Oetiskt med äggdonation

Nu verkar båda sidor ha fått säga sitt, och jag skulle ändå säga att det finns bra och sämre argument från båda håll. Jag tycker debatten är intressant! Det är därför jag skriver denna 'kommentar' nu.

Det går inte rakt av att jämföra med transrasial adoption, som f.ö. börjat begränsas (- bra!), men för BARNETS del kan jag ändå se vissa liknande svårigheter. Jag har FULL förståelse för viljan att få barn, men jag kan ändå inte sätta det FÖRE barns välmående. Det fina med donation är att den som donerar vill hjälpa, och de som sedan skapar detta barn av donerade könsceller vill ju verkligen ha barn. Det är ju det som till viss del är skillnaden mot adoption - barnet har kommit ur "positivitet" från alla håll.

Problemet är att, trots allas goda vilja och önskan och så vidare, så spelar genetik roll för många. Där vet man inte riktigt hur alla dessa donatorbarn kommer känna när (om...) de får reda på hur allt ligger till. I den bästa av världar kommer alla dessa barn få reda på precis hur de kommit till - och tycka att genetik är noll, nada och totalt oväsentligt. De kommer heller aldrig råka dejta ett genetiskt syskon eller känna någob oro till det. Men vi lever inte i de bästa av världar. Vi vet inte hur denna generations donatorbarn kommer känna, och det är där jag helt förstår TS tankar kring etik. Kan vi inte veta att alla dessa barn kommer må bra i detta, ska det vara etiskt rätt att skapa barn på detta sätt? För här finns det ju faktiskt ett val. Till skillnad mot narkomaner som "skaffar" hoppsan på hoppsan på hoppsan.

Så även om jag fullt ut förstår viljan att skaffa barn -kosta vad det kosta vill- kan jag inte helt med att det går till på detta vis. Även om jag ändå har full förståelse för att genetik är väldigt oviktigt för många, att det är ett lidande att drabbas av ofrivillig barnlöshet, att dessa barn ändå kommer till par som gärna vill ha barn.

Mitt inlägg är inte på någon slags nivå alls som du försöker antyda. Min undran är högst seriös, men du väljer att förminska den och försöker få mig att framstå som löjlig. Det är väl tämligen låg diskussionsnivå av någon som försöker framstå som en seriös debattör.

Du fortsätter att hänvisa till min personliga åsikt som anekdotiska resonemang.

Du använder begreppet i helt fel kontext. Min personliga åsikt och mitt resonemang är inte mer ?anekdotisk? än TS irrationella svador, vilket osökt tar mig tillbaks till min ursprungliga fråga som du försöker avfärda som irrelevant. Nämligen varför du enbart verkar ha problem med den ena sidans ?anekdotiska bevisföring?

Jag uppfattade din fråga som ett misstänkliggörande för att jag inte valt att svara på TS, och därför tröttnade jag och lade bort sakligheten. Jag ber om ursäkt om jag missuppfattade din mening.

Jag har redan svarat att det är inte din åsikt som är anekdotisk, utan att du använder dina personliga känslor/erfarenheter som argument för hur andra känner det (alltså i praktiken för hur statistiken ser ut). Jag har också visat, både med källor och med rationella resonemang, att din uppfattning om hur statistiken ser ut, inte stämmer överens med verkligheten.

Jag var inte medveten om att man måste svara på alla inlägg i en diskussion för att få godkänt. Nu är det så att mina argument inte blir irrelevanta bara för att jag inte kommit med motargument mot TS "irrationella svador", så din undran är, ur ett argumentsperspektiv, inte relevant. Det är, faktiskt, whataboutism. Men jag kan ändå tillmötesgå dig genom att förklara hur jag tänkte här.

Jag ansåg att TS redan fått ordentligt med motargument från andra i denna diskussion, och därför svarade jag mest på inlägg som berörde "andra sidan" i den diskussionen. Dessutom håller jag med TS så till vida att det genetiska ursprunget för många är en bit av ens identitet, även om jag inte ställer mig bakom TS alla argument eller sättet TS argumenterar på.

 

Att adoptionsutredningarna någon gång ibland slår fel går nog inte att undvika, eftersom det är människor som gör dem och människor som utreds. Man kan ju inte göra mer än sitt bästa, och vissa människor har en fenomenal förmåga att spela teater och dupera andra... Dock uppfattar jag att det har blivit mycket bättre. På 60-70-talet handlade det fortfarande mycket om det yttre, materiella - som att adoptivföräldrarna gärna skulle bo i en villa med stora, ljusa, luftiga rum, att fadern skulle ha ett högstatusyrke och att kvinnan skulle ha för avsikt (och ekonomiska möjligheter) att bli hemmafru när barnet kom. Numera utreder man i stället mera hur adoptanterna är som personer - deras personlighet, känsloliv, egna barndom, relationerna till varandra och till andra människor... (Även om vissa grundkrav angående ekonomi och bostad förstås fortfarande måste vara uppfyllda.)

Vad gäller just utredningen av ensamstående kvinnor som vill adoptera, så är biten om det sociala nätverket viktigare än vid utredningen av par. Speciellt viktigt är det, att kontrollera att kvinnan har normala relationer med män, och inte t.ex. hatar män eller är rädd för män - vilket ju skulle kunna vara orsaken till att hon aldrig blivit gravid. Det är även viktigt för barnet, att få något slags fadersgestalt - t.ex. en morbror eller en ungdomlig morfar. För några år sedan skärptes kraven, så att det inte längre räckte att dessa män skrev brev som kvinnan kunde lämna in tillsammans med ansökan, utan nu måste socialsekreterarna träffa männen personligen, och verkligen förvissa sig om att dessa är stabila personer som önskar ta på sig en roll i adoptivbarnets liv. 

Vid donation sker inget av detta. Läkaren ska bara fråga om det under utredningssamtalet - men kvinnan kan ljuga bättre än hästen travar. Ingen kontrollerar uppgifterna. Det tycker jag är HEMSKT!

Ja, men inte förrän barnet är 18 år, d.v.s. vuxet. Barndomen har då redan gått förbi, och kan inte gå i repris. Dessutom förbinder sig donatorn endast till ETT möte. Tror du att det kan kompensera för en hel uppväxt av längtan? Och sedan kan det bli hur fel som helst, när donatorn faktiskt bara går med på det enda mötet, och inte önskar något mer. Troligen har han/hon en egen familj, och frun/maken vill förmodligen inte ha partnerns vuxna barn springande där - trots att det inte blev till genom samlag med hans fru/hennes man. Och halvsyskonen kan vara rädda för att det vuxna barnet ska försöka ställa sig in hos sin biologiska förälder, för att få del i arvet en dag...

Det här är en ormgrop av problem. Det är just för att undvika sådana situationer, som många länder enbart har fullständigt anonyma donatorer - ingen möjlighet för någon att ta reda på vem han/hon var. (Vilket såklart också är fel på andra sätt.)

Nej, men jag är emot att vissa invandrargrupper har fått dra in företeelser här, som vi inte ska ha i Sverige. Som hedersvåldet/morden, och uppfattningen att alla obeslöjade kvinnor är horor. Men nu är vi OT. 

Japp. Detta är ju även något som ofta blir ett problem i adoptivfamiljer. Adoptivparen är ofta intelligenta, p.g.a. att de har blivit barnlösa just på grund av att de väntade för länge med att försöka skaffa barn på naturlig väg, och det är mest akademiker som gör det. Sedan adopterar de ett barn vars mamma ofta har varit lågbegåvad, då det mest är lågbegåvade kvinnor som blir med barn tidigt och utanför äktenskapet (detta gäller i ännu högre grad i länder där sex utanför äktenskapet är förbjudet).

Sedan vill adoptivföräldrarna att adoptivbarnet ska läsa till läkare, civilingenjör eller jurist, och förstår kanske inte att han eller hon inte har intelligensen för det...

Intelligensen är dessutom bara EN faktor, av många som kan skilja mellan föräldrar och barn som inte är biologisk släkt. Det kan finnas PRECIS VAD SOM HELST i generna, som psykisk sjukdom eller neuropsykiatriska funktionshinder längre tillbaka i tiden t.ex. (utredarna kan ju bara se donatorns egna journaler - någon gensekvensering görs inte).

Eller för den delen positiva saker - som konstnärlighet eller musikalitet - som ett advokatpar till föräldrar kanske inte uppskattar alls...

Detta spelar ju ingen roll, eftersom grupperna inte är kommunicerande kärl. Det är liksom inte så, att det sitter själar i limbo och väntar på att få födas, och att de tilldelas antingen en knarkarmamma eller ett alldeles underbart par som skaffat en kropp till dem genom äggdonation... finns inte de senare så måste barnet hamna hos den förra... om man inte tror på reinkarnation förstås!

...dessutom är inte utredningarna som görs inför IVF i Sverige särskilt omfattande. Det går att komma igenom dem med nästan vad som helst - OK att det blir svårt för en grav missbrukare som redan är känd för vården, eller någon som saknar adress p.g.a. den är hemlös. Men några djupintervjuer, som vid adoptionsutredning, görs ej. Inte heller hembesök. Så det finns inga omfattande garantier för den lilla själen som hamnar hos ÄD-paret heller. 

Det är nog ingen som förnekar, att många barn far illa hos sina biologiska föräldrar. Tyvärr. Här behövs både förebyggande arbete och sociala insatser. Att ta ifrån människor deras naturliga fruktsamhet, går ju inte i ett demokratiskt samhälle. Även om jag faktiskt är övertygad om, att många barn SLAPP att födas till misär, just på grund av de nu utskällda tvångssteriliseringarna som pågick mellan 1930-70-talen. Men nu är vi OT. 

Eller så är det du som inte är så bra på att hitta på relevanta analogier. Morötter!

Detta spelar ju ingen roll, eftersom grupperna inte är kommunicerande kärl. Det är liksom inte så, att det sitter själar i limbo och väntar på att få födas, och att de tilldelas antingen en knarkarmamma eller ett alldeles underbart par som skaffat en kropp till dem genom äggdonation... finns inte de senare så måste barnet hamna hos den förra... om man inte tror på reinkarnation förstås!

...dessutom är inte utredningarna som görs inför IVF i Sverige särskilt omfattande. Det går att komma igenom dem med nästan vad som helst - OK att det blir svårt för en grav missbrukare som redan är känd för vården, eller någon som saknar adress p.g.a. den är hemlös. Men några djupintervjuer, som vid adoptionsutredning, görs ej. Inte heller hembesök. Så det finns inga omfattande garantier för den lilla själen som hamnar hos ÄD-paret heller. 

Det är nog ingen som förnekar, att många barn far illa hos sina biologiska föräldrar. Tyvärr. Här behövs både förebyggande arbete och sociala insatser. Att ta ifrån människor deras naturliga fruktsamhet, går ju inte i ett demokratiskt samhälle. Även om jag faktiskt är övertygad om, att många barn SLAPP att födas till misär, just på grund av de nu utskällda tvångssteriliseringarna som pågick mellan 1930-70-talen. Men nu är vi OT. 

Eller så är det du som inte är så bra på att hitta på relevanta analogier. Morötter!

Ja, och jag kan faktiskt förstå hur det kan bli så. Innerst inne VET ju ED-mamman att barnet inte är hennes. Att det genetiska bandet inte finns där.