Ouppfostrat barn, lata föräldrar eller diagnos?

Jag tänker att du kanske ska börja med att läsa lite utvecklingspsykologi. Därefter kan du träffa några andra 1-åringar och umgås med dem i olika situationer. SEN kan du göra en orosanmälan, om du fortfarande tycker det känns relevant då.

Vilket du inte kommer göra, för vid det laget kommer du ha insett att du är lite knäpp och inte riktigt begriper dig på barn. :)

Och en sak till, hade min syster anmält mig till soc för att min 1-åring beter sig som en 1-åring hade jag mycket möjligt sagt upp kontakten med henne.

Givetvis bör föräldrarna säga "Fy" med sträng ton varje gång barnet inte gör som det ska, annars är de dåliga föräldrar 

Skämt och sido så låter det som din syster har en helt normal 1-åring. Så länge inte föräldrarna slänger mat på golvet och rycker saker ur händerna på andra kommer barnet gradvis lära sig korrekt beteende.

När det gäller så små barn är det ofta bra att ignorera vissa beteenden, gärna visa bättre sätt att göra saker, uppmuntra bra beteenden, bekräfta barnens känslor med ord, se till att barnet inte gör något farligt och ofta kan det vara bra att avleda för att undvika onödiga konflikter.

Barn är olika. Makens vän hade en lugn 2-åring hemma och kunde ha dyra glas på ett glasbord framme. De hade sagt till henne att inte röra sakerna, och det funkade otroligt nog tyckte vi, eftersom det definitivt inte hade funkat på vår nyfikna, viljestarka och aktiva 2-åring. 

3 år senare fick vännen ett barn till, och då försvann glasbordet, eftersom yngre syskonet var av en annan modell...

Vårt barn är numera en lugn, väluppfostrad och sansad 12-åring som sköter skolan med bravur och hjälper till hemma.

Ja exakt så man bör säja ifrån när barnet gör fel och visa hur det ska göra. Din mans vän hade säkert lagt ner mycket energi på att uppfostra det första och orkade inte göra samma sak med det andra

Jag är lite nyfiken på hur din syster beter sig.

Du skriver att barnet får slita saker ur händerna på folk. Hur går det till? Vem sliter barnen saker ifrån? Är det andra barn? Gör föräldraena ingenting då utan låter barnet ha kvar det andra barnets sak även om det barnet gråter? Om det gäller vuxna, menar du då att barñet får behålla alla saker som den lyckas ta av andra?

Det "vanliga" om ett så litet barn försöker ta en sak av en vuxen är att man tar undan saken från barnets räckhåll så att barnet inte kan ta saken. Om barnet tar något från ettannat barn, ger man som vuxen tillbaka saken till barnet. Man brukar också tala om för barnet (i normalt röstläge) vad som gäller. "Det är Lisas docka. Vi ger tillbaka den till Lisa så hämtar vi en annan docka till dig."

Man brukar som någon skrev vägleda barn i den åldern, genom att visa och vid behov avleda.

Så min fråga är, gör föräldrarna/andra vuxna verkligen ingenting? Eller menar du bara att de inte blir arga och säger till skarpt?