14 år beter sig som en 5-åring

Pappan måste ju sluta köra lastbil!!!

Du låter som den perfekta styvmorsan för en seriemördare.

Brukar lyssna på en pod som heter Seriemördarpodden. Dom brukar dra lite bakgrund till många av seriemördarna. Flera har haft föräldrar som verkar vara som du.

Du får väl passa dig så att ungen inte inser att han kan hämnas mot dig. Hans straff från samhället skulle ju säkert bli en befrielse för honom.

Jag önskar dig faktiskt inget gott. Du är en hemsk människa.

Tycker att du ska lämna pojken. Allt du kan åstadkomma med din kärlekslösa hatiska attityd är mer skada på honom. Självklart kan ungen känna din kärlek för ditt egna barn och ditt hat för honom. Varför tror du han gråter om nätterna? Du gör hans liv till ett helvete.

Om du försvinner ur hans liv så kommer han inte bli normal. Det är nog försent. Men det är ändå bättre.

Hans mamma förstörde hans liv innan han föddes. Hans pappa har abdikerat och söker inte hjälp så barnet får den hjälp han behöver och så skyller du på den enda person som kämpat för honom.

Hon fortsätter bara det andra påbörjat.

Var någonstans står det att TS är den enda person som kämpat för honom? Pappan måste ju rimligen varit den som sökt hjälpen eftersom det krävs en vårdnadshavare för att göra det.

Med det menar jag inte att pappan verkar vara en bra förälder, bara att det knappast är så att TS är den enda som kämpar. Jag tycker inte det låter som någon av de vuxna i den här historien kämpar för barnet. Det är ett barn som är sviket av precis alla, inklusive skola, soc och bup.

Och det är klart att man kan behöva ventilera och bekänna sina sämsta känslor. Men det här går bortom det. TS beskriver hur hon på samma gång ser hur barnet inte funkar på en normal nivå för sin ålder OCH avskyr honom för det. Inte en enda gång har hon i sina inlägg beskrivit någonting de gör för att faktiskt ge barnet adekvat habilitering utan det är bara äckel och avsky hela vägen.

Detta är liksom grund för en socanmälan och att det inte gått dithän måste hänga på att systemet fallerat totalt eller att familjen är duktig på att dölja bristerna. Det krävs inte många googlingar för att inse att det ett barn med dessa svårigheter behöver är vård och habilitering.

Och allt det här med att när pojken får hjälp så ljuger han ihop massa hemska historier så därför vågar de inte be om hjälp? Alltså det är rätt stora varningsklockor på det. Vad är det TS är så rädd för? Inte ett omhändertagande för hon vill ju bara bli av med barnet. Så vad är det då?

Håller med dig. Avskyr dessa trådar där styvmorsor bara sitter och spyr ut sitt hat mot ett barn. Ja det kan va tufft å man kan vara skittrött, men det ursäktar inte att man kallar ett barn ungjävel, vill sparka ut mm. Speciellt ett barn som redan är skadat.

Om man känner ett sånt jävla enormt hat bör man förstås inte bo med barnets pappa, nu när man ändå är den vuxna som kan välja.

Stackars pojk, han har förmodligen haft det likadant i alla år.. å plus det en alkis till mamma. Ts verkar ju dessutom glatt konstatera att hennes barn känner samma hat..

Jag har gjort 2 orosanmälningar för att få hjälp. Båda lades ner med motiveringen att han har ett skyddsnät (jag) som ser till hans behov. Ingen förlitar sig ju på mamman iom hennes tillstånd och pappan tror att allt kommer ordna sig när han blir vuxen...  

Jag har som sagt flyttat ifrån min man pga sonen 2 ggr men då blev det mycket värre med allt o efter en tid bestämde vi oss för att bo ihop igen och köpte hus.

Skolan har gjort en bedömning av enskilt barn för 1,5 år sedan och i den bedöms han i flera avseenden mer på en nivå som ett barn i 4-års åldern.

Jag vet att jag uttryckte mig ganska hårt. Jag är såå trött. Och ville bara få ur mig det jag TÄNKTE i skrivande stund efter att återigen ha torkat bajs från handfatet och väggen bredvid handdukarna. Tvättat nerpissade kläder och inventerat garderoben och plockat ut för små kläder och sådana som han aktivt suttit och pillat sönder när han är i skolan. Jag hade återigen haft på vitpeppar och stopp&väx på hans tröjärmar för att han inte ska bita sönder dem samt torkat av golv och väggen bredvid hans plats i köket efter middagen. Lyssnat på hans historier och lögner från skolan.

Skolan gör ingenting mer än gnäller över hans vikt, han är typ 3stl större än sina klasskamrater, utan att vara tjock. Han är mkt större/längre än sina klasskompisar å att han väger mer är inte konstigt. Jag styr och har koll på hans kost o är väldigt medveten om just näringsriktig kost och träning då jag arbetar med det vid sidan av mitt andra arbete.

Jo, jag kommer kicka ut honom ur mitt hem när han är 18, förutsatt att han inte pluggar. När han slutar plugga så åker han ut om han inte skaffar ett jobb o börjar betala hemma.

Jag VÄGRAR ta hand om honom när han är vuxen.

Det är svårt att distansera mig och se honom som en funktionshindrad när alla bara påtalar hur smart och duktig han är.

Det är ofta jag ifrågasätter mig själv. Men jag lyckas bra med att hålla fasaden, ingen vet hur det VERKLIGEN står till. Hur mkt jag städar, lagar, köper nytt, försvarar...ensam.

Han är inte mitt barn men jag förväntas älska och ta hand om honom som om han vore det. Men det gör jag inte...inte alls.

Jag tar hand om honom. Men bara så mkt som jag MÅSTE för att själv ha en dräglig tillvaro för mig o min son.

I FLERA ÅÅÅÅRRR har jag bett min man om att söka stödfamilj från soc till pojken. Men min man är för stolt. Han ser inte heller problemet. För "någon annan" (jag) städar, tvättar, lagar, försvarar och fixar med allt jämt.

Din man kommer inte göra något på egen hand, så mycket är klart. Så ge honom ett ultimatum, acceptera att detta är ditt liv från och med nu, eller lämna honom.

Jag vet... Jag tycker så sjukt synd om honom. Men jag orkar inte dra detta själv. Min man tror att allt blir bra bara han blir vuxen. Mamman är inte alls med i bilden mer än på lov då han bor där. Men det händer att hon får återfall och då måste vi (läs jag) hämta hem honom och ta diskussionen med en kraftigt berusad och ångestfylld mor. O halvt hysterisk 14-åring som fulgråter efter sin mamma 8 mil hem till oss.

Vi är gifta sedan 7 år och just VÅR relation är jättefin och stabil. Men det här med hans barn, som han blundar för är en stor issue.

Fan, jag har kämpat för pojken i 10 år nu.

Mamman missbrukade aktivt hela grav och han fick svår absitinens på BB. Han var inlagd i nästan 2 mån som nyfödd.

Jag fattar inte att inte soc tog honom där och då...att ingen vårdpersonal gjorde en anmälan.

 

Alltså...jag har ju mest hört min mans version om deras relation. Jag är dock noga med att poängtera att det finns ALLTID 2 versioner i det här läget.

Mamman festade och drack/missbrukade mycket när dom träffades. Enligt min man ville han pga detta inte ha barn med henne där och då men hon såg till att bli gravid inom loppet av 2 mån in i relationen i hopp om att han skulle stanna och dom skulle bli en "lycklig liten drömfamilj". Min syn på det hela är ju att det aldrig är kvinnans skyldighet att skydda mannen mot en graviditet. Vill han inte ha barn men ändå knulla måste han skydda sig själv o aldrig lita på hennes ord vad det gäller skydd osv. Spec inte som hon gjort detta med 3 andra män som lett till barn innan. Dom är utflyttade o bor med sina pappor eller är vuxna och utflugna.

Hon har en skev verklighetsuppfattning och bedöms inte vara lämplig som förälder med regelbunden delad vårdnad. Däremot får hon umgänge på lov/ och vissa helger. Dock händer det att hon tar återfall och jag får hämta honom där om min man är ute på långkörning.