det finns flera som känner precis som jag men idag finns i princip enbart ett gängse ord "bonusmamma" och vi är många som inte alls känner oss hemma med det. Och det där med att min mans barn skulle välja själv vad hen vill kalla mig, det var inte barnet som "valde", hen hade en mamma och andra bekanta som lade ord i munnen på hen.

I verkliga livet har jag enbart kallat mig själv för mitt namn och jag benämner mig i relation med hens pappa, jag är altlså hens pappas fru, jag benämner mig inte i någon annan roll gentemot hans barn. Och så vill jag ha det. Jag vill inte benämnas som hens "mamma" på något sätt. Jag säger ingenting om andra som av olika anledningar vill kalla sig så men idag tror jag tyvärr att det ofta är bristen på alternativ som gör att många kallar sig för det. Och det tror jag lägger undermedvetna förväntningar att leva upp till. Inte på alla naturligtvis, men för många av oss. 

Ledarskap är ett jättebra ord att använda i stället för föräldraskap. Jag ser inget fel på ordet i sig. Men då pratar jag utifrån erfarenheten att inte känna att jag har mandat att säga till min mans barn i mitt eget hem. Den erfarenheten delar jag också med många. Inte med dig, antar jag, men många med mig. Det är jätteviktigt att känna att man har mandat att säga ifrån om det som rör en själv i sitt eget hushåll. Och då är ledarskap ett jättebra ord framför föräldraskap.

Även om just du inte håller med mig och att just du inte gillar ordet i det här sammanhanget så hoppas jag att andra som läser det här ska kunna få sig en tankeställare och se att det finns andra alternativ än vad som oftast läggs fram för oss.

Precis som du säger så är det skillnad på vad man säger IRL men likväl bär vi med oss de här orden vare sig vi diskuterar på ett forum, läser en tidning, läser en bok, tittar på en tv-serie, det gängse ordet har blivit "bonusföräldrar" och "bonusfamilj".

Jag har ju den knäppa iden att barnet själv får välja hur de vill benämna sin förälders nya (i samråd med förälderns nya - man måste få delta i att välja vad man själv blir kallad). Jag är också av den knäppa iden att varje familj själva får lov att forma hur de bäst fungerar. Så länge de i den familjen mår bra av det.

Helt ärligt känner jag inte till ett enda fall där bonusföräldern börjat benämna sig som mamma eller pappa.. Har läst ngt inlägg här där det nämns men aldrig sett/hört om det IRL.. och faktum är att jag tar mkt av det som skrivs här (som andrahandsåsikter) med en nypa salt..

Ledarskap tycker jag känns helt fel - där har du vverkligen ett uttryck som lägger förväntningar på människor. Alla "nya" vill inte delta i det ledarskapet. Alla föräldrar vill inte ha en ny som deltar på det sättet. Och alla barn vill inte/klqrar inte heller av det.

Du och jag kommer nog aldrig komma överens gällande det här. Jag respekterar dina åsikter men håller inte med i dem. Jag vet inte vad du har för erfarenhet av bonusfamiljer (om du har någon) men dina argument går ofta mot extremer som att pappan är frånvarande hela veckor osv. Självklart finns det alltid extremvarianter och undantag där varannan vecka inte är att föredra, men det är inte dessa situationer man bör prata om när man generellt diskuterar detta (anser jag). I de flesta fall bor barnet varannan vecka och har två närvarande föräldrar och eventuellt två bonusföräldrar som förhoppningsvis är närvarande de med. Låt säga att en bonusmamma kommer in i barnets liv när denna är två år, alltså väldigt ung. Barnet kommer aldrig minnas tiden som mamma och pappa var tillsammans utan kommer alltid ha minnen av pappa och bonusmamma samt mamma och eventuell bonuspappa på eget håll. Om man som bonusmamma kommer in i en tvåårings liv så tror jag att det är ganska svårt att INTE få/ta en föräldraroll gentemot barnet. Om bonusmamman börjar senare eller slutar tidigare än pappan så kanske hon hämtar/lämnar barnet på förskolan under de veckor som barnet bor hos dem, för att det är bättre för deras familjeliv och framförallt för barnet som slipper långa dagar på förskolan. Om bonusmamman älskar att pyssla och gärna gör detta med barnet så är väl det fantastiskt. Om bonusmamman tycker om att hålla på med tvätten eller laga mat eller vad det nu kan vara och DERAS familjeliv funkar bra med att hon gör det så är ju det upp till dem. De handlar INTE om att hon försöker ta över mammans roll eller att pappan är frånvarande utan att det passar deras familjeliv bäst. De kanske kör nattningar varannan kväll och den andra städar undan/går och tränar under tiden. Hon kompletterar ju pappan under hans vecka så att barnet mår så bra som möjligt, får den uppmärksamhet hen förtjänar och hon gör förhoppningsvis pappan till en bättre pappa i och med att hon underlättar vardagen. Och då tar hon faktiskt en föräldraroll!

Det finns olika varianter av bonusföräldrar och ibland kanske de inte är närvarande/delaktiga och då bör de inte heller kalla sig för mer än pappas tjej, men i de fall som hon faktiskt tar en föräldraroll och ställer upp för barnet mer än hon behöver så är hon faktiskt mer än bara pappas tjej och då anser jag att bonusmamma är ett jättefint begrepp. Det är oftast inte heller något man går runt och säger eller ber barnet kalla en för utan används för att förklara sin roll i barnets liv.

Nej, jag hyllar alla närvarande bonusföräldrar - i mina ögon är man fantastisk om man älskar och tar hand om ett barn som inte är ens eget av ren välvilja. Dessa människor VÄLJER faktiskt att älska barnet och ta hand om barnet trots att de absolut inte behöver göra det. Och om de gör detta så är det för BARNETS skull, inte för sin egen. Skulle de tänka på sig själv i första hand så är det bra mycket enklare att träffa någon utan barn. Att vara förälder är otacksamt i många fall men att vara bonusförälder måste vara den mest otacksamma rollen som existrerar, tyvärr! 

Som vuxen behöver man alltid ta ledarrollen med barn som man har en närmare relation med annars går det åt skogen och du har ett barn som är vilset och äter godis till frukost.

Det jag känner själv är att "ledare" känns mycket bättre för mig än "förälder". Förälder ger mig en slags känsla av att man ska offra sig själv för hans barn som om man vore dess förälder. Ledare är mycket mer neutralt. Jag behöver inte ens tycka om hans barn bara göra det som är bäst för vårt hushåll.

Ja, det stämmer, det är oerhört jobbigt att leva i en relation där man inte kan samtala med sin partner om hur man vill ha det i sitt eget hushåll. Och att leva med en partner som kör över en. 

Där kan det också underlätta om ens partner slutar att föreställa sig att man ska ha samma känslor för hans barn som han har själv, att det inte alls är givet att jag ska vilja göra samma uppoffringar för hans barn som han själv gör utan att ens reflektera över det. Och i förlängningen skulle det kanske kunna få föräldrar att förstå det magiska i det lilla ordet "tack" när man hjälper till. Tack för att du hjälpte mig med mitt barn.

Ja, men saken är den att jag vet att jag inte är ensam. Och det bästa är ju att det finns fler alternativ än bara ett enda, eller hur?

Att jag trycker på vilken erfarenhet jag själv har är för att visa utifrån vilket perspektiv jag talar, ett perspektiv som jag vet att andra delar med mig. Men som hitintills inte fått så mycket utrymme att prata om sina erfarenheter men som också kan behöva få andra alternativ än de som gärna läggs på oss av vår omgivning, och många gånger också av oss själva. 

Det är väldigt vanligt att kvinnor går in i förhållande med en man som har barn sen tidigare och tror att hon behöver leva upp till förväntningar om att vara en "bonus" och att vara som en "förälder" eller något liknande en förälder. Väldigt vanligt att kvinnor hamnar i relationer där de inte vågar säga ifrån för att de är rädda för att bli klassade som den elaka styvmodern. Inte alla så klart, men många. Om du tror att det enbart handlar om mig så tycker jag det är synd. Jag försöker vara öppen med att det här är ett sätt att se som passar mig. Jag försöker inte ta någonting ifrån dig. Du får göra så som det passar dig med din man och hans barn. Jag lägger mig inte i det. Men jag tycker att vi kan presentera betydligt fler alternativ än det gängse "bonusförälder" och "bonusfamilj".

Varför skulle man inte både kunna servera fler alternativ till vad man ska kalla sig och samtidigt prata om hur man kommunicerar i en relation? Du kommunicerar med ord. Ord är viktiga. Att kunna sätta ord på det man upplever är viktigt.

Det är för övrigt en sak som jag saknade i början av min resa i styvfamiljskonstellationen, att kunna sätt ord på vad jag upplevde. Åh gud, vad ensam jag var. Jag hade ingen att vända mig till. Jag visste inte var jag skulle börja för att förklara att något kändes fel, jag visste inte till vem eller hur. Det vill jag inte att någon mer ska behöva uppleva. Men tyvärr tror jag att det fortfarande är allt för vanligt att kvinnor mår lika dåligt som jag gjorde och får kämpa i det tysta.

Jag gör precis som du och presenterar mig inte med en roll, förutom den jag har till mannen, om det ens behövs. Men som jag sa tidigare, i artiklar, tidningar, böcker, på teve: det som används är "bonusförälder" och "bonusfamilj", i alla fall i den media som riktar sig till allmänheten. På en mer akademisk nivå tror jag mig ha uppfattat att det numera är vanligt att prata om "ombildad familj", men jag kan ha fel där. 

Du får gärna fortsätta att diskutera kommunikation, jag tänker inte gå emot dig eller debattera att det ena är viktigare än det andra. Jag vill enbart servera fler alternativ, så får de som läser det här välja själva. 

Jag är förresten glad att du inte hade tagit illa vid dig

Flera alternativ, absolut - som jag skrev anser jag att man själv bör få välja ngt som passar en.

Efrersom du faktiskt skrev att du ville att man skulle sluta prata om föräldraskap och istället tala om ledarskap. Det lät inte riktigt som att du ville ge flera alternativ direkt ;)