Anonym (Ditt ansvar) skrev 2021-03-23 20:33:26 följande:
Nejdå,du har inte varit otydlig. Du har i flera inlägg skrivit att sannolikheten för att otroheten aldrig kommer fram är väldigt stor.
Hur menar du att man ska tolka det på något annat sätt?
Ok, du begick ett misstag och du skrev fel. Bra av dig ändå att erkänna det och att rätta till det.
Tyvärr skriver du fel igen när du använder order väldigt, som jag väl inte har använt?
Tyvärr är det flera (eller en och samma?) i tråden som ofta skriver fel men vägrar att erkänna det och vägrar att rätta till det.
Om jag får be om det så skulle jag önska att du ska tolka mindre och vara noggrannare med att citera korrekt och kommentera det jag faktiskt har skrivit i stället för att göra egna antaganden och tolkningar om vad du tror att jag menar.
Jag tycker att man,som förälder,har en skyldighet att lära sina barn att behandla andra med respekt. Att vara ärlig mot sin livspartner och andra människor i sitt liv.
I det första är vi helt och hållet överens. I det andra håller jag med om att det är en god strävan men tyvärr finns det i verkligheten knappast en enda människa som alltid är helt ärlig i allt.
Historien och verkligheten är också full av berättelser där det har varit bra, och hade varit att föredra, att man inte var helt ärlig i allt och i alla sammanhang. Det tror jag du kan hålla med om?
Det finns gånger då jag kan tycka att det är rättfärdigat att inte berätta om en otrohet. Och det är om ens partner uttrycklogen har sagt att h*n inte vill veta. Inte annars.
Se där, vi är i stort överens.
Men under livets gång händer det nästan alla att man ställs inför situationer som man inte i förväg har diskuterat eller träffat överenskommelse om med sin partner. I sådana fall har man att fatta sitt eget beslut på det bästa sätt man förmår.
Jag respekterar att du skulle vilja veta men du måste också respektera att jag och flera med mig, i denna tråden och i andra trådar, har tydligt redogjort för att vi INTE vill att vår partner ska berätta och vi har beskrivit varför vi tycker så. Oavsett om vi i förväg uttryckligen har sagt det eller inte.
Visst kan det bli så att han inte förlåter. Men jag tror att sannolikheten är större om TS berättar på en gång istället för att vänta för länge.
Och kan de lösa saken sinsemellan så behöver barnen inte bli inblandade överhuvudtaget.
Har du något att säga emot det?
Nej, jag kan inte rakt av hålla med dig om den sannolikheten. TS har i förutsättningarna sagt att det inte kan komma fram om hon inte berättar, alltså uppstår inte frågan om att förlåta eller inte förlåta.
Och min åsikt är ju att hennes sambo, som alla, inte mår dåligt av något han inte vet.
Du säger nedan att barnen kan märka sådant. Hur ska du ha det? De kan märka sådant när det ger dig rätt men tvärtom så kan de inte märka sådant?
TS har sökt hjälp hos en terapeut.
Och hon beskriver att hon har ångest och mår dåligt.
Du vet,barn är inte dumma utan kan se om en förälder mår dåligt.
Och då kan de börja ställa frågor.
Även sambon kan ju se om TS går och grubblar över något
Tycker du att TS ska ljuga sambon och barnen rakt upp i ansiktet då med?
TS har sökt hjälp hos terapeut vilket är bra och hjälper henne sortera ut sina känslor och hon har en kunnig person att bolla med. Det hjälper henne att inte känna ångest och må dåligt.
Självklart är barnen inte dummare än att de kommer märka av krisen och katastrofen om hon berättar.
Men om hon kan hantera det själv på så sätt att livet går vidare helt opåverkat så märker de givetvis ingenting. Vilket ju enligt tidigare resonemang och sannolikhetsbedömning förekommer rätt ofta i förhållandevis många förhållanden, eftersom otrohet trots allt inte är särskilt ovanligt och inte alls alltid kommer fram.
Och samma sak då gällande att klara av att inte gå och grubbla eller att åtminstone klara av att inte visa det. Många klarar uppenbarligen av det, eller hur?
(Sista raden förstår jag inte riktigt, hon har väl inte ljugit dem rakt upp i ansiktet?)
Ordet väldigt var kanske fel. Men om du läser igenom dina egna inlägg så ser du att du upprepade gånger har skrivit att sannolikheten för att otrohet aldrig kommer fram är stor.
Då undrar jag vad du grundar det påståendet på?
Det har du hittills inte svarat på vad jag har kunnat se.
Ja,visst kan man ställas inför situationer man man inte vet hur man ska hantera då man inte har pratat med varandra om sådana saker.
Men därför tycker jag att en bra kommunikation är A och O i ett förhållande.
Jag tycker att man ska försöka sträva efter att vara ärliga mot varandra i möjligaste mån.
Det finns saker man kanske inte behöver vara helt ärlig om. Men dit hör inte otrohet.
Varför tycker du att det är så viktigt att sopa otrohet under mattan?
Det har du heller inte svarat på.
Det handlar ju inte om respekt för sin partner och sina barn utan det handlar ju bara om att skydda sig själv.
Och det är väl egoistiskt?
Ja,självklart finns de som klarar av att gå och hålla en livslögn för sig själva.
Men alla gör inte det.
Och det är sådant som barn kan märka.
Om barnen är små så tycker jag inte att man behöver berätta några detaljer för dem som de nog ändå inte förstår.
Men är barnen större så tycker jag att man kan berätta.
Hur vet du att det aldrig kommer att komma fram i TS fall? För att TS har skrivit det?
Hur många otrogna tror du inte har varit säkra på att det aldrig skulle komma fram,men som ändå blivit avslöjade?
Att inte berätta för sin partner om sin otrohet är ju att låta sin partner leva i en lögn.
Dvs att ljuga.
