Hur berätta om otrohet?

Kollar backloggen, hade över 80 svar att gå igenom. Verkar vara en sidodiskussion om det hela i tråden. 

Jag känner att den terapeut som jag går hos (KBT-certifierad) har gett mig några verktyg. 
Jag har än inte fattat något beslut om att berätta, men meddelat min sambo att vi kanske borde prata med något när allt lugnat ned sig här hemmavid. Han verkade tycka att om jag ville det så hängde han med. 

Nu blandade du ihop saker och ting.
Inget av det du skriver har ju något samband med inlägget jag skrev.

Jag skrev om att vi som är lite mer ärliga med oss själva och mera klarsynta inser att människor ljuger och att otrohet inte är särskilt ovanligt.

Det har ju inget samband med det du tar upp så jag avstår från att kommentera något om den situationen som en gång fanns i gamla Östeuropa o dyl.
Du är självfallet fri att diskutera det, om du anser att det hör till ämnet, men var snäll citera inte mig när du tar upp sådana saker som helt saknar samband med det du citerar.

Hej, 
För att ta svaret från allas frågor så har jag inte bestämt om jag skall berätta eller ej.
Däremot har jag lagt upp en deadline till när jag måste ta ett beslut om hur jag faktiskt skall göra. Om jag berättar, så kommer jag göra det under påskveckan då barnen kommer vara hos mormor&morfar/farfar&farmor, och jag och sambon är ensamma hemmavid. Jag har även spelat in till min sambo att vi tillsammans kanske skall prata med någon (inte min nuvarande kbt-terapeut). De samtalen jag haft med min terapeut har gett mig lite verktyg i hur jag skall tänka och göra. 

Det har varit några jobbiga veckor här hemma pga olika jobbiga besked som jag inte vill gå in på, men inte jobbigt pga själva incidenten, då jag faktiskt inte hunnit fundera så mycket på det. Varit en del VAB också.

Oavsett vad jag kommer fram till, och hur det hela utspelar sig efter det så får jag bära konsekvenserna för detta. Om det är att bära på det själv i mitt inre eller  om det är att berätta. Jag kommer oavsett att få leva med det. 

Jag kommer dock meddela hur jag gör. 

Läser alla meddelanden och svarar på vissa. 

Jag brukar inte läsa så mycket undersökningar,om jag ska vara ärlig.
Men du får gärna länka till de källor du har så kanske jag kan göra det.
Nej det fixar jag inte. Efter flera års studier till och från, och på olika språk, så kan jag inte presentera en lista med källor. Du måste själv fixa dina studier, precis som jag fick göra det själv.

Men ibland så får jag känslan av att personer som själva varit otrogna gärna bagatelliserar mina och andra bedragnas erfarenheter.
Och det kan kännas lite störande.
Jag vet och jag förstår, för jag har själv motsvarande erfarenhet, alltså att ha blivit utsatt för otrohet. Men trots det anstränger jag mig att inte präglas och begränsas enbart till mina egna känslor och erfarenheter.

Man kan ju även vända på det där.
Även om otroheten kommer fram så är det inte säkert att andra får veta det.
Man kanske löser det tillsammans utan andras inblandning.
Ja, det är en av flera tänkbara möjligheter. Men absolut ingen självklarhet utan tvärtom, de exempel vi själva känner till gör nog sannolikt att fler personer får vetskap, blir inblandade och drabbade på ett eller annat sätt.
Men om det inte kommer fram så påverkas ingen...

Ja,du fortsätter att upprepa att otrohet sällan kommer fram.
Och jag vet att du inte köper det.
Men påståendet "det man inte vet har man inte ont av" stämmer helt enkelt inte alltid.
Ja.
Förstår du att de flesta undersökningar visar att otrohet är relativt vanligt?
I relation till hur vanligt det är så är det alltså relativt få som blir kända.
Slutsatsen kan inte bli annan än att de flesta sannolikt förblir okända.

Det är alltså inte något jag hittar på utan det är vedertaget och allmänt accepterat i den mänskliga historien, och ingen har någonsin visat annat, än att "det jag inte vet mår jag inte ont av".
Men om man misstänker eller känner något, då är man inte ovetande.
Men notera återigen att i de flesta fall, sannolikt, så vet man inte (känner inte, misstänker inte...).
Det handlar inte om att "nästan inte veta" eller "stämmer inte alltid". Utan sanningen stämmer helt och hållet, det handlar helt enkelt om att det man inte vet mår man inte ont av. Det finns inget utrymme att glida eller slira på det.

Men ofta så beter sig ju den otrogne (eller den h'n är otrogen med) på ett märkligt sätt.
Och då fattar man lättare misstankar.
Nej, den slutsatsen går inte att dra. Snarare tvärtom. 
Alla människor ljuger. Att ljuga ligger bevisligen i människans natur. Det är något som alla människor regelmässigt ägnar sig åt utan att det särskilt påverkar människan, utan dåligt samvete och utan att man går och mår dåligt, utan att man beter sig på något särskilt sätt.
I princip alla människor har förmåga att ljuga utan problem.

Du tänker bara att de exempel där man fattar misstankar, de exempel som blir avslöjade, är de enda lögnerna.
Men om du bara funderar en liten sekund så inser du att om alla människor ljuger så blir de flesta lögnerna självfallet aldrig kända. Sant och självklart, eller hur?

Alla har inte lätt för att hålla en lögn för sig själv.
Jag vet att i alla fall jag inte skulle klara det.
Inte heller min man.
Vi är båda urusla på att ljuga.
Och båda föredrar vi sanningen framför en stor lögn.
Jag är övertygad genom forskningen att alla människor, eller nästan alla, har lätt för att hålla en hel del lögner för sig själv.
Jag tror att även du håller en del lögner för dig själv, eller att du väljer att hålla vissa sanningar för dig själv. Annars är du ett unikum..?
Att uttala att man föredrar sanningen är självfallet bra och en god målsättning. Men lever du verkligen 100% som du lär?
Vad är en stor lögn för dig? Är du helt säker på att din man har exakt samma definition vad "stor" är?
Har ni diskuterat och kommit överens om i förväg var gränsen för "stor" exakt går?
Är du säker på att alla människor har samma uppfattning som du exakt vad "stor" är?

Ärlighet är inte helt enkelt. Inte heller att i förväg komma överens om exakta gränser.
Alla människor ljuger och klarar generellt av att hantera sina lögner. Jag, du och din man och alla andra människor ljuger och klarar av att hantera våra lögner.

Du pratar inte om att inse att människor ljuger, du pratar om att förminska, normalisera och acceptera att människor ljuger. Det är HELT skilda saker.

Hej, 
För att ta svaret från allas frågor så har jag inte bestämt om jag skall berätta eller ej.
Däremot har jag lagt upp en deadline till när jag måste ta ett beslut om hur jag faktiskt skall göra. Om jag berättar, så kommer jag göra det under påskveckan då barnen kommer vara hos mormor&morfar/farfar&farmor, och jag och sambon är ensamma hemmavid. Jag har även spelat in till min sambo att vi tillsammans kanske skall prata med någon (inte min nuvarande kbt-terapeut). De samtalen jag haft med min terapeut har gett mig lite verktyg i hur jag skall tänka och göra. 

Det har varit några jobbiga veckor här hemma pga olika jobbiga besked som jag inte vill gå in på, men inte jobbigt pga själva incidenten, då jag faktiskt inte hunnit fundera så mycket på det. Varit en del VAB också.

Oavsett vad jag kommer fram till, och hur det hela utspelar sig efter det så får jag bära konsekvenserna för detta. Om det är att bära på det själv i mitt inre eller  om det är att berätta. Jag kommer oavsett att få leva med det. 

Jag kommer dock meddela hur jag gör. 

Läser alla meddelanden och svarar på vissa. 

Nej, du har fel. Jag har inte skrivit om det som du påstår.
Läs gärna sakta och noga en gång till och försök gärna att förstå orden och innebörden i det som jag skriver.
Ansträng dig att hålla dig saklig.
Om vi ska kunna föra ett vettigt samtal om ämnet och utbyta erfarenheter och åsikter så behöver du försöka avstå från att låta dina känslor påverka dig att tolka in dina egna fantasier om vad du tror att jag har skrivit.

Då får du också ha förståelse för att det blir svårt att ha en vettig diskussion med dig om du inte kan visa källa på dina undersökningar.
Då framstår det mer som din egna sanning och dina egna påståenden.

Det är klart att alla kan ljuga. Men vissa ljuger sämre än andra.
Och jag själv tillhör den senare kategorin.
Likaså min man.
Jag inser självklart att det är så.
Men sen så tror jag också att det beror på vad det är man ljuger om.
Vissa kanske ljuger så mycket att de nästintill tror sig själva till slut och då bara fortsätter.
Min man och jag har pratat om sådana saker med varandra.
Vi är öppna och kan prata med varandra om allt.
Så vi vet vad de andre är ok med osv.
Det tycker jag är något man bör kunna göra för att ett förhållande ska kunna fungera bra.
Jag vet därför också att han delar mina värderingar när det gäller otrohet och lögner.
Ingen av oss skulle kunna ljuga utan att den andre märker det.
Men vi har å andra sidan varit tillsammans så pass länge att vi känner varandra utan och innan vid det här laget.

Du frågade vad jag grundade mig på och jag har svarat och beskrivit det för dig.

Om du då känner behov att avfärda mitt svar och min beskrivning för att jag inte kan presentera en lista med källor, om det skulle hindra dig från att ha en vettig diskussion, så är det upp till dig.
Du väljer själv hur du ska förhålla dig till att jag efter flera års studier, på flera språk, inte kan presentera en länk-lista åt dig.
Jag tycker inte din begäran är rimlig. Förmodligen minst 80% av allt det jag studerat under flera år, på flera språk, finns att finna genom Google, på samma sätt som jag själv fick anstränga mig för att få fram all information.

I övrigt kan jag förstå och hålla med om det mesta du skriver.
Allt det där gäller ju för dig och för din man och det är bra för er. Det gäller åtminstone idag och under rådande omständigheter.

För mig och för andra kan det självfallet se annorlunda ut, vilket jag tror att du kan förstå?
För de allra flesta kan också det som du beskriver ändras, t ex med tiden eller pga av att omständigheterna eller människorna förändras och utvecklas, med tiden eller på grund av oförutsedda förändringar i livet eller i omständigheter och andra förhållanden.

Det har pratats om det här på FL vid tidigare tillfällen; utbytande av löften eller ett avgivet löfte behöver alls inte ha samma innebörd för båda personerna och värdet och betydelsen av ett löfte förändras ofta väldigt mycket över tid eller pga av yttre omständigheter och oförutsedda händelser.
Du och din man, likväl som de flest andra, menar givetvis bara väl när man avger ett löfte.
Men i stort sett alla löften kan förändras över tid. Det gäller såväl personliga löften, löften till mig själv eller löften till en annan person, kärlekslöften som ekonomiska löften likväl som religiösa löften. Det gäller stora löften mellan nationer som små löften mellan grannar.
De allra flesta löften förändras över tid och påverkas av alla yttre omständigheter och av livets alla förändringar. Kanske särskilt kärlekslöften.

Nu blandade du ihop saker och ting.
Inget av det du skriver har ju något samband med inlägget jag skrev.

Jag skrev om att vi som är lite mer ärliga med oss själva och mera klarsynta inser att människor ljuger och att otrohet inte är särskilt ovanligt.

Det har ju inget samband med det du tar upp så jag avstår från att kommentera något om den situationen som en gång fanns i gamla Östeuropa o dyl.
Du är självfallet fri att diskutera det, om du anser att det hör till ämnet, men var snäll citera inte mig när du tar upp sådana saker som helt saknar samband med det du citerar.