• Anonym (Depp)
    Mon 4 Jan 2021 16:28
    2709 visningar
    39 svar
    39
    2709

    Vad händer på psyk?

    Hej!

    Jag är djupt deprimerad och vet inte hur mycket mer jag orkar. Jag har tänkt tanken att åka till psykakuten, men är väldigt rädd för vad som kan hända vid en inläggning.

    Jag har väldigt mycket ångest, social ångest och rädd / mår dåligt över att inte veta vad som ska hända. T.ex. vad de gör vid en inläggning (Prover? Psykolog? Eller lämnas man själv i ett rum? Delar man rum med andra? Tvingas man vara social med andra? Vad får man ha med sig? osv.)

    Mår så dåligt, känner sån hopplöshet. Vad kan en inläggning göra för att jag ska vilja och orka fortsätta leva?

    Snälla berätta allt ni vet.

  • Svar på tråden Vad händer på psyk?
  • Anonym (Hålle­r med)
    Mon 4 Jan 2021 23:35
    #22
    Anonym (ANONYM) skrev 2021-01-04 18:54:36 följande:
    Hej hej

    Vill absolut INTE förminska allvaret, det handlar inte om det. Men min fråga är; är det verkligen så mycket psyk kan göra för att förbättra för dig? Min erfarenhet både för egen del och genom att läsa andras erfarenheter är att de inte gör mer än ger lite lugnande tablett eller så, kollar så att man inte är självmordsbenägen- sedan händer inte mycket mer.

    Lugnande tabletter kan hjälpa tycker jag- problemet är ju att de kan vara beroendeframkallande.

    Har du provat detta:
    Chatta med självmordslinjen online Skriva ner ALLT som du tänker på och se svart på vitt vad som får dig att må dåligt Sätt gränser för andra och dig själv. Mår du dåligt så måste du träna på att säga nej till mycket som du kanske gör för att det känns som att det 'förväntas av dig'. Skriv dikter eller sjung eller spela musik. Få utlopp för dina känslor Bestäm dig för att utveckla en kunskap  av något slag. Språk, musik, eller matlagning eller vad som helst.
    Håller med om det här. Och kanske med tillägget att försöka få mer hjälp av öppenpsykiatrin. Terapi, testa en annan typ av terapi om du redan går i terapi, gruppterapi, kanske någon lättsam aktivitet så att du har något annat än att ligga i sängen. Kanske det finns någon promenadgrupp såhär i coronatider som går någon gång i veckan. Sådana små saker kan göra skillnad. Men jag vill inte heller förminska allvaret. Om du känner att du verkligen funderar på att förverkliga dina tankar, så är det naturligtvis bättre att du ligger under bevakning på psyket.
  • Anonym (Psyke­t)
    Tue 5 Jan 2021 00:12
    #23

    Jag var inlagd i en vecka under en period med ångest som bara eskalerade. Hade ingen kontakt med psykiatrin innan det. Jag minns det som en oerhörd lättnad att få bara ligga ner och få mediciner som tog bort ångesten. Som en filt av bomull över den fruktansvärda ångesten. Jag fick dela rum, en liten skärm separerade sängarna. Alla höll sig för sig själva. I sällskapsrummet kunde man prata med folk om man ville. När jag började bli bättre så gjorde jag det. Man kunde titta på TV. En vårdare spelade spel med folk. Mobilerna laddades i ett låst skåp pga sladdarna. Ibland blev det väsen av att någon fick sammanbrott ute i korridoren. Mediciner för att sova, mediciner för att slippa känna - det var absolut nödvändigt då.

    Som någon skrev så löser man inga problem där, man hålls vid liv och sätts på medicin så man kan börja fungera igen.

    Om du inte klarar dig hemma, åk in. <3

  • Anonym (Kvinn­a)
    Tue 5 Jan 2021 00:28
    #24
    Anonym (Depp) skrev 2021-01-04 18:41:56 följande:
    Jag har ett barn,

    Har inte skadat mig. Men har tidigare försökt begå självmord. Blev då inte inlagd för lyckades övertala dem att det var ett misstag.

    Är väldigt rädd för inläggning. Jag är som sagt rädd att livet kommer kännas jobbigare inlagd än hemma.
    Sök hjälpen.
    För dig och ditt barn.

    Har en nära anhörig som var på psyk över helgen, sen fick hen samtalskontakt och medicinering.
    Sakta blev allt bättre.
    Så det finns hjälp att få.
    Våga ta emot den.
  • Anonym (Mumin­mamman­)
    Tue 5 Jan 2021 12:35
    #25
    Anonym (Depp) skrev 2021-01-04 21:19:23 följande:

    Tack snälla för svar.

    Förvaring kan jag vara utan. Då lider jag hellre hemma utan tvång om att gå upp, äta och mediciner osv.. :(


    Sök hjälp kära du. På det sätt om är bäst för dig. Jag vill inte du ska ha stor förhoppning till inläggning och sen bli besviken. Inläggning är mer till för att förhindra självmord eller skada men inte hjälp på det sättet man kanske önskar.

    Du fick fina tips ovan från ?Håller med? och den som håller med ?Håller med? angående aktiviteter etc. som kanske kan hjälpa till.

    Även om inläggens inte direkt ger vård betyder det inte att det inte finns sätt att ta sig upp igen! Kämpa på!
  • Anonym (ANONY­M)
    Tue 5 Jan 2021 13:03
    #25
    Anonym (Håller med) skrev 2021-01-04 23:35:38 följande:
    Håller med om det här. Och kanske med tillägget att försöka få mer hjälp av öppenpsykiatrin. Terapi, testa en annan typ av terapi om du redan går i terapi, gruppterapi, kanske någon lättsam aktivitet så att du har något annat än att ligga i sängen. Kanske det finns någon promenadgrupp såhär i coronatider som går någon gång i veckan. Sådana små saker kan göra skillnad. Men jag vill inte heller förminska allvaret. Om du känner att du verkligen funderar på att förverkliga dina tankar, så är det naturligtvis bättre att du ligger under bevakning på psyket.
    Jag hade också varit för att prova gruppterapi om det inte var för Corona. :( Tycker att Corona är så allvarligt att det inte är värt att utsätta sig för risken att bli smittad i onödan. Man bör undvika det så långt det bara är möjligt.

    TS:
    Hur är det med maten? Äter du tillräckligt, och rör du på dig?  Alla förändringar blir så mycket svårare att genomföra med kaloriunderskott och sömnbrist.

    (Vet också detta av egen erfarenhet och tycker att vården inte betonar detta nog, hur mycket det gör för ens mående att få i sig näring och sova bra, det är en väldigt viktig grund för att orka med allt som är jobbigt i livet.) <3
  • Anonym (Hålle­r med)
    Tue 5 Jan 2021 13:24
    #26
    Anonym (ANONYM) skrev 2021-01-05 13:03:52 följande:
    Jag hade också varit för att prova gruppterapi om det inte var för Corona. :( Tycker att Corona är så allvarligt att det inte är värt att utsätta sig för risken att bli smittad i onödan. Man bör undvika det så långt det bara är möjligt.

    TS:
    Hur är det med maten? Äter du tillräckligt, och rör du på dig?  Alla förändringar blir så mycket svårare att genomföra med kaloriunderskott och sömnbrist.

    (Vet också detta av egen erfarenhet och tycker att vården inte betonar detta nog, hur mycket det gör för ens mående att få i sig näring och sova bra, det är en väldigt viktig grund för att orka med allt som är jobbigt i livet.) <3
    Självklart, du har helt rätt. Men det kan vara bra att börja fundera på och kanske kolla upp, så att man kan börja direkt vi får bukt på pandemin Solig
  • Anonym (PIVA)
    Tue 5 Jan 2021 13:24
    #27

    Blev hämtad i skogen av polisen och inlagd på PIVA för en drös år sedan (hade dessförinnan haft någon liten kontakt med psykakuten ett par, tre gånger när det inte funkade längre). 
    Totalt meningslöst. Man trodde att de skulle åtminstone försöka göra något för att hjälpa en med situationen, men jag blev bara inlagd på "observation". Detta innebar alltså läsning av deras gamla dåliga tidningar hela dagarna, medan man lyssnade på rumsgrannarnas skrik och små "anfall" och märkliga ideer, samt "kontroll av läget" genom att prata med läkarna om vad man tyckte om situationen lite då och då. Jag var den enda som var frivilligt inlagd och kände mig lite som Jack Nicholson i Gökboet. Brutal tristess, såklart. Samt ett jävla tjat om att sova. Om man inte tvärslocknade exakt när de sa så, därför att man helt enkelt inte hade de rutinerna/dygnsrytmen, så var det ett jäkla hallå om att "ska du ändå inte ha mediciner så du somnar ...?". Hela tiden. För mig var det helt naturligt att somna ett par timmar senare, bara. Mediciner var sjukt onödigt. Man fick helt enkelt till slut låtsas sova när man hörde att de var på väg att öppna dörren.

    När jag (till läkarna vid nämnda kontroll-tillfälle) förklarade att jag ansåg att ingenting liksom hände, så svarade de att jag låg där för observation och att de tyckte jag skulle göra det ett par dagar till. När jag då hintade om att det var meningslöst och att jag kanske skulle fundera på att dra därifrån, förklarade de bara att de då hade medel att ändra min frivilliga inskrivning till tvång ... Jahaja. Meninglöst och hyckleri på samma gång, då.

    Så jag låg där och glodde i några dagar, blev sedan utsläppt med "ta nu hand om dig" (ganska god stämning ändå, men som sagt helt onödigt).
    Absolut inte värt någonting, för min del.

  • Anonym (PIVA)
    Tue 5 Jan 2021 13:25
    #28

    Låg för övrigt åtminstone i ett eget rum. Men det kunde man lika gärna gjort hemma, som sagt.

  • Anonym (Yto)
    Wed 6 Jan 2021 03:20
    #29

    Har inte möjlighet att skriv ett längre svar. Men jag låg inne på psyk pga djup depression och de räddade mitt liv. Känner igen mig i mycket av vad du skriver och vill råda dig att pröva iaf?

    Sedan vet jag inte om det är något för dig, men fick ect och gick från att ha varit suicidal till att må bra på efter 6tillfällen. Man måste fortsätta med sin medicin sedan för att förhindra återfall.

    Har själv ett barn, blev socanmäld efter ett självmordsförsök på avdelningen, men när jag "bara" mådde uselt och tänkte på det, även om det var konstant, blev det ingen anmälan.

    Det var underbart att vara få vila och sova, sova och vila till dess jag mådde bättre. Allt utanför sjukhusväggarna fick någon annan sköta om.

  • Anonym (Yto)
    Wed 6 Jan 2021 04:41
    #30

    Har läst igenom alla svar och vissa gnager i mig. Om man mår så dåligt som jag gjorde, och som ts verkar göra, är inte lite hurtighet och motion något som ens är rimligt. Jag orkade inte ens äta, när jag försökte ta mig upp för att ta hand om mitt barn så klarade jag inte av det. Dessutom, att säga saker som att bara en själv kan hjälpa en är helt verklighetsfrånvänt i sådana här situationer. Säger man så till någon med en hjärtinfarkt?! Nej, det gör man inte. En djup depression är en mycket allvarlig sjukdom, som kräver behandling.

    När jag var inlagd fick jag först dela rum men pga de konstanta, och starka, självmordstankarna fick jag ett eget då jag var tvungen att ha personal med mig ett tag. Det fanns pysselrum, tv, man kunde gå på små föreläsningar om psykiska sjukdomar, och där fanns ett dagrum om man inte ville vara på sitt rum.

    I början tog de in mat till mig, men allteftersom behandlingen fortskred började de ställa lite mer krav, att komma till måltiderna och att hämta sin medicin te.x.

    Det är "tråkigt" där, men i början så upplevde jag det som otroligt skönt att tillåtas ligga i sängen närsomhelst och bara vila. Även om jag inte sov, så var det underbart skönt att inte ha några som helst förväntningar eller krav på sig. Ju friskare jag blev, desto tråkigare upplevde jag avdelningen.

    Man utvärderar din situation där och försöker finna bra behandlingar för att hjälpa dig. Det är en akut lösning under en begränsad tid för att stabilisera dig och hitta rätt behandling för framtiden.

    Jag minns att när ect-behandlingen skulle börja så höll jag på att tacka nej då jag inte orkade gå längre än till toaletten ungefär. Som tur var fick jag åka rullstol, antagligen för att man är lite trött efter behandlingen.

    Det finns skötare där som man kan prata med, där jag var inlagd hade man olika kontaktpersoner som var skötare men hade dig (och kanske 1-2) andra patienter som huvudansvar.

    Efter mitt misslyckade självmordsförsök blev jag soc-anmäld, vilket jag upplevde som otroligt tufft och skamligt. Dock var soc ganska snälla, frågade om vi i familjen önskade något extra stöd från dem. Det var det, vi tackade nej och så var det klart.

    Ge det en chans, jag menar; kan det bli så mycket sämre?

  • Anonym (sui)
    Wed 6 Jan 2021 05:34
    #31

    Inläggning är mest förvaring och inte direkt vård. Dessa ställen förvarar mentalt sjuka och ser till att de inte begår självmord. När folk väl är inne i den kretsen är det svårt att komma ut och bli bättre, man fortsätter bara åka in och ut. 

    Känner du dig på gränsen och fortfarande på ett sätt vill stoppa dig själv för din familjs skull ja då kan det vara en poäng att bli inlagd. Men om ditt mål är att bli bättre och få vård är det inte inläggning som gäller utan då får du kämpa på med psykolog och mediciner. Det kan ta ett bra tag att hitta rätt medicin och/eller samtalskontakt. När man är deprimerad känns varje dag som en evighet men 1.5 år är rätt kort tid i det stora hela för en djup depression, du måste försöka ge behandlingen sin tid. Det betyder inte att du måste fortsätta göra samma saker som du gör nu. Det kan hända att just din psykolog och/eller just hens behandlingsmetod inte är rätt för dig. Har du testat flera olika terapimetoder? Du kan försöka läsa på nätet om fler metoder som går att testa och se om någon låter rätt för dig. 

    Tills dess, försök alltid stå ut tills imorgon. Imorgon är en ny dag och det enda sättet att få chansen till en förändring är att stanna kvar och se. Man vet aldrig vad som kan hända men du måste vara vid liv för att ta reda på det. Självmord kan du bara begå en gång, sedan finns inga nya chanser. Inga nya möjligheter. Självmord kan man alltid begå imorgon. Det alternativet finns alltid där. Men alternativet att leva, att uppleva förändring, att få se dina nära och kära igen.. det alternativet försvinner direkt om du begår självmord idag. Det alternativet finns inte kvar imorgon då. Du måste leva för att se. 

  • Anonym (Jag)
    Wed 6 Jan 2021 05:53
    #32

    Jag har varit inlagd i fyra dagar.

    Det var pga ångest och depression som var så stark.

    Fick dela rum med två andra. Skärmar emellan, inga problem. Ganska skönt med andra i närheten.

    De ökade min anti-Depp-dos, jag fick tabletter mot ångest och jag fick sova och äta. Man släpper alla måste för ett tag och får en paus.

    På morgonen går de ronden och man får säga till om man vill ha samtal under dagen. Jag hade det två gånger, en gång med läkaren och en gång med arbetsterapeut, med vilken jag gjorde en plan för min utskrivning (triggers, hur jag ska göra framöver osv).

    Soc bli alltid inkopplad när det finns barn. Men det är alltså inte för att de tror att barnen misskötts, utan för att fånga upp om hjälp behövs.

    När jag kom hem så var det lite skakigt i en vecka kanske, och nu mår jag så mycket bättre. Det gjorde allt att få vara där i fyra dagar, iaf för mig!

  • Anonym (Kram)
    Wed 6 Jan 2021 06:54
    #33

    Jag kom in sent på kvällen. Fick prata med en sjuksköterska ganska snabbt. Ta med dig legitimation! Det var det första de frågade efter.

    Sen fick jag sitta i väntrummet och vänta på läkare. Under mitt läkarsamtal berättade jag hur jag mådde. Blev inlagd. Fick dela rum.

    På morgonen blev jag väckt av en sjuksköterska. Hon tog blodprover på mig. Jag fick gå in i ett annat rum och väga mig. Jag behövde inte klä av mig något alls för invägningen.

    Vad som är bra att ha med sig:

    Inneskor som tål vatten (golven kunde vara blöta av vatten kring handfatet)

    Skor att ha i duschen

    Trådlösa hörlurar

    Målarbok och färgpennor

    Varma strumpor

    mjuk bh

    Mjuka kläder

    Något att läsa

    Något att äta på mellan måltiderna (min avdelning erbjöd bara frukt) eller om du avskyr maten. typ kex, proteinbars

  • Anonym (PIVA)
    Sat 16 Jan 2021 03:25
    #34
    -1
    Anonym (PIVA) skrev 2021-01-05 13:24:46 följande:

    Blev hämtad i skogen av polisen och inlagd på PIVA för en drös år sedan (hade dessförinnan haft någon liten kontakt med psykakuten ett par, tre gånger när det inte funkade längre). 
    Totalt meningslöst. Man trodde att de skulle åtminstone försöka göra något för att hjälpa en med situationen, men jag blev bara inlagd på "observation". Detta innebar alltså läsning av deras gamla dåliga tidningar hela dagarna, medan man lyssnade på rumsgrannarnas skrik och små "anfall" och märkliga ideer, samt "kontroll av läget" genom att prata med läkarna om vad man tyckte om situationen lite då och då. Jag var den enda som var frivilligt inlagd och kände mig lite som Jack Nicholson i Gökboet. Brutal tristess, såklart. Samt ett jävla tjat om att sova. Om man inte tvärslocknade exakt när de sa så, därför att man helt enkelt inte hade de rutinerna/dygnsrytmen, så var det ett jäkla hallå om att "ska du ändå inte ha mediciner så du somnar ...?". Hela tiden. För mig var det helt naturligt att somna ett par timmar senare, bara. Mediciner var sjukt onödigt. Man fick helt enkelt till slut låtsas sova när man hörde att de var på väg att öppna dörren.

    När jag (till läkarna vid nämnda kontroll-tillfälle) förklarade att jag ansåg att ingenting liksom hände, så svarade de att jag låg där för observation och att de tyckte jag skulle göra det ett par dagar till. När jag då hintade om att det var meningslöst och att jag kanske skulle fundera på att dra därifrån, förklarade de bara att de då hade medel att ändra min frivilliga inskrivning till tvång ... Jahaja. Meninglöst och hyckleri på samma gång, då.

    Så jag låg där och glodde i några dagar, blev sedan utsläppt med "ta nu hand om dig" (ganska god stämning ändå, men som sagt helt onödigt).
    Absolut inte värt någonting, för min del.


    Ångrar att jag skrev det här om du inte ens kan ta dig tid att visa att du läst det med en enda jävla punkt eller ngt ...
  • Anonym (Yto)
    Sat 16 Jan 2021 09:55
    #35
    Anonym (PIVA) skrev 2021-01-16 03:25:33 följande:

    Ångrar att jag skrev det här om du inte ens kan ta dig tid att visa att du läst det med en enda jävla punkt eller ngt ...


    Men snälla, du framställer dig själv om en väldigt aggressiv person. Den här tråden handlar inte om dig, TS kanske inte är i skick att svara just nu? Annars så finns det en mängd anledningar till varför du inte fått svar. Det betyder inte att ditt inlägg är oläst, kanske finns det många som läser/kommer läsa och vilka blir påverkade av din text.
  • Anonym (Hmhm)
    Sat 16 Jan 2021 10:09
    #36
    Anonym (Depp) skrev 2021-01-04 21:19:23 följande:

    Tack snälla för svar.

    Förvaring kan jag vara utan. Då lider jag hellre hemma utan tvång om att gå upp, äta och mediciner osv.. :(


    Här tänker du helt fel. Vid depression är det väldigt viktigt att se till att tillfredsställa sina basala fysiska behov: sömn, mat, medicin. Du måste bryta den depressiva passiviteten för att bli bättre. I ditt fall skulle inläggning mycket väl kunna hjälpa för att få in rutiner för dessa saker utan att behöva ansvara för dem själv. Om du verkligen inte vill så se till att sköta dessa saker på egen hand.
  • Anonym (Depp) Trådstartaren
    Sun 17 Jan 2021 15:07
    #37

    Hej.

    Ber om ursäkt att jag inte svarat. Var inte min mening att någon annan skulle känna sig ledsen över att jag inte varit aktiv här.

    Som ursäkt har jag legat däckad, vet inte hur många dagar, har sovit nästan dygnet runt för har dels varit helt slut och dels sövt mig med sömntabletter, ångestdämpande och alkohol bara för att liksom ta mig igenom och framåt. Minns nästan ingenting av denna perioden.. men har i alla fall varit övervakad av min familj.

    Tackar för alla svar! Min familj har lyckats få en psykologtid till mig redan nästan vecka.. det känns i alla fall som det kommer hända lite nu då, så jag ska försöka kämpa lite till.

    Jag upplever fortfarande att en inläggning inte är något för mig, eftersom jag har svårt att koppla av bland människor och miljöer jag inte känner väl. Men jag uppskattar verkligen alla svar och känner mig iaf lite tryggare med att veta vad som väntar vid en eventuell inläggning om det blir kris..

    Återigen tack!

  • Anonym (Hände­r mycket på psyk..­.)
    Sun 17 Jan 2021 15:34
    #38

    Det kan hända mycket på psyk. Har vart inlagd när jag varit psykotisk, trots det tillståndet har jag sett väldigt mycket sjukt. Patienter som slåss med varandra, patienter som slåss med personalen...sådär tossigt att jag mitt i min egen psykos ändå har förstått...att den där, den där är helt jävla galen och livsfarlig.

    Hade ALDRIG velat jobba på ett sånt ställe. Fyfan. Har personligen fått bra hjälp när jag varit där. Fått injektion som jag när jag är psykotisk tror är gift med tvång eller sorts tvång mer hot. Inte så kul upplevelse, men då det funkat så är jag dubbelt inställd till det. Särskilt när psykosen dröjt sig kvar lite halvt...att både vara tacksam och hatisk mot personalen samtidigt är konstigt att känna.

    Inte så att de brottat ner mig och gett mig spruta...men plockat in en speciell skötare en helt enormt stor karl som såg ut att vilja mörda mig... så jag kände att jag då som 50kg tjej...numera 55kg tant fick säga ok ge mig den där jävla sprutan då. Jag slutar bråka. 

  • Sun 17 Jan 2021 16:26
    #39

    Var inlaggd för något år sedan, under några veckor. De var under sommaren och pga av dåligt med personal gjorde att de hade slagit ihop två avdelningar.

    Jag fick till en början dela rum, men fick sedan eget rum pga olika saker.

    Brukade även försöka prata med läkare varje dag( på eget bevåg om det var något jag undrade över. som ex att få gå ut och röka. då man inte får gå ut från avdelningen hur som helst) men hade vissa tider där man diskuterade vad man kunde göra för att det skulle bli bättre medicin aktiviteter etc.som att träna vilket är väldigt svårt om man känner sig helt slut psykiskt)

    Sen var jag inte tvingad att vara social med andra, Men blev att man umgås lite i grupper, inget krav bara naturligt nlir nån som man kanske börjar små prata lite med och sitter vid på lunchen. där jag var blev vi som en rökar grupp, dvs att vi som rökte brukade prata med varandra och gick ut samtidigt.

    De var de som var trevliga om man kände sig bekväm med och de som man inte ville veta av.

    När man var inlaggd så fick man inte ha saker som man skulle kunna skada sig med, laddning sladdar ex, eller byxor med snörning. utan sånt fick man lämna.

    känner även en som har varit inlaggd flera gånger, denna brukar då  få ECT behandling som brukar hjälpa denna. 

     Det är bra att du har stöd av din familj, det är väldigt viktigt att ha stöttamde personer omrking sig när man mår dåligt som kan hjälpa en.  

    Har också varit så att jag kännt mig helt slut och har under en längre tid varit apatisk inte brytt mig om någonting egentligen. gick dagarna på autopilot. och ville egentligen bara försvinna.

    fick då ny medecin som hjälpte. kan vara så att den medecin du får inte funkar för dig och kanske borde prova en annan, det kan ta lång tid innan man hittar något som fungerar.

    och när man mår som du gör så är det viktigt att bara ta en tag idaget och inte ta p sig förmycket. att tänka på sina närståenden och försöka hålla kvar i livsgnistan om så bara en dag till.

    Lycka till och hoppas det var till nån hjälp

Svar på tråden Vad händer på psyk?