Hur gör ni med stora bonusbarn?

Det är väldigt märkligt agerande från både din fru och bonusson. Ser de inte
att ni bor trångt? Förstår inte din fru att era gemensamma barn behöver var
sitt rum?
Sonen borde vara jätteglad att få tillgång till en egen lägenhet.  Det är inga orimliga krav du ställer utan fullt motiverade. Dessutom kan du vara helt lugn
för att eftersom hon inte prioriterar era gemensamma barn nu så kommer hon
inte göra det i framtiden heller. Jag skriver som en del andra att nu får DU stå upp för era gemensamma barn eftersom hon inte gör det. Då det inte går att diskutera med henne så låt henne få två valmöjligheter. Bonus som har varit myndig i 
två år och har en lägenhet som står till förfogande flyttar dit, eller så tar du era gemensamma barn och flyttar.
Detta är faktiskt en viktigare fråga än bara flytten. Jag var det gemensamma barnet och fast vi blev lika behandlade av pappa (min syster kom inte ihåg ngn
annan pappa) så blev min syster alltid specialbehandlad av min mamma.
När sedan min biologiska pappa dog när jag var 13  fortsatte specialbehandlingen på ett sätt jag inte kan gå in på här. Jag hade faktiskt inga föräldrar efter det.
Det daltas nu (hon vill inte prata om det) och hon kommer fortsätta överkompensera äldste sonen. Du måste stå upp för barnen nu och i framtiden!
Tro mig, dina barn blir äldre men de vet vem mamma föredrar och skyddar. Visa dina barn att du aktivt agerar mot deras mamma för deras skull. Även om de inte fullt ut förstår det nu kommer de att förstå det i framtiden.

Vi hade svårt att skilja oss helt från början, blev en lång skilsmässa där vi var särbos från början men det skar sig efter några år så idag är vi knappt vänner. Han är bitter på mig än idag och han tycker väl att jag övergav honom.

Vi har delad vårdnad fast vår yngsta har valt att bo mer hos mig och den andra bor varannan vecka, vår äldsta har haft det jobbigt och där kämpar jag än idag på att få upp dennes självkänsla. Det är som att man kämpar för att få pappas bekräftelse till varje pris. Mina barn har tagit skada av pappas särbehandling och då var de yngre än vad dina barn är idag.

Hans vuxna barn bor fortfarande hemma. Har bättre kontakt med denne idag men det händer liksom inte så mycket, ingen kraftansträngning till att ta sig ut i vida världen där direkt.

Är inte avundsjuk på din situation om jag säger så för du måste agera nu och sluta upp med ursäkterna. Ni kan gå privat i familjerådgivning och du får sluta upp med att hitta på ursäkter för din fru. Hon är vuxen, separerar ni så får hon reda ut sin egna ekonomiska situation som alla oss andra som också har haft det kärvt. Försörjer du hennes vuxna son förresten?

Skilsmässa är långt ifrån alltid det sämsta alternativet för barnen. De behöver en lugn och harmonisk uppväxtmiljö, om du kan ge dem det i ett eget hem istället för bråk och konflikter i ett gemensamt hem, så är det bättre för dem. De förlorar ingen förälder, ni båda finns ju kvar i den utsträckning ni själva och barnen vill.

Det betyder inte att boendet måste vara växelvis, de kan bo hos en förälder och ha umgänge med den andra. Som situationen är så behöver de nog snarare ett tryggt hem, där de får ett eget rum som de saknar idag.

Ni behöver inte heller separera omedelbart, ni kan börja som särbos och bara inte bo tillsammans fast ni ändå fortsätter förhållandet. Det kan hjälpa med era andra ev problem i förhållandet, inte bara trångboddheten. Det kanske är det ni behöver för att vakna upp, om ni älskar varandra och faktiskt vill fortsätta förhållandet.

Hur skulle ni göra om ni ska flytta isär, ska du och de yngre barnen stanna i er nuvarande lägenheten och mamman och den äldre sonen flyttar ut? Eller kan du hitta en ny bostad åt er i närheten? Du nämnde att ni var tvungna att bo kvar pga ett av de yngre barnens skola eller något. Du skriver att ni bor i en storstad, är det lätt att hitta ny bostad i närheten? Fast nu är ju inte mamman och den äldre sonen tvungna att bo just där längre heller eftersom sonen är myndig och de behöver inte oroa sig för någon vårdnadstvist om honom i alla fall. De är fria att flytta så långt bort de vill, såvida inte du och mamman startar en vårdnadstvist om de yngre barnen istället men det lär ni väl inte göra med de erfarenheter ni har.

Tack för att du delar med dig. Gemensamma barnen känner inte av någon särbehandling ännu i alla fall mer än att dottern har tagit upp problemet med att inte ha ett eget rum. Hon får mycket kärlek av de yngre och ger självklart väldigt mycket tillbaka då hon inte får samma respons av äldsta sonen. Nej jag vet att situationen inte är hållbart men hon gör tyvärr inte det.

Skönt att det har ordnat upp sig på sätt och vis för er och jag vet att jag inte kan låta saken bero längre.

Han bor ju hemma grattis så man kan säga att han blir försörjd av oss då pappan tycker det är skönt att slippa honom. Han är rätt stor och äter konstant så det ä inget billigt matkonto vart än han befinner sig.

Då håller jag med Eve här ovan. Du måste ta diskussionen med din fru och inte acceptera att hon svarar med ilska, säg åt henne att sätta sig ner igen för detta är en sak som kräver lösning NU!

Kan hon inte det så finns det nog inte mycket mer att göra än att lämna henne för dina barns skull.

Nej du kan inte blunda längre utan nu får du ta konflikten.

Där har du nåt som du kan påverka redan idag. Försörjd av oss får du ändra till att det enbart får ligga på henne. Du har ingen försörjningsplikt gentemot hennes vuxna son, ta den konflikten idag. Du kan spydigt också säga åt henne det att om hon kräver att han ska äga det där rummet så får hon betala en högre del av hyran och era boendekostnader, samma med matkostnaden för där kan du säga att du inte bidrar med en krona längre, vägrar hon eller har hon ingen ekonomisk förutsättning att göra det så har du vunnit den debatten. Då kan hon inte ha sin vuxna son hemma och det ska du ta itu med idag.

Det är fullt rimligt att en vuxen son som bor kvar hemma betalar hyra och sin del av matkostnader mm. Varken du eller din fru har försörjningsplikt för honom längre. Och börja ställa krav på att han tar 1/3 av städning och andra hushållssysslor. Han ska laga mat åt hela familjen 2 dagar i veckan, dammsuga hela lägenheten en gång i veckan osv. Då ökar nog hans motivation att flytta till det egna boendet. Och det är absolut inga orimliga krav, tvärtom det är att göra honom en björntjänst att inte tvinga honom växa upp. Annars sitter ni kanske där om några år med en misslyckad 25-åring som fortfarande ägnar dagarna åt att spela, som saknar utbildning och är helt oattraktiv på dejtingmarknaden. För vilken tjej vill ha en kilme som bor hemma hos mamma, inte kan ta hand om sig själv och inte kan något annat än spela warhammer?

Och era yngre barn har fått en onödigt tuff uppväxt med ständiga bråk och slitningar, inget privatliv eller lugn och ro att läsa läxor så även deras skolgång blir lidande. Skolan blir allt viktigare när man kommer upp i högstadiet och gymnasiet med nya ämnen, svårare läxor och mer behov av en lugn studiemiljö hemma. Eller ska de tvingas plugga med musik i hörlurarna bara för att de delar rum med ett syskon, så att storebror ska få spela tv-spel ifred?

Du hör väl hur galet det låter.

+1 på detta.