Hade du struntat i att jobba om du vann massa pengar?

Den som kommer till Sverige och aldrig arbetar en enda dag får ändå samma pengar i pension som den som har arbetat och tjänat 25 0000 imånaden.

Många sliter helt onödan för lite pengar.

Ja du har rätt, jag har inte har mycket kunskap inom ekonomi det har jag en financial advisor och CPA till.

Du säger att du inte vill bo i Sverige eller Amerika men sedan säger du att du vill bo i Alaska. Du vet att Alaska är en delstat i USA va? Kan iallafall rekommendera Blue Cross Blue Shield som sjukförsäkring om du flyttar till Alaska. Lycka till!

Nope det är inte ens säkert den personen kommer upp till garantipensionen. Men generellt för invandrare är det garantipension som gäller även för dom invandrare som jobbar varje dag sen dom kom hit. Så nej den som har arbetat och tjänat 25000:- kommer inte att få samma som en invandrare som inte arbetare en dag. 

Fattar inte varför du skrev det till mig, hade verkligen inget med mitt inlägg att göra.

Hade tagit pension direkt! Funderar redan på att ta det snart och dra från det här skitlandet(som det blivit)!

I Schweiz är normen fortfarande att mammorna är hemmafruar. Om kvinnorna jobbar är det oftast deltid i mindre omfattning.

I Sverige är normen att båda föräldrarna ska jobba. Vi förväntas placera våra ett-tvååringar på dagis och börja jobba heltid båda två. Det går inte att försörja en familj på en lön och många ensamstående kvinnor jobbar dubbla jobb för att få det att gå runt.

Att jämföra Sverige med Kinas och Mexikos arbetstidslagstiftning känns inte särskilt relevant. Men det är i sig ganska talande att du väljer just de länderna att jämföra oss med. Jag är inte så värst sugen på att flytta till Kina och bli fabriksarbetare heller. Det är ingen större tröst att det finns de som bor i en diktatur som har det värre.

Dessutom ogillar jag den ohälsosamma fokuseringen vi har på jobbet här. På något vis har samhället lyckats lura i oss att vår identitet sitter i jobbet. Att vi måste arbeta för att få socialt umgänge med kollegor - som vi ju ändå inte har valt för att vi gillar dem utan vi har råkat samlas på en arbetsplats, som de ofrivilliga vänskaper vi hade i skolan - istället för att umgås med familj och vänner som vi själva valt för att vi delar intressen, värderingar, humor mm.

Jag har bott utomlands i många år i ett land som hade en annan syn på arbetsliv kontra övriga livet. Det var liksom helt självklart att familjen, kultur och traditioner, hjälpa en vän, var viktigare än att jobba ihjäl sig. De tyckte att vi västerländska expats var galna som jobbade så hårt och då presterade vi nog ändå runt 70% mot vad vi skulle ha förväntats göra på en svensk arbetsplats... det var befriande att jag kunde ha vänner och grannar som jag känt i 3-4 år och många frågade aldrig mig ens vad jag jobbade med, och då var jag ändå utlänning så det hade ju varit relevant att undra vad jag gjorde där. Men det var inte intressant för dem! Istället frågade de mig om min familj, hur många syskon jag har, intresserade frågor om min mamma och hennes hälsa osv.

Gå på en fest här i Sverige och träffa nya människor och en av de tre första frågor folk ställer är ALLTID vad man jobbar med! Och sedan döms du och placeras i fack efter det.

Jag roar mig ibland med att svara lite olika för att testa folks reaktioner. Säger jag att jag är arkitekt (vilket jag är) åker ögonbrynen upp i ett gillande åh och man tar ett litet steg närmare, säger jag att jag jobbar som städerska ser man lite missnöjd ut, sen ursäktar man sig och minglar vidare.

För mig låter det som en mardröm att inte jobba. Skulle jag vinna flera hundra miljoner skulle jag starta ett eget hitech-bolag.

Men egentligen kan jag inte ha det bättre än det redan är. Jobbar på ett hitech-bolag med innovation i framkant. Tjänar bra, lever gott och har fruktansvärt kul både på jobbet och fritiden. Jag skulle - helt ärligt - inte byta bort detta för en vinst på 3 miljoner.

Känns det inte drygt att jobbidentiteten är så viktig för dig?

Ja och så sätter vi någon slags status i att vi jobbar så mycket så det är liksom något att skryta om att man har så himla mycket att göra och man offrar sig för jobbet.

På mitt kontor kommer alla in mellan 8-9 på morgonen och när jag går, ofta inte förrän vid sjutiden då sitter många fortfarande kvar! Folk skämtar lite om att ska man våga gå hem redan, det blir som en statustävling att stanna längst kvar på jobbet. Om man sen inte är så produktiv och om folk faktiskt jobbar eller ej vet jag inte men det går inte att komma ifrån att det är status att jobba ihjäl sig, man får absolut inte verka lat eller som att man har andra prioriteringar än jobbet. Ja det skulle vara träningen då, det är också en PK sak att skryta om.

Jag har en kollega som har sitt kontor mittemot mig, det har ännu inte hänt en enda gång att hon gått hem innan mig. Hon har en svårt sjuk man hemma som troligen inte har så många år kvar att leva. Jag fattar inte varför hon inte går hem och umgås med sin man och deras barn istället. Det är det hon kommer att ångra den dagen han dör och när hon blir gammal.