14 år beter sig som en 5-åring

Det spelar ingen roll. Man får aldrig skriva så om barn hur mycket man än behöver ventilera. Precis som man inte får slå dom heller bara för att man blir arg. Eller någon annan för övrigt. Venitlera kan man göra ändå.

Tyvärr upprätthåller du en "hyfsad" situation genom att vara där och försöka. Jag tänker att det inte alls är märkligt att du är frustrerad, trött och faktiskt irriterad på barnet, men att det är viktigt att du gör det du kan både för dig själv och ditt andra barn.

Fortsätt försöka få stöd och fundera igen på om du verkligen ska bo ihop med detta barn utifrån massor av ansvar, utan möjlighet att företräda barnet medan vårdnadshavaren inte förmår.

Jag förstår dina känslor TS! Jag hade inte heller orkat med i en sådan situation. Du skrev att ni har flyttat isär två gånger tidigare pga situationen. Kan ni inte flytta isär igen? Ni behöver ju inte skilja er bara för att ni flyttar isär. Så hemskt att pojken var påverkad av alkohol och narkotikaklassade mediciner under tiden han låg i sin mammas mage, fruktansvärt. Så det är ju inte hans fel att han är som han är. 

Jag förstår dig verkligen TS. Du är ju helt bakbunden här. Du har inte möjlighet att driva frågan om utredning och hjälp till pojken, man lyssnar inte på dig eftersom du inte är hans biologiska förälder. Samtidigt så är du den som tvingas ta huvudansvaret för pojken. Han biologiska mamma klarar det inte alls och hans pappa jobbar långa dagar och är sen antagligen väldigt trött. 

Du är ju gratis arbetskraft TS! Och du får utföra ett jobb som dessutom inte borde ligga på dig.

Eftersom mamman inte är i stånd att ta hand om sonen så faller det på pappan. Han orkar inte heller. Om du inte hade funnits i pojkens hem för att styra upp så hade pappan kunnat ansöka om hjälp från socialen. Jag tycker att du borde flytta ut och skaffa eget boende igen till dig och ditt barn. Så får pappan ta ansvar för situationen och ansöka om hjälp hos socialen.

Som någon skrev så stämmer ju pojkens problem in på Fetalt alkoholsyndrom. 

Från Wikipedia:

"Barn med FAS är ofta överaktiva och har svårt med koncentrationen vilket leder till att de ofta diagnostiseras med ADHD. Ofta innebär FAS även inlärningssvårigheter, dåligt närminne och bristande logisk förmåga. Personer med FAS har ofta svårigheter med socialt samspel, empatisk förmåga, distanslöshet etc."

Jag förstår dig TS.

Hållet med de andra att du verkar vara den enda som vill göra något åt situationen så den blir bra för bonusen. Pappan behöver ett uppvaknande.

Min son är 18. ADD och ASP. Högpresterande i vissa delar men att duscha regelbundet är obegripligt för honom. Utredd i åttan först och ingen runt honom har fattat att skolan varit ett helvete för honom sen dag ett. Inte vi heller. En med ADD försvinner i mängden. Han har inte flyttat och hoppade av Individuella programmet i våras. Det innebar 3500 kr mindre in till hushållet dessutom.

Jag är väldigt frustrerad ibland. Har inget stöd. Hans pappa är sjukskriven efter självmordsförsök i Jan. Har inte haft kontakt med honom efter det. Jag är helt ensam i detta. Kämpar med att hjälpa sonen på ett sätt som han växer av.

Hoppas någon tar dig på allvar!

Som sagt TS, jag har verkligen full förståelse för dina känslor.

Och trots att du spyr ut din frustration här på familjeliv så är det ju ändå tydligt att du har en ansvarskänsla för pojken. Jag menar, annars hade du ju bara skitit i honom och lämnat honom åt sitt öde. Men så har du inte gjort, du har tagit hand om honom i drygt 10 år, kämpat för att han ska få hjälp... alltså jag förstår att ditt tålamod har sinat och att din ork är slut <3

Som sagt, om du inte bodde i samma hem som pojken så hade pappan kunnat ansöka om stödfamilj hos socialen för pojken. Så det bästa är ju att ni flyttar isär igen.

Ett litet sidospår bara.. jag blev väldigt berörd av den här berättelsen. Alla delar av den. Det är så sorgligt att mamman har ett, antagligen livslångt, alkoholberoende som hon inte kunde stävja under de 9 månader hon var gravid. Så hemskt för alla partner, och nu även för dig. Hur såg det ut då sonen kom till? För en kvinna med ett alkoholberoende så är det ju inte helt självklart att man ska fullfölja en graviditet, tänker jag. Var graviditeten önskad? Fanns det några tankar om abort? Hur såg föräldrarnas relation ut då sonen blev till och föddes?

Det tragiska är att det är pappan som verkar stöta bort sitt barn. Han verkar ha abdikerat som förälder, så den här killen har bara en som verkar bry sig om honom, det är ts. Skulle ts försvinna, då försvinner nog killens enda trygghet. 
Det är så sorgligt varje gång trådar som dessa dyker upp. En kvinna som får ta hand om ett barn, där föräldrarna fullständigt abdikerat. Hon tar är superfrustrerad och kräks ut sin frustation här och då är det hennes fel allt, det är hon som är den värsta personen. 

Om man ska rikta kritik så är det mot killens pappa, som borde steppa upp och ta 100% ansvar över sin son. Kämpa, än hårdare än ts, så att sonen får adekvat hjälp.

Jo, man får skriva, man får uttrycka sin frustation. 

Är större risk att hon tar frustrationen på barnet om hon måste hålla det inne.

*tar ut