Hur gör ni med stora bonusbarn?

Du verkar vara en nyanserad person som har god förmåga att analysera det du ser, och jag tror att du själv känner att det finns saker du inte ser klart, blindfläckar, varför du själv är här, och det är inget annat än modigt. All cred till dig för det.

Jag vill ge dig lite perspektiv så du kanske har några spår att undersöka. Du letar efter rötter.

Jag tror att i ditt fall så ser du klart den del av pusslet som är framför dig. Hur ser det stora sammanhanget ut? Din bild av mamma, pappa, mor- och farföräldrar, samma sak på din frus sida? Mönster går i arv, och det är först när man see hela pusslet på djupet som man ser vilken roll man själv spelar.

Det låter som att din fru har försökt att rädda sonen, skydda honom från konflikterna skriver du. Ville hon vara god? Byggde den skinande fanan hennes självkänsla, hjälpte glorian henne att stå ut med skulden? Hans kyla var det straff hon fått, och den skuld som varit obetalbar. Vad är skulden hon tror att hon betalade? Hon har investerat så mycket i sonen att släppa honom nu skulle vara som att ge bort livförsäkringen. Och han är inte den första personen vars rikriga kärlek hon aldrig kunnat få, eller hur?

Har du själv känt dig god som varit stöttande och generös i alla år? Vilka delar av dig själv har du investerat i henne? Det är alltid räddaren som möjliggör medberoendet i Karpmans triangel, och det är en tacksam roll. Att rädda offret från agressorn.

Jag har själv vuxit upp med en ensamstående mamma som flyttat hem till sina föräldrar när hon skilde sig. Jag var tre. Mormor var en smart och respekterad lärare, och en misshandlare. Under min uppväxt såg jag både min mamma och min morfar som stora räddare, för när de var i närheten vågade mormor inte slå. Jag såg tydligt och klart vilka spår min mormor satte i mig. Och jag förstod inte att mamma och morfar egentligen inte var de som räddade mig, utan var de som svek. De tog mig aldrig därifrån. De satte aldrig stopp för mormor, för de var inne i triangeln. Jag var offret och de var goda. Och fega.

Du kan inte förlora dina barn om du står upp för dem.

Det här känner jag så väl igen mig i, ingen vill bara ha sina barn varannan vecka och det är därför man stannar kvar alldeles för länge. Priset blir däremot att man tillåter ens barn att växa upp som de ständiga birollsinnehavarna, vad det gör med deras självkänsla kan man bara spekulera i. Då är det bättre att låta de få skina och vara högst prioriterade iallafall varannan vecka när du har dom, tycker du inte det? Eller så kanske din fru vaknar upp och blir lika engagerade i dom när hon bara har varannan vecka, hon kanske behöver det där dåliga samvetet över sina skilsmässobarn för att bli den optimala mamman? Vissa personer är ju så och det kanske du får fundera på. Dina barn ska du sätta främst, det är din skyldighet.

En annan tanke är att du kanske ska strunta helt i att försöka gå via din fru utan hennes son är vuxen, prata med honom. Dina syskon behöver varsitt rum som du kanske förstår, du har inga planer på att flytta till din pappa? Hade du varit min son så hade jag haft den här diskussionen ändå, det handlar om boyta och inget annat. Inte på ett otrevligt sätt kan man framföra det utan var bara tydlig och schysst. Han är vuxen och du bor med honom, klart ni ska kunna kommunicera.

Då de yngre barnen är av olika kön och dottern har kommit i puberteten så måste hon naturligtvis få ett eget rum nu! Man kan ha väldigt stora nojor över sin kropp i den åldern och inte vilja visa sig ens för familjemedlemmar, min yngsta dotter ville inte ens låta mig eller sin syster komma in i hennes rum när hon bytte om i den åldern. Och hur gör de när de tar hem kompisar, ska killen sitta där med sina kompisar när syrran sitter bredvid och vill göra något annat? Prata killar med sina kompisar, sjunga framför spegeln, plugga, se på film? Mindre barn kan dela rum, äldre kan det inte i alla fall om de är av olika kön.

Det är helt ologiskt och orimligt att de ska fortsätta dela rum när den äldre sonen faktiskt har en tom lägenhet han kan flytta till. Om jag var i er boendesituation skulle jag t.o.m be mitt eget barn flytta till lägenheten för att ge plats åt två yngre bonusbarn, om de inte ens var mina egna biologiska. För att det är den självklart bästa lösningen för HELA familjen, även för det äldre barnet som ju får tillgång till en egen lägenhet - det är minsann inte alla 20-åringar som har den lyxen!

Så något måste göras och de här olika möjliga lösningarna kan jag komma på nu:

1. De två sönerna får dela rum och den tonåriga dottern får ett eget rum.

2. Ni föräldrar flyttar ut i vardagsrummet och alla barn får ett eget rum.

3. Den äldre sonen flyttar ut i vardagsrummet och de yngre barnen får varsitt rum. Eller kan ni göra ett till rum i köket, hallen, en stor garderob?

4. Ni flyttar allihop till en större bostad.

5. Du och dottern och/eller den yngre sonen flyttar till den tomma lägenheten, om den är stor nog för två personer.

6. Du och något av barnen eller båda era gemensamma barn flyttar till en egen lägenhet och ni blir särbos. Det behöver inte betyda att ni separerar och det behöver inte vara permanent, när sonen flyttat hemifrån vilket han väl ändå lär göra någon gång, så kan ni flytta hem igen.

7. Ni separerar och du flyttar ut med de yngre barnen.

8. Den äldre sonen flyttar till den tomma lägenheten och de två yngre barnen får varsitt rum.

Tack för dina synpunkter och förslag på alternativ. Jag funderar starkt på ett par dessa och återkommer inom kort med hur jag tänker ta det vidare.

Vi kan inte flytta någon annanstans pga vissa kopplingar gällande barnen (vill inte gå in i detalj) och det finns inga större bostäder i vårt område heller. Att vi är där vi är beror helt och hållet på att vi var tvungna att förhålla oss inom ett visst avstånd till bonuspappan för att undvika en vårdnadstvist.

Hans pappa skulle inte låta oss bo i hans lägenhet heller.