Underkänd VFU...

Tycker du att de ska ha lägre krav på dig för att klara VFU:n än vad de har på övriga studenter, pga din diagnos, eller vad menar du?

Jag instämmer med de övriga, du har aspergers och dyslexi. Du har blivit underkänd inte bara en, utan två gånger på VFU:n. 

Jag tycker du ska försöka hitta en studievägledare som kan hjälpa dig att hitta ett yrke som du kan trivas med och även lyckas bra i. 

Just lärare verkar inte passa dig. Jag förstår att du är ledsen, men livet är såhär jobbigt ibland. Det kommer nya chanser inom något annat yrke!

Du får söka dig till något annat yrke som passar dig bättre. De egenskaper du beskriver är ju inte alls lämpliga för en lärare.

Nu kommer jag få påhopp om att det funkar alldeles utmärkt att ha dyslexi och vara lärare, för att det finns autocorrect. Inget kunde vara mer felaktigt.

DU tycker det, ja. Men det tycker inte de som haft dig som student. Och det är som tur är deras bedömning som gäller. Och utifrån hur du skriver kan jag bara hålla med. Du får vara hur ledsen och kränkt du vill, det gör dig ändå inte till en lämplig lärare. Barnen förtjänar en bra utbildning, det får de inte med en lärare som särskriver, har undermålig meningsbyggnad och tydligen andra mindre lämpliga egenskaper av vad du berättar. Så tyvärr.

Tråkigt, men tyvärr stödjer detta bara min uppfattning. Läraryrket idag är oerhört tufft och de måste ha rejält med skinn på näsan. Inte sitta och lipa för en motgång.

Jag tänker inte hoppa på dig, bara berätta att jag själv är lärare och har dyslexi, men jag är inte språklärare eller lärare i låg-eller mellanstadiet där samma lärare hanterar nästan alla ämnen. Jag är matematik-kemi-fysiklärare. Jag brukar berätta för mina elever om min dyslexi och vi kan ha roligt åt när det blir fel. Jag ser och rättar mina egna fel om jag får läsa mer än en gång. En del elever tycker dessutom att det är positivt och vågar själva komma med funderingar kring sina egna svårigheter. Autocorrect ger jag inte ett öre för.

Du har säkert fått flera svar av samma slag, men dyslexi har inget med ledarskap att göra.

Jag själv är lärare och förälder och vill att mina barn ska ha lärare som är tydliga, starka, vänliga och kan skriva.

Alla kan faktiskt inte få jobba med det de vill. Alla kan inte bli brandmän eller läkare heller.

Det kan ju fungera, men om du jobbade som lärare i svenska skulle jag bli högst olycklig och förbannad om du undervisade mina barn.

TS: Jag jobbar som gymnasielärare i språk och under min utbildning för tjugo år sedan fick en kvinna inte fortsätta läsa till engelsklärare p g a svag engelska. Helt rätt.

Ledaregenskaper har man lite med sig från början. Det går att bli bättre, absolut, men man måste känna sig stabil med fötterna på jorden och vara tydlig.

Om utbildarna anser att du inte är lämplig så är det så. Du har säkert andra sidor som lämpar sig för andra typer av arbete.

Det här blir ungefär som Idol.
Det gör ont att titta på det programmet med alla som sjunger så falskt att det gör ont. Och jag har inget absolut gehör, jag sjunger falskt som sjutton men ändå finns det de som sjunger än värre än vad jag gör.
Jag brukar säga att jag sjunger i en egen tonart som alla andra missförstår.

Min poäng är att det finns ofantligt många som tror att de kan sjunga men är riktigt, riktigt usla.
Och det som kan kännas lite smärtsam är hur dålig självinsikt de har. DE tycker att de sjunger bra men i princip ingen annan håller med dem.

Det som kan vara lite oroande är tanken på att de blivit uppmuntrade av omgivningen. Hur sjutton kan man uppmuntra till något de uppenbarligen inte kan? Det är elakt alldeles på riktigt.

Och jag tänker att det är samma för dig. Vem uppmuntrade dig?
Hur kommer det sig att du tycker att du är en bra lärare?'
Vet du vad som krävs, egentligen? Vet du vilka förmågor man måste ha som lärare?
Varför skiljer sig din syn på dig själv så radikalt från andras bedömningar av dig?

Helt ärligt tycker jag att det här är den stora tunga biten du måste jobba med innan du sätter igång med att överklaga och kämpa med näbbar och klor för att fortsätta med dina drömmar.

Visst är det trist när man inte kan uppnå sina drömmar, men vad sjutton, vem råkar inte ut för det?
Typ alla.
Det man gör då är att bryta ihop, gråta en skvätt, sörja klart. Sen filosoferar man över sig själv. Funderar på varför det blev som det blev. Efter det skapar man nya mål och nya drömmar men med en smula realism i bagaget. Och lite mer självinsikt som hjälper en att uppnå de ntya, mer realistiska drömmarna.

Lycka till...