NatMar005 skrev 2021-05-18 01:24:42 följande:
Alltså.. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Börjar gråta när jag läser alla era fina svar. Har aldrig känt ett sånt stöd och förståelse i hela mitt liv! Så otroligt tacksam för dig och er allihopa. Det betyder så mycket mer än vad jag kan förmedla ska du veta. <3
Det är väl lite så vården har svarat också "du blir ju gravid iaf så det ska nog gå bra ska du se. Tänk på alla de som aldrig får sitt plus. Du är ju alltid halvvägs åtminstone!" Kan inte hjälpa att bli provocerad när jag hör det. Såklart jag är glad och tacksam för att jag tycks ha lätt för att bli gravid. Men vad hjälper det när det bara tas ifrån mig ständigt? Har en ljuvlig liten bonuspojk på 7 år som jag älskar. Är så lyckligt lottad som har en sån fin relation med honom. Men ibland är det riktigt tufft att min sambo har barn sen innan. Dels för att han aldrig till fullo kan förstå hur det känns för mig som inga har och kanske aldrig kan få. Men dels för att den lille pojkens närvaro är en konstant living reminder om vad jag inte har. Det är så dubbelt allting. Och han längtar så efter ett syskon. Kan klappa mignpå magen och fråga när hans lillebror han önskat sig kommer. Då dör jag lite inombords. Han skulle bli världens bästa storebror.
Inser att jag pratar som om jag inte ens är gravid fast att jag är det. Är väl ett bevis på hur mycket jag hittills skjutit det ifrån mig. Jag vet på riktigt inte hur jag kan göra annat.
Nåväl, hur går det för dig? Hur mår du? Har haft så fullt upp med mig själv den senaste veckan att jag känner mig dåligt uppdaterad här. Förlåt. <3
<3 <3 <3 !!
Det är inte klokt att det är så man ska bli bemött. Jag har aldrig varit gravid, men jag kan bara tänka mig att jag också skulle bli enormt ledsen och provocerad om jag fick det bemötandet när jag gång på gång fått hantera traumatiska missfall!
Ja det kan såklart vara väldigt blandade känslor, och det får det vara! Livet är sällan ensidigt, svart eller vitt. Oftast är det ju väldigt blandat, vad det än gäller. Du får ta en dag i taget och som sagt inte känna press/förväntningar utifrån att du ska känna på ett visst sätt, utan du hanterar detta precis som DU gör/känner <3 Att du skjuter det ifrån dig är ju ett sätt att skydda dig själv, och det är helt förståligt. Jag hade nog gjort samma sak.
Åh förstår verkligen att det gör ont när din sambos son säger det. Jag håller verkligen tummarna nu att tiden går och inget missfall sker! Du förtjänar att det ska vända för dig nu <3
Ingen fara <3 tack som frågar <3 är på bim-5 ungefär nu tror jag, så får se nu då hur det blir. På senaste tiden har jag försökt släppa denna process lite mer, och bara gå på känsla. Detta genom att sluta tempa, ta ÄL-test etc., och det har gjort också att jag inte går in och kollar i NC konstant och ska ha kontroll över allt, vilket känns skönt. Har kommit på mig själv ibland att jag inte ens tänkt på hur många dagar det är till bim, eller när jag hade ÄL. Det är befriande faktiskt, för jag tror att ju mer jag har försökt kontrollera det, desto mer "manisk" har jag blivit i allt detta. Nu har jag faktiskt kunnat fokusera på annat också.