Särbo pga ”bonuslivet”

Om du läser lite längre upp så ser du att jag rekommenderar särboskap. Jag har inga planer på att flytta ihop med någon ny kvinna, med eller utan barn.

Att två vuxna väljer att flytta ihop är ett gemensamt beslut. Vuxna är fria att göra som dom vill, dom kan absolut välja att vara särbo före sambo.

Och det där med föräldraansvar och vuxenansvar är väl extra viktigt att det fungerar före man flyttar ihop. Att man har pratat om förväntningar och ansvar och vilka skyldigheter/rättigheter man har gentemot varandra innan man ens packar första lådan.

Varför har alla så bråttom? Varför prata man inte med varandra? Vad är man så rädd för?

Jo, jag vet. Att tänka sig att pappan har ansvaret och att en partner ändå beter sig med hyfs brukar vara svårt att få ihop, för en del. Hon måste tilldelas ett "vuxenansvar" annars kanske hon äter mat med fötterna eller nåt.

Oj hans barn är inte ditt ansvar. Han får jobba så han själv kan lämna och hämta sina barn: så nej han kan inte ta för givet matt du ska ställa upp och agera mamma när han har sina barn.

Det är bra att du inser dina tillkortakommanden. Män som har pli på sina ungar kan faktiskt parera barn och partner samtidigt.

Nu kan det låta som att jag pikar dig, tvärtom så tycker jag att det är bra att du kommit till denna insikt själv. Man ska inte ta in en ny partner i sitt liv om man förväntar sig att denne knappt ska existera dom veckor som barnen är på plats.

Det är din åsikt och ej fakta.

Och alla barn tror inte de är universums mittpunkt , bara de som är dåligt uppfostrade.

Men det är såklart föräldrarnas fel / ansvar i så fall barnen tror de är universums mittpunkt.

Och det är bonusföräldrarnas fel om de tror de universums mittpunkt.

Folk kan bete sig illa oavsett ålder.

Eller vara efterblivne fan , det beror på individen , och inte på att personen är bonusbarn/biobarn/bioföräldrar/bonusföräldrar .

Det är såklart jättebra om även bioföräldern bor ihop med en främling , men det beror inte på att bonusbarn är alltid efterblivne fan och bonusföräldrar är alltid perfekta.

Jag och min tidigare sambo valde att bli särbo. Inte för att han inte gillar min dotter och trivs med att hon bor här (bor hos mig på heltid) utan pga att han troligtvis har en diagnos (kö för utredning) som gör honom extremt stresskänslig och då är livet med en intensiv tonåring med alla humörsvängningar och utbrott det kan innebära inte lätt. Han bor 3 minuter från oss och vi ses så ofta vi alla vill vilket blir ungefär varannan dag. Han sover dock oftast hos sig själv för att han behöver lugnet. Funkar mycket bra hittills. 7 år som sambo och 9 månader som särbo. 

Jag är faktiskt i samma läge och överväger starkt att gå isär/särbo pga. bonusbarnet. Står mig ända upp i halsen...

Jag blir faktiskt glad över att så många har börjat överväga särboskap i stället för samboskap, när det finns barn inblandade! Svårare än så behöver det ju inte vara! Håller mänskligheten på att växa upp? :)

Samtidigt bör folk sluta att skaffa det "gemensamma lilla kärleksbarnet", som man tror ska "knyta ihop bonusfamiljen" - fastän det oftast bara leder till mer konflikter. Inte minst med de större barnen, när allt plötsligt måste anpassas till det minsta barnets behov. 

Sedan blir det separation igen, och de vuxna sitter där mer barn med flera olika partners, och hela livet en enda röra...

Nej, bestäm er för hur många barn ni vill ha, skaffa dessa med EN partner - en noggrant utsedd vettig person. Blir det ändå skilsmässa - så blanda inte in barnen i era nya relationer, utan sköt dem när barnen inte är där!

Jag har ingen aning vilka mina tillkortakommanden är angående den biten. Mitt liv fungerar bra nu, mina barn och jag trivs med tillvaron.  Det är för värdefullt för att riskera. 
Dessutom kan ju hon också har barn som tycker det är jobbigt att bli påtvingad en ny vuxen i tillvaron. 

Många trådar på FL handlar ju om hur olycklig bonusmamman är för att livet inte blev vad de trodde. Föräldern och den nya partnern kan ju vara ansvarsfulla och gemensamt komma överens om att inte flytta ihop.  
Varför slösa bort sitt liv på en tillvaro där man ska ångest inför varannan vecka? Det smittar av sig och jag tror även att föräldern och barnen känner av ångesten. Så till slut har alla ångest över barnveckan. Barnen kanske har ångest även över veckan med den biologiska mamman och hennes nya kille.
Nej, andra får gärna krångla med sådan. Mina barn är viktigast för mig, såklart. Och jag förväntar mig att singelmammor med barn känner precis likadant.