Varför tycker så många mammor och bonusmammor illa om varandra?

Jag tror inte att din utgångspunkt är sann. Jag tror det visst finns mängder med män som känner likadant, däremot är ju rätt många män såna att de inte säger det utan tiger i sin ensamhet. Många kvinnor pratar med sina vänner om relationer och då även sånt här 

Att använda begreppen biomamma och bonusmamma är säkerligen ett nästan idiotsäkert recept mot katastrof. Det finns bara en mamma och det finns bara en pappa.

Förutom naturligtvis i samkönade relationer.

Det är inte så konstigt att föräldrar reagerar om en annan vuxen visar tecken på att nedvärdera förälderns roll, för att därmed höja sin egen status. Biomammor är ett begrepp som av allt att döma ofta används i syfte att provocera. Mamma räcker bra. I heterogena relationer finns en, i homogena kan där finnas två. De har förnamn och kan särskiljas.

Så förvirrande kan det inte vara för någon. Att som ny kvinna till en man med barn sedan tidigare kalla sig bonusmamma tyder på mentala problem i normalfallet.

Mina barn är vuxna idag, men under deras uppväxt hade dom två bonusmammor.

Den första ville inte ha med dom att göra och hade helst sett att dom inte alls hade kontakt med sin pappa, enligt henne själv.

Hon var inte snäll med barnen, inte så att hon slog, men hon sa aldrig något snällt till dom, inget dom gjorde dög för henne och hon hackade på allt.

Droppen kom när hon kallade sonen för jävla skitunge, och han blev jätteledsen, då ringde jag upp henne och skällde ut henne efter noter. 

Jag pratade även med barnens far, det hände bara en gång.

Men hon tryckte ständigt ner dom och det är illa nog. 

Som tur var skilde dom sig och mitt ex fann en ny fru som var den förras raka motsats, varm och öppen, hon visade mina barn respekt men satte gränser för dom.

Hon lyssnade  på dom om dom behövde prata och hon mötte dom alltid med en stor kram när dom dit.

Som grädde på moset är hon en kvinna som är duktig på att pyssla, handarbete, inredning, sömnad och sånt som jag är värdelös på.

Så hon kompletterade mig perfekt, 

Dessutom får hon mitt koleriska ex att bli lugnare och gladare, vilket gör honom till en bättre pappa. 

Jag älskar den kvinnan, fan vore hon inte gift skulle jag fria till henne. 

För att bonusmammorna blir mer involverade i bonusbarnen än bonuspapporna. Jag höll mig utanför så mycket jag kunde och då uppstod ingen friktion. Även när kärringen försökte tala om för mig hur jag skulle göra så vägrade jag ta telefonen..

Det är för att den nya partnern ibland är så ivrig att ta över inte bara pappan utan också barnet. Barnet har redan föräldrar. När barnet blir den nya partnerns livsinnehåll och att vara en bonusmamma ger denna meningen med livet blir det grogrund för konflikt. Och den nya partnern förklarar "jag vill ju bara väl". Det finns band och relationer som hon står utanför. Pappan ska ha en fungerande relation till mamman för barnets skull och där ska inte den nya partnern vara inne och peta. Barnet har en speciell relation till sin mamma som man ska hålla sig utanför, inte hålla på och smsa när barnet är hos sin mamma. En bra första grej är att tänka på sig själv och prata om sig själv med sitt förnamn "Lotta" och inte bonusmamma.

Varför skulle det tyda på mentala problem? Om man tar precis lika mycket ansvar och har precis lika mycket engagemang (eller mer) i barnet som mamman, har man då inte ?rätten? att säga att man är bonusmamma? Det är ju till exempel skillnad på att ta ett barn till sig och verkligen bry sig om hen, se till hens behov, laga mat till dagligen, tvätta åt, städa efter, trösta osv än att vara en relativt närvarande låt säga gudförälder. Har man inte då mer ?rätt? att titulera sig bonusmamma/bonuspappa när man faktiskt har en föräldraroll gentemot barnet än någon som tilldelats rollen gudförälder, träffar barnet högst några gånger i månaden och absolut inte uppfostrar barnet? I en del fall kommer ju faktiskt bonusföräldern in tidigt i barnets liv och då utvecklas ibland ett väldigt starkt band sinsemellan, det är nästan omöjligt att inte ta en föräldraroll om man kommer in i ett väldigt litet barns liv och ska bo med barnet, uppfostra barnet osv.

I trådar om bonusföräldrar pratas det så ofta om att inte trampa föräldrarna på tårna, att inte ta över deras plats eller få dem att känna sig nedvärderade med begrepp som till exempel biomamma - men det är helt okej att nedvärdera en bonusmamma som tar ett stort föräldraansvar genom att bara kalla henne för pappas nya tjej?

Varför skulle det tyda på mentala problem? Om man tar precis lika mycket ansvar och har precis lika mycket engagemang (eller mer) i barnet som mamman, har man då inte ?rätten? att säga att man är bonusmamma? Det är ju till exempel skillnad på att ta ett barn till sig och verkligen bry sig om hen, se till hens behov, laga mat till dagligen, tvätta åt, städa efter, trösta osv än att vara en relativt närvarande låt säga gudförälder. Har man inte då mer ?rätt? att titulera sig bonusmamma/bonuspappa när man faktiskt har en föräldraroll gentemot barnet än någon som tilldelats rollen gudförälder, träffar barnet högst några gånger i månaden och absolut inte uppfostrar barnet? I en del fall kommer ju faktiskt bonusföräldern in tidigt i barnets liv och då utvecklas ibland ett väldigt starkt band sinsemellan, det är nästan omöjligt att inte ta en föräldraroll om man kommer in i ett väldigt litet barns liv och ska bo med barnet, uppfostra barnet osv.

I trådar om bonusföräldrar pratas det så ofta om att inte trampa föräldrarna på tårna, att inte ta över deras plats eller få dem att känna sig nedvärderade med begrepp som till exempel biomamma - men det är helt okej att nedvärdera en bonusmamma som tar ett stort föräldraansvar genom att bara kalla henne för pappas nya tjej?