Bonusfamilj from hell

Tack, du känns som en vettig människa som förstår. Jag håller på att leta eget boende, tyvärr är det bostadsbrist så inte jättelätt. Och lägenheterna är tyvärr ganska dyra att köpa men jobba rpå att separera då detta är ohållbart. Och jag och sambon bara bråkar då han tar sitt barn i försvar hela tiden.

Tack för en bra kommentar. Ska söka lämplig psykolog.

Men även om det är oplanerat så kan man välja om man ska sätta ett barn till världen i den situation ni befinner er i.
Eller tycker du att det är en optimal situation att skaffa ett till barn med allt tjafs ni har och den infekterade situation som råder mellan er?

Jag tror inte du är en hemsk person, men du är inte rätt person att hantera andra barn än dina egna.

Jag har skrivit i trådar som dessa.
Innan man tänker på att flytta ihop, så ska alla trivas med varandra. Det behövs en bra grund att stå på när livet inte är lätt. Det är svårare att få den grunden när det är andra än barnets föräldrar som vill leva ihop. Men det går. Det är också viktigt att man inte pådyvlar relationen mellan barn och den nya. Utan det ska vara på deras villkor och båda ska vara bekväma med den.
Jag har ändå rätt lång erfarenhet av att det kan fungera, även om det är tufft ibland och man måste kräkas ur sig ibland. 
Men det du missat är att du inte kan acceptera barnet som det är och inse att barnet endast är 4 år och har bara sin pappa.
Själv var pappor med småbarn inte ens att räkna med, eftersom jag redan då insåg att så små barn har ett behov av sin vuxna omgivning, som jag inte var beredd på att ställa upp. Sambons barn var äldre när vi träffades och vi hade inte flyttat ihop om det inte hade fungerat mellan mig och hans barn.
Jag var inte förälder, jag var pappas sambo, vi plockade russinen ur kakan ömsesidigt

Du behöver hjälp.

Nej,de är inte påtvingade varandra. TS har valet att flytta. Det har inte barnet.

Det pappan borde göra är att sätta ner foten och markera att han inte tänker acceptera TS beteende mot hans barn.
Det är den 4-åring vi pratar om. Inte en tonåring.
Om jag skulle skilja mig från min man och träffa en ny så hade jag aldrig accepterat ett sådant beteende mot mina barn.

Vad bra att du ska flytta, inte en dag för tidigt. Välj något i andra hand tills vidare så kan du flytta på studs.

Psykolog kan du söka online redan idag!

Men är det så konstigt att han tar sitt barn i försvar när du inte ens kan acceptera att barnet bara är 4 år och beter sig därefter?
Eller att det behöver sin pappa när nu mamman har övergivit det och du så tydligt visar din avsky mot det. (Barn är inte dumma utan märket sådant. Och det är troligen därför det beter sig som det gör.)
Har dina egna barn aldrig trotsat och betett sig som barn eller är de helt perfekta?

Men snälla någon, barnet är 4 år och har ingen kontakt med sin mamma. Hur kan du inte veta varför mamman inte finns med i bilden? Har barnet fått någon hjälp med att hantera det?

Barnet kan ha upplevt en separation och pappan är den enda familj barnet har. Det är klart att det kan vara svårt för barnet när det kommer in nya personer i barnets liv. En fyraåring kan inte beskriva sina känslor så att vi förstår dem utan agerar ibland på sätt som vi uppfattar som irrationella. Ju tidigare separationen från mamman sker, desto svårare har barnet att uttrycka och förstå sina egna känslor.

Min mamma dog när jag var liten och jag blev ganska klängig mot min pappa eftersom jag var rädd att han också skulle försvinna. När han träffade en ny kvinna tog hon sig tid att vinna mitt förtroende och när jag började knyta an till henne var jag under en period livrädd att hon skulle försvinna men efter ett tag stabiliserades det. Hon har varit min trygghet i över 40 år nu och jag är så tacksam för det, vi har fortfarande en fin relation.

Din sambo har ett barn med en svår upplevelse i bagaget. Det kan förklara barnets behov av pappans uppmärksamhet. I övrigt beskriver du ett normalt beteende för en fyraåring. Att du stängde in barnet på rummet för att det öppnade en julklapp är helt ofattbart. Hur tänkte du? Barnet är _fyra_ år. Du kräver en mognad av barnet som ett barn i den åldern omöjligt kan ha.

Hur mycket tid har du lagt på att lära känna hans barn och vinna barnets förtroende i stället för att bara stå ut med barnets existens för att du måste?

Mitt ex betedde sig ungefär som du. Jag är också ensamstående på heltid med mitt barn så det var en omställning för barnet när jag träffade exet. Mitt barn är snäll, väluppfostrad och trevlig. Det har aldrig varit några problem i skolan eller med andra vuxna. Men mitt ex irriterade sig på mitt barn vad h*n än gjorde. Barnet försökte var tillmötesgående och förstå vad h*n hade gjort för fel men det spelade ingen roll. Jag tror att mitt ex, precis som du, irriterade sig på att mitt barn fanns öht. Det är fullständigt irrationellt att som vuxen känna ett sådant förakt för ett _barn_ som du beskriver.

Mina känslor för exet dog när jag såg hur han agerade mot mitt barn. Din sambo älskar det här barnet som du inte tål. När man är ensamstående blir relationen dessutom ännu tajtare. Om du är rädd om relationen till din sambo ser du till att reda ut dina destruktiva känslor för det här barnet.

Jo de har inte valt varann, lika lite som man väljer partnerns övriga släktingar.

Ts ska överhuvudtaget inte ha en sådan roll där hon tvingas uppfostra och säga till barnet på skarpen, det är pappans sak att sköta.

Men han har kanske tacksamt tagit emot chansen att lämpa över barnet, som även händer i kärnfamiljer. Skillnaden är bara att det inte funkar att trycka ihop två främlingar utan minsta band till varann, det kan vara sluta på ett sätt, i bråk och katastrof.