Hur berätta om otrohet?

Nu har du lyckats blanda ihop saker och ting igen.
Mitt inlägg var riktat till den jag citerade, alltså Molly och inte till dig.
(Om inte du och Molly är en och samma person? Men så hade jag inte uppfattat Molly.)

Försök sortera ut olika inlägg och kom gärna med frågor till mig,
men på ett begripligt sätt och utan svordomar och dyl,
så ska jag försöka svara dig, under förutsättning att du är någorlunda saklig och att jag klarar förstå vad du menar.

Jag har sagt att:
Det barnen inte vet något om kan de självfallet inte påverkas av och deras relation till deras mamma kan självfallet inte påverkas av något de inte känner till.

Inga barn blir tvingade att alltid förhålla sig till hela sanningen.

De övriga sakerna som du tar upp här har jag inte sagt något om. Jag tänker på väldigt många saker som jag väljer att inte skriva något om.

Påstår du att något av det jag sagt är direkt fel?
Förklara då konkret och sakligt vad du anser vara fel och varför så kan vi diskutera det.
Jag är som vanligt beredd ändra mig i så fall.

Men hittills har ju vare sig du eller någon annan kunnat visa på ett sakligt och konkret sätt att jag skulle ha fel.

Nej, du har helt missuppfattat allt.
Det är inte mina fakta utan de fakta som TS har skrivit i trådstarten och det som TS har skrivit i sina inlägg.
Det är det enda vi har att förhålla oss till eftersom vi inte vet något annat. Jag vet inget annat, du vet inget annat och ingen vet något annat än det som TS har berättat för oss.
Till skillnad mot dig och en del andra så väljer jag att inte hitta på några egna förutsättningar och hittar inte på några egna om och men.

Sedan kan det självfallet vara intressant att beröra olika aspekter, t ex den hypotetiska risken att det skulle kunna komma fram, och många andra hypotetiska resonemang. Så länge man håller sig någorlunda till ämnet så är det väl inte förbjudet att föra andra hypotetiska resonemang (?).

Men vi kan inte blanda ihop saker och ting och så länge vi håller oss till att resonera kring de fakta vi känner till så har TS sagt att det kommer inte att komma fram om inte TS själv väljer att berätta.

Och ändå är det INGEN (utom de som själv är otrogna för det ger dem en enkel utväg) som håller med dig om det oavsett hur många ggr du tjatar om din sk "sanning" i trådar?

Det handlar inte om känslor, def handlar om logik och i ditt fall ren falsk argumentation eftersom du utgår ifrån att sanningen aldrig kommer fram ändå som fakta vilket det inte är, det är ett antagande.

Att du inte klarar av att skilja på antaganden och fakta är snarare en brist hos dig, inte att andra inte klarar av att ta till sig saker.

Nejdå, du tänker bara på en enda sak och det är ditt vanliga budskap i alla trådar. Att en otrohet alltid i alla lägen ska undanhållas för den drabbade.

Att du sen lindar in samma budskap i tusen olika skepnader är en helt annan sak. Vi har alla löst dina alster många ggr tidigare och vet precis vad du menar.

Till att börja med så undrar jag på vilka fakta du frundar dina påståenden att otrohet aldrig kommer fram?
Du har fått den frågan tidigare,men hittills har jag inte sett att du har svarat på den.

Om vi ska h¨lla oss till fakta så hade väl det bästa varit att TS inte varit otrogen från första början?
Då hade TS inte behövt hamna i den här situationen från första början.
Jag tycker att TS ska berätta för att jag tycker att en av de viktigaste grundpelarna i ett förhållande är ärlighet.
Tycker du att barn ska växa upp med att det är så ett förhållande ska se ut,att man kan ljuga för varandra titt som tätt och aldrig behöva ta konsekvenserna för det?
Tänker du överhuvudtaget på TS sambo och att han kanske vill veta?
Han kanske rentav förlåter och då kan de lösa det tillsammans utan att överhuvudtaget behöva blanda in barnen i det.
Har du tänkt på det?

Jag skriver bara under ett nick,detta.
Så vi är inte samma person.

Nej, fel av dig.
Så länge inte någon har kunnat visa på ett sakligt sätt att den enkla och självklara sanningen inte skulle gälla så anser jag att det inte finns någon enda som inte håller med mig.
Men som sagt, jag är beredd ändra mig.
Väntar bara på att du eller någon sakligt ska kunna visa att det faktiskt inte är sant.

Du verkar hela tiden inbilla dig själv att de otrohetsaffärer som avslöjas eller kommer fram utgör alla och de enda otrohetsaffärerna?

Klarar du inte ta till dig och/eller förstår du inte att det finns många otrohetsaffärer, sannolikt de flesta, som aldrig kommer fram?

Där har du missuppfattat mig helt, eller kanske att jag varit otydlig? Jag har aldrig påstått att otrohet aldrig kommer fram. Både du och jag är ju levande bevis för att det faktiskt ofta kommer fram.
(Men på annan plats har jag redogjort för varför det sannolikt inte kommer fram i väldigt många fall, sannolikt fler fall än där det kommer fram.)

Men i den här tråden kan jag inte se annat än att TS har satt förutsättningarna så att det kommer inte komma fram om hon inte själv väljer berätta.

Ja, som jag tidigare har sagt flera gånger, så anser jag också att det hade varit bäst om TS inte hade varit otrogen.
Har jag sagt något annat? Visa gärna så ska jag korrigera mig.

Jag respekterar att du tycker så.
Men jag tycker att hon noga ska överväga innan hon beslutar sig. T ex tycker jag att hon ska överväga att: "Det man inte vet mår man inte ont av". Om hon kan leva med det på ett bra sätt, om livet för alla inblandade kan gå vidare helt utan påverkan, så är mitt råd alltså att hon inte ska berätta, bl a då för barnens skull.
Men självfallet respekterar jag att du har ett annat råd att ge. Det enda är att jag har bett dig att berätta varför och hur du tycker omkring det som jag har skrivit.

Det du skriver om hur jag tycker att man ska bemöta barnen tycker jag inte har något samband med det jag har skrivit.
Det jag sagt är att barnen ska inte behöva att alltid förhålla sig till hela sanningen, föräldrarna har ett ansvar för att skydda barnen från världens värsta sanningar. Har du motsatt uppfattning om det?

Dina hypotetiska antaganden och frågeställningar har jag inget emot men jag väljer begränsa mig och försöker att inte diskutera alla möjliga och omöjliga hypoteser.
Jag hoppas du inser att jag också kan hitta på massor av hypotetiska resonemang som skulle motsäga dina, som sas skulle stödja min sak ( t ex "men tänk om han inte förlåter..."), men jag väljer medvetet att avstå?
Jag försöker inte hitta på nya, och försöker inte ta upp, alla möjliga och omöjliga hypotetiska frågeställningar.

Nejdå,du har inte varit otydlig. Du har i flera inlägg skrivit att sannolikheten för att otroheten aldrig kommer fram är väldigt stor.
Hur menar du att man ska tolka det på något annat sätt?

Jag tycker att man,som förälder,har en skyldighet att lära sina barn att behandla andra med respekt. Att vara ärlig mot sin livspartner och andra människor i sitt liv.
Det finns gånger då jag kan tycka att det är rättfärdigat att inte berätta om en otrohet. Och det är om ens partner uttrycklogen har sagt att h*n inte vill veta. Inte annars.

Visst kan det bli så att han inte förlåter. Men jag tror att sannolikheten är större om TS berättar på en gång istället för att vänta för länge.
Och kan de lösa saken sinsemellan så behöver barnen inte bli inblandade överhuvudtaget.
Har du något att säga emot det?

TS har sökt hjälp hos en terapeut.
Och hon beskriver att hon har ångest och mår dåligt.
Du tror inte att barn kan märka sådant?
Du vet,barn är inte dumma utan kan se om en förälder mår dåligt.
Och då kan de börja ställa frågor.
Även sambon kan ju se om TS går och grubblar över något
Tycker du att TS ska ljuga sambon och barnen rakt upp i ansiktet då med?