Hade du struntat i att jobba om du vann massa pengar?

Kan tillägga att  anhöriga nästan alltid har fruktansvärt dåligt samvete när maken/makan/anhörige dör.  Antingen har de dåligt samvete för att de känner att de "inte ställt upp tillräckligt" oavsett om de så varit där 24/7.
Men det nästan alla har dåligt samvete för är att de känner lättnad.
För det är precis så, världen blev lättare och faktiskt lite bättre när de avled. Och sådant är "förbjudet" att känna därför får de fruktansvärt dåligt samvete.

Jag, som personal, möter de här reaktionerna nästan dagligdags och försöker förklara att de känslorna är helt ok därför att det faktiskt ÄR så. Det blir en stor lättnad när svårt sjuka anhöriga avlider.

Sen finns det så klart andra sidor av sorgen att man mist en anhörig och det är precis likadant som för all annan sorg. Så jag som personal försöker få anhöriga att acceptera känslan av lättnad, sluta ha dåligt samvete och istället lägga energin på sorgen över att ha mist sin anhörig, personen och inte sjukdomarna.

Jag berättar om det dåliga samvetet  du insinuerar att kollegan kommer att känna eftersom hon inte agerar på rätt sätt enligt ditt sätt att tänka. Man kan egentligen bara göra på ett enda sätt: det som är minst dåligt för en själv och sin familj. Sen ser det olika ut för olika människor.

Det är lätt att döma andra för något man inte känner till något om...

Undrar om det finns nån koppling mellan vänster/höger och vilja/inte vilja jobba.

Nån som orkar starta en undersökning?

Undrar om det finns nån koppling mellan vänster/höger och vilja/inte vilja jobba.

Nån som orkar starta en undersökning?

Dessutom ogillar jag den ohälsosamma fokuseringen vi har på jobbet här. På något vis har samhället lyckats lura i oss att vår identitet sitter i jobbet. Att vi måste arbeta för att få socialt umgänge med kollegor - som vi ju ändå inte har valt för att vi gillar dem utan vi har råkat samlas på en arbetsplats, som de ofrivilliga vänskaper vi hade i skolan - istället för att umgås med familj och vänner som vi själva valt för att vi delar intressen, värderingar, humor mm.

Jag har bott utomlands i många år i ett land som hade en annan syn på arbetsliv kontra övriga livet. Det var liksom helt självklart att familjen, kultur och traditioner, hjälpa en vän, var viktigare än att jobba ihjäl sig. De tyckte att vi västerländska expats var galna som jobbade så hårt och då presterade vi nog ändå runt 70% mot vad vi skulle ha förväntats göra på en svensk arbetsplats... det var befriande att jag kunde ha vänner och grannar som jag känt i 3-4 år och många frågade aldrig mig ens vad jag jobbade med, och då var jag ändå utlänning så det hade ju varit relevant att undra vad jag gjorde där. Men det var inte intressant för dem! Istället frågade de mig om min familj, hur många syskon jag har, intresserade frågor om min mamma och hennes hälsa osv.

Gå på en fest här i Sverige och träffa nya människor och en av de tre första frågor folk ställer är ALLTID vad man jobbar med! Och sedan döms du och placeras i fack efter det.

Jag roar mig ibland med att svara lite olika för att testa folks reaktioner. Säger jag att jag är arkitekt (vilket jag är) åker ögonbrynen upp i ett gillande åh och man tar ett litet steg närmare, säger jag att jag jobbar som städerska ser man lite missnöjd ut, sen ursäktar man sig och minglar vidare.

Jag har lyckan att kunna lägga av att arbeta om jag skulle vilja då jag har haft tur att specialisera mig inom ett mycket litet specifikt område med stor efterfrågan under en lång tid. 

Nej, jag tar ledigt 4-månader varje år men kan ärligt säga att den sista tiden på min ledighet riktigt kryper det i kroppen efter att få fylla en uppgift, att få uträtta något, att behövas i ett sammanhang. Detta trots att jag kan fylla min fritid med det jag tycker är kul.