Hur gör ni med stora bonusbarn?

Jag får inte ihop din ekvation men jag tror det skiljer några år mellan oss också och man upplever olika faser/cykler på olika sätt. Jag vet mycket väl vart skon klämmer ur hennes perspektiv. Varannan vecka principen i kombination med avsaknad kärlek från sonen har satt djupa spår hos henne. Jag har i alla år beundrat henne hur hon tacklat det hela för att han inte ska uppleva några konflikter mellan henne och hennes fd. Det ska inga barn behöva göra för att föräldrar inte drar jämnt. Det har dock inte varit sunt alla gånger och hon har inte heller velat bearbeta det med hjälp av psykolog vilket jag vid upprepade tillfällen föreslagit. Kompensationsskulden har tagit över och vi befinner oss just nu i ett vakuum.

Jag tror inte diskussionen gagnas av om jag delger vårt sexliv och inte till hennes fördel i alla fall. Livet må handla om maktbalans och jag sitter på toppen av isberget utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Men, hur kan det gynna mig om jag förlorar min familj och i synnerhet mina barn?

Pappan bor ihop med en kvinna i hennes hus och därav lägenheten i stan. 

Vi har varit gifta länge och han har alltid varit likadant och jag kan inte se någon skillnad beteendemässigt genom hans uppväxt mer än att han vill bli behandlad som en vuxen när det passar honom. 

Vi har tagit upp hur han mår och om vi ska hjälpa honom med samtal och psykolog men då blir han bara förbannad. Han har hemundervisning pga Corona och jag kan beskriva ett typiskt dygn för honom utan överdrift enligt följande: 

1. Går upp runt 13.00 tiden på vardagar som helger. 

2. Äter, tittar på Netflix, spelar spel på datorn och pluggar i bästa fall 1-2 timmar om han ens gör det. 

3, Lägger sig mellan 02.00-03.00. 

Han misslyckades på sin första tenta precis. Vi tvingar inte honom till att jobba och det är ett val han själv gjort. Jag fixade jobbet till honom innan han hade kommit in på högskolan. 

Du verkar vara en nyanserad person som har god förmåga att analysera det du ser, och jag tror att du själv känner att det finns saker du inte ser klart, blindfläckar, varför du själv är här, och det är inget annat än modigt. All cred till dig för det.

Jag vill ge dig lite perspektiv så du kanske har några spår att undersöka. Du letar efter rötter.

Jag tror att i ditt fall så ser du klart den del av pusslet som är framför dig. Hur ser det stora sammanhanget ut? Din bild av mamma, pappa, mor- och farföräldrar, samma sak på din frus sida? Mönster går i arv, och det är först när man see hela pusslet på djupet som man ser vilken roll man själv spelar.

Det låter som att din fru har försökt att rädda sonen, skydda honom från konflikterna skriver du. Ville hon vara god? Byggde den skinande fanan hennes självkänsla, hjälpte glorian henne att stå ut med skulden? Hans kyla var det straff hon fått, och den skuld som varit obetalbar. Vad är skulden hon tror att hon betalade? Hon har investerat så mycket i sonen att släppa honom nu skulle vara som att ge bort livförsäkringen. Och han är inte den första personen vars rikriga kärlek hon aldrig kunnat få, eller hur?

Har du själv känt dig god som varit stöttande och generös i alla år? Vilka delar av dig själv har du investerat i henne? Det är alltid räddaren som möjliggör medberoendet i Karpmans triangel, och det är en tacksam roll. Att rädda offret från agressorn.

Jag har själv vuxit upp med en ensamstående mamma som flyttat hem till sina föräldrar när hon skilde sig. Jag var tre. Mormor var en smart och respekterad lärare, och en misshandlare. Under min uppväxt såg jag både min mamma och min morfar som stora räddare, för när de var i närheten vågade mormor inte slå. Jag såg tydligt och klart vilka spår min mormor satte i mig. Och jag förstod inte att mamma och morfar egentligen inte var de som räddade mig, utan var de som svek. De tog mig aldrig därifrån. De satte aldrig stopp för mormor, för de var inne i triangeln. Jag var offret och de var goda. Och fega.

Du kan inte förlora dina barn om du står upp för dem.

Jag vet inte om du hoppade av efter första terminen på psykologiprogrammet och nu känner att du kan tillräckligt för att hobbydiagnosticera alla här. Två hanar? "byggde den skinande fanan hennes självkänsla"?

Du vet för lite om situationen och personernas relationer för att kunna göra annat än kasta ur dig lösryckta fraser du plockat upp här och där.

Och sluta projicera din egen barndom med misshandel på helt irrelevanta situationer.

Jag klarar inte av att vara varannan vecka förälder. Jag vill ha mina barn på heltid och jag älskar naturligtvis min fru. Detta är min Akilles häl och det vet hon om. Men jag kommer att utröna varje alternativ, möjlighet innan jag ger upp. Det finns ingen överdrift i min beskrivning av situationen med vår bonusdottern och kommer vi inte längre i diskussionen så ska hon få ta del av trådarna. Jag vill ändå kunna se mig själv i spegeln när barnen känner förtvivlan över ett slutgiltigt beslut.

1. Tidigt i våras så fick han för sig att inte åka till sin pappa längre och har bott hos oss sedan dess på heltid utan någon diskussion eller förklaring till varför. Ingen konflikt med pappan så vitt vi vet och de hörs av med jämna mellanrum. Han har haft lite ströjobb efter gymnasiet genom att jag har ställt krav så att han inte bara sitter hemma och spelar spel vilket han ändå gör. Han betalar ingenting hemma.

2. Faktum och sakfrågan är att min fru tycker att det är helt ok att han får bo hos oss på heltid utan att ens ha diskuterat det med mig. Det är helt tabu att dra det på tal när han är närvarande om t ex varför han har valt att bo hos oss eller hur han tänker när det gäller framtiden mer långsiktigt och hon avser skydda honom till varje pris som om han vore 3 år gammal och jag förstår inte riktigt vad det är hon skyddar honom mot? Vi har varit överens om att han får bo hemma gratis under förutsättning att han pluggar. Men då har jag utgått ifrån att han sedvanligt fortsätter att bo halva tiden hos sin pappa men får också dra sitt strå till stacken här hemma.

3. Jag kan tillägga att pappan har en mycket central lägenhet med promenadavstånd ifrån oss som står helt tomt. Jag har på senare tid trott att han någonstans tycker att det skulle vara skönare att bo själv nu när han ändå närmar sig 21. Våra yngre barn har på senare tid tjatat om att de vill ha varsitt rum och bråkar ständigt. Då hade vi löst det problemet. 

4. Jag kan också nämna att bonussonen är väldigt kylig inte bara mot mig men även sin mamma och syskonen och behandlar oss mer eller mindre som luft och väldigt svår att få någon känslomässig kontakt med och enbart fokuserad på sina behov. 

5. Jag är primärt väldigt störd över att hon på eget bevåg beslutar att det är ok att han bor permanent hos oss. Jag anser att hon borde ha involverat och diskuterat frågan med mig och i allra högsta grad hans pappa och hur han ser på det hela.

6. Anser ni att jag förstorar upp/överdriver det hela eller är det bara en bagatell där jag bara ska finna mig i det?