Vem tog större delen av föräldraledigheten?

Vi skulle ha tagit ett år var. Jag ammade ganska länge och varken jag eller barnet hade varit redo att skifta när barnet bara var sex månader. Alldeles för tidigt. Men vi ville gärna vara hemma båda två. Det blev ett par månader mindre för min man på grund av förskoleststarten som vi blev tvungna att flytta på.

Ja han tjänar mer än jag men det har inte ens varit en faktor. Jag tog ut få föräldradagar eftersom han ändå tjänar mer så var det lättare att leva på hans lön och sen när han var hemma kunde han ta ut fler dagar så det inte blev lika stort tapp. Har man inte råd att vara hemma ska man kanske fundera på om det är läge att skaffa barn.

Jag kvinnan tog typ all fl mannen tog sen den mesta av vabben om inte mormor ställde upp. Han tog också ALLA vaknätter med båda barnen så jag kunde få sova. Vi är än idag 16 år senare nöjda med hur vi löste det. Skulle jag få bestämma över hur regeln skulle se ut skulle jag säga självklart ska regeln vara 50/50. Sett så många pappor som skulle behöva vara hemma mer.

Som så många andra kvinnor ville jag vara hemma så mycket som möjligt med första barnet. Jag kände mig oumbärlig, som att barnet behövde mig mest i hela världen. Pappan å andra sidan ville jobba och bara max ta de nyckelmärkta månaderna (som lämpligtvis sammanföll med sommarmånaderna...) Jag tror det fanns en rädsla i vad det innebar att ta hand om ett litet barn.

Men andra barnet blev det annorlunda. Vid sex månaders ålder återgick jag deltid till jobb och studier som innebar att jag tidvis var borta i flera dagar i sträck. Det var såklart fruktansvärt jobbigt att vara ifrån sitt barn. Samtidigt såg jag hur pappan växte något enormt i att få ta huvudansvaret för barnen. Den anknytning han fick till det lilla barnet, hur han kunde tolka dess minsta signaler. Den starka anknytningen finns fortfarande kvar nu fem år senare. Han har inte lyckats utveckla samma nära relation med det äldre barnet.

Jag är övertygat om att relationen med barnet påverkas av närvaro och ansvarstagande under småbarnsåren. Det är stor skillnad på att sitta med vid middagsbordet och ta några utflykter på helgerna mot att i perioder ha hela huvudansvaret.

Jag har 100% förståelse för mammors upplevelse att vara oumbärliga men jag tror ofta de underskattar sina mäns förmågor. Jag tror det är väldigt få män som ångrar att de var hemma med sina barn.

Fast det är väl ingen regel. Min man har tagit hand om allt som har med skolan och läxor att göra. Han lämnade varje morgon alla år då jag började jobba tidigt.

Vi byttes av när barnet var 8 månader.

Jag fortsatte dock amma. Ammade alldeles för länge faktiskt.
Att man börjar jobba innebär inte att man måste sluta amma.

Men det är väl ingen regel heller. Vi som fram till tonåren haft svårt att få barnet att äta har inte haft det så lätt att få barnet att äta. Vid 8 månader vägrade sonen fortfarande det mesta utom bröstmjölk.

Jag kombinerade också amning och jobb i mer eller mindre långa perioder och löst det på lite olika sätt. Antingen har pappan levererat barnet till jobbet, eller så har jag pumpat, eller har jag jobbat korta dagar. Lite olika lösningar beroende på hur gammalt barnet varit men det har funkat. Det går om man vill :)

Fattar inte hur det kan bli fler barn med en sån karl. Vet en kvinna vars sambo vill ha fler men hon vägrar, eftersom han inte drar sitt strå till stacken.

Att skaffa barn är väldigt, väldigt hårt inprogrammerat i kvinnor så det är inte så konstigt.

Går att leta ny karl, eller skaffa barn själv. Dessutom är det väl bättre med ett barn som har en lycklig mamma, än 2-3 barn som har en utsliten mamma?