Hur gör ni med stora bonusbarn?

Han beter sig inte som en ung man just för att han behandlas som ett litet barn av sin mamma. Det är kanske dags att du ryter till riktigt ordentligt då? Man kan inte leva med nån som behandlar en som luft heller. Jag vet hur tufft det är att bli arg på ett bonusbarn just för att man lär sig att trippa på tå och ses som osynlig men man har rätt att ta plats.

Jag förstår att det är tufft och du får ta en dag i taget. Men börja med att tuffa till dig, kör rak kommunikation med sonen och visa dina barn att du står upp för dom och deras rätt till egna rum.

Jag hejar på dig!

Det är så typiskt svenskt att kasta ut ungarna så fort de har tagit studenten.

Jag jobbar med de där VUXNA MÄNNISKORNA som ni kallar dem, 20-åringar som precis har börjat på universitetet. Det är så otroligt många som mår dåligt framför allt nu pga Corona. Det är svårt att plugga på distans och många failar på tentorna. De måste titta på timvis av inspelat material och lära dig utifrån det istället för att aktivt kunna fråga läraren eller kompisar under undervisningen.

Majoriteten sitter uppe till sent på natten och pluggar eller spelar, det är inget konstigt. Det är en tjugo-någots dygnsrytm.

Ert hem är lika mycket hans hem så mamman ska inte behöva stämma av med dig TS för att han bestämmer sig att han ska bo där. I en så redan isolerad värld vi lever i nu vill du skjutsa ut honom till en lägenhet helt alena, när det är svårt eller nästintill omöjligt att träffa eller skapa vänner. Han behöver er, även om han är kylig.

Han kommer inte att bo hos er för evigt. Be honom att hjälpa till mer visst men att kasta ut honom är fel.

Det är väl rätt typiskt svenskt att curla sönder vuxna barn.

Klart unga vuxna kan bo hemma om utrymme och rum finns men här finns inte förutsättningen för det, en ung tjej som närmar sig tonåren ska inte behöva dela rum med sin yngre bror. Det här är skandal, inte en ung mans rätt till flera rum i flera bostäder där han vill leva som att han har roomservice.

Hon vill ha eget rum och då är inte alternativet att bo med mamman. Dessutom är pappan en bättre förälder då han inte gör som mamman och favoriserar det vuxna barnet. Mamman verkar bara ha ett ?barn?, ts behandlar däremot sina lika då han vill att de ska slippa dela rum mot sin vilja.

Fast vi vet faktiskt inte om mamman isåfall flyttar ut i vardagsrummet för flickans skull.
Det är ts som står med armarna i kors och vägra, inte hans fru såvitt vi vet.

Ja om slutsatsen blir att pappan och mamman ska flytta isär så ska barnen självklart få vara med i diskussionerna om var de ska bo, och barnets egen vilja väger tungt när man är i den åldern.

Om dottern väljer att flytta med pappan så får mamman åtminstone mer plats och tid att curla sitt vuxna barn.

Och hon får möjlighet att odla sitt dåliga samvete för de yngre barnen så kanske de också får mammans uppmärksamhet och kärlek till slut.

Självklart kan han bo hos er på heltid.

Det som är sjukt är att den unga vuxna inte betalar för sig och inte har en sysselsättning. Det är katastrofalt. Mina föräldrar hade blivit vansinniga.

Dessutom ska hen göra sin femtedel av hushållssysslorna.

Kommer dina barn också sitta sådär om några år, spela spel hela dagarna och vara bortskämda skitungar?

Förresten, plockar han ut studiebidrag och inte klarar poängen får han inte mer bidrag sen.

Jag förstår att din dotter är det som får dig att bli extra frustrerad just nu över situationen och hennes behov av ett eget rum. Men spontant tror jag att du och din fru först behöver lösa problemet med att hon curlar sönder sitt äldsta barn om ni ska kunna leva ihop utan bitterhet. Om det sen i sin tur leder till att han då heller bor i sin pappas tomma lägenhet så är ju det bara bra. Då är det ju hans val att flytta. Och vissa ungdomar flyttar ju till ett studentboende när de börjar gymnasiet så en 21-åring borde verkligen klara det.

Jag har själv inga bonusbarn men har vuxit upp med skilda föräldrar som båda gifte om sig (pappa flyttade en bra bit bort så jag bodde huvudsakligen hos mamma). Lyckligtvis har båda bott i hus där jag haft eget rum på båda ställena. Jag behövde heller inte flytta hemifrån innan jag började jobba (flyttade när jag var äldre än din bonusson). Och jag var en av de osäkra som hade noll självförtroende i den åldern att faktiskt någon skulle vilja anställa mig. Däremot har jag alltid fått hjälpa till mycket hemma. I synnerhet med min halvsyster (liknande åldersskillnad som mellan din bonusson och din dotter). Och sista åren städade jag helt nedervåningen på huset. I gengäld betalade jag inte mycket hemma (levde på studiebidrag). Och jag har alltid haft en bra relation till mina bonusföräldrar.

För att återgå till din bonusson så tror jag att din fru måste börja ställa krav på honom (som jag vet att du tycker). Själv har jag en tonårsson och jag förstår hur tufft det kan vara att få dem att förstå att de förväntas göra saker. I synnerhet när de närmaste kompisarna också blir totalt söndercurlade. Hur ska ett barn få självförtroende i vuxenlivet när de aldrig ens behöver försöka göra något? Men hur du ska få din fru att faktiskt bli en bra mamma har jag inga bra förslag på. Tyvärr.

Han kan städa och laga mat mest han vill, spelar ingen roll när man är trångbodda. Vuxna mannen ska flytta ut.

Om de inte har råd med att sälja och lägga in extra pengar till en insats (Vilket borde ligga en extra summa på frugan eftersom sonen är hennes och blir ett extra rum där) så att alla får plats så ska han inte bo där på heltid. Han kan komma och sova på soffan under helgerna men där går gränsen.

Och om TS barn skulle börja sitta hela dagarna och spela tv-spel på sina rum? Är väl hög tid för det om man säger så. Någon gång i livet borde dom också få ha egna rum, det har ju TS frus son haft hela livet. Med er retorik så kommer TS barn flytta ut efter studenten med en 30 årig bror hemma utan att någonsin fått uppleva känslan av att ha sitt egna space.