Varför väljer kvinnor att föda barn??

Var det smärtan du upplevde som gräslig? Om så var fallet, varför fick du ingen smärtlindring?

Fast du kan ju inte utgå från dig själv och dina känslor i detta. Andra känner och tycker inte som du helt enkelt. Det finns de som inte bara ?skulle kunna tänka sig? ett till barn, utan som har en enorm barnlängtan som trumfar allt annat. Som absolut inte skulle kunna tänka sig ett liv utan (fler) barn. Som ägnar hela dagarna åt tankar på (fler) barn och ligger vaken om nätterna och längtar på samma sätt som du ägnade tillvaron åt att vara skräckslagen inför förlossning i början av din graviditet. Folk som utöver detta ofta inte ens har den skräck/rädsla du har.

Det finns även de, som likt dig själv, ?skulle kunna tänka sig? fler barn och eftersom de inte har samma skräck för förlossningen som du så försöker de göra slag i saken.

Det är inget du behöver förstå, bara höra och respektera att så är det för en del även det inte är samma för dig. Jag förstår inte din fobi för förlossning, trots att jag själv genomgått en väldigt smärtsam förlossning med värkstimulerande dropp, otrevlig och osympatisk personal, klipp+sugklocka och bristning grad 3 som behövde opereras i flera timmar efter förlossningen. Men jag behöver inte förstå heller. Jag ser vad du berättar och respekterar och accepterar att det är så du känner och det är verkligt för dig. Det räcker så. När du går på och ifrågasätter andra på det sätt du gör är det som om jag skulle svara dig att förlossningsrädsla är minsann inte skäl nog att inte skaffa barn eller att inte genomgå vaginal förlossning. Jag känner ju liksom inte att det är skäl nog så det borde inte du heller göra då. Och det är ju fruktansvärt respektlöst och inskränkt och precis den mentaliteten/den oförståelse du och andra med liknande rädsla är rädda för att möta inom vården när ni ber om kjesarsnitt.

Du har uppenbarligen inte läst hela tråden, läs mitt inlägg #31 så kanske du inte skulle gå på så hårt som du gör här i ditt inlägg. 

Är som sagt sjukt imponerad av kvinnor som föder vaginalt, förstår dock inte hur de överlever eller klarar det, kommer nog aldrig förstå det. Men hur mycket respektlöshet tror du att vi förlossningsrädda upplever då? Rätt så mycket kan jag garantera dig! 

Vad är det som får dig att tro att du inte skulle överleva en förlossning?

Första gången var det väldigt abrupt, vi hade kämpat så länge och sen kom vi inte längre. Utan det var bara ok, han kommer inte ut, vi förbereder för snitt och sen några timmar senare var han född. Så det var akut men inte alls stressigt utan mest bara ett konstaterande att han inte kan stanna i magen för alltid utan nu tar vi ut honom.

Andra gången var det planerat för en vaginal födsel och allt startade spontant. Jag hann ha värkar och vara i aktiv förlossning i ca 15h innan hjärtljuden försvann och det blev urakut. Det var inte kul utan mer av en nära döden upplevelse. Det var vidrigt att vakna och inte veta om jag levde eller var död eller om min bebis hade klarat sig.

Men även om det varit jobbigt så har det i slutänden varit värt det. För jag fick mina barn.

Men totalt sett skulle jag sammanfatta det som att det är vidrigt att ha värkar, särskilt andra gången när det började bli mer intensivt så undrade jag varför i hela friden jag utsatte mig för det här en gång till. När man börjar flåsandas och inte kan fokusera utan bara vill att det ska vara över.. då tänker man att nej - nu vill jag inte vara med längre. Det positiva med förlossningsvärkar är dock att varje värk för en närmare sitt barn. Faktiskt är det ju så. Den värk du just nu är inne i kommer aldrig mer tillbaka.

Och sen är det otroligt jobbigt att genomgå ett snitt när man redan varit i aktiv förlossning. Man har inte de bästa förutsättningarna om man säger så. Jämfört med att komma till sjukhuset inför ett planerat snitt, när man är förberedd och utvilad.

Nu har jag inget att jämföra med men det har varit tufft att återhämta sig. Jag föreställer mig i alla fall att den som gör planerat snitt har en mer kontrollerad process och mer energi efteråt.

Utöver att jag varit trött har ändå läkningen gått bra, jag har inte några bestående komplikationer av snitten utan de har läkt fint.

Men svårt att svara på vad som varit värst. Jag vet hur det känns att vara i värkarbete och jag vet hur det känns att föda med snitt. Det jag inte vet är förstås hur det känns att föda ut ett barn vaginalt och sen återhämta sig efter det.

Vad är det som får dig att tro att du inte skulle överleva en förlossning?

Har fött fem barn vaginalt. Varav två utan någon smärtlindring alls. Kan tyckas jävligt dumt att utsätta sig för men jag ville verkligen uppleva det med alla sinnen intakta och det var oerhört smärtsamt men otroliga upplevelser. Ser en förlossning som enbart positivt. Har dessutom enbart mött underbara barnmorskor så det är rätt orättvist av dig att skriva så om en yrkesgrupp som överlag kämpar varje dag för att göra ens upplevelse så bra som möjligt.