14 år beter sig som en 5-åring

Behöver ventilera "förbjudna tankar och känslor".

Jag är så JÄVLA LESS nu.

Min mans barn sedan tidigare förhållande är så sjukt jobbigt.

Han är 14 år, fyller 15 i nov men mentalt är han som en 5åring i så många avseenden.

Han kan inte sköta sin hygien eller någonting en pojke i hans ålder ska klara av.

Är utredd men endast fått diagnosen ADHD som han äter medicin för. 

Alltså...jag ORKAR inte med honom.

Det är som att ha småbarn igen. Peppa Pig, prinsessan och babblarna går på hans tv.

Jag FATTAR INTE varför skolan inte reagerar, ungen är ju "mupp". Lågbegåvad och efterbliven. Klarar inte betygen alls men skolan vekar ge honom godkänt för att dom tycker synd om honom.

Jag älskar verkligen INTE den här ungen, trots att vi levt ihop sedan han var 4 år.

Jag räknar ner tills han fyller 18 o jag kan sparka ut honom...hoppas på att han ska propsa på att flytta hem till mamma istället så jag slipper ta hand om honom mer.

Några av grejerna som är jobbiga med honom:

*kan inte klä sig, har ingen känsla för hur kläderna sitter på kroppen- utochin, bakofram, fel fot, storleksmässigt osv

*Kan inte sköta sin hygien-duschar bara om man tjatar på honom och sitter fortfarande på golvet i duschen och leker med leksaker.

*kan inte sköta sin toalett, kissar utanför, kletar bajs på väggar och handfat.

*gråter efter mamma på kvällen.

*tittar på program som är anpassade för SMÅ SMÅ barn såsom babblarna, teletubbies, prinsessan, peppa pig, pingu mm

Jag är så jävla less på att ens se honom.

Jag har lämnat min man 2ggr o vi har varit särbos pga att jag inte tål hans unge.

Nu är vi sambos igen sedan 4 månader. Vi är gifta och skilsmässa är inte på tal pga ett barn som ingen vill ha. NÅGON måste ju ta hand om ungen som avlats fram.

Min man är och har alltid varit en underbar bonuspappa åt min bio, men sin egen unge orkar inte han heller med. Det är alldeles för mycket jobb fortfarande och han tar mer och mer avstånd från sin son.

Min bio som är yngre säger att han tycker det känns som hans "storebror" är hans "lillebror" och att han "hatar honom och önskar att han inte fanns".

Jag har försökt få hjälp via soc? men ingen respons mer än "vad duktiga ni är som tar så väl hand om honom, som kämpar på." 

Jag har försökt få en stödfamilj åt honom men han ljuger ju ngt så förbannat också...säger att vi låser in honom i bastun, slår honom med pinnar, har sex så han hör och ser och inte kan sova (han råkade se oss/höra oss 1 gång, som vi vet om) !!! Så man VÅGAR ju inte låta honom träffa ngn att ens prata med längre.

Han gick en tid hos en kurator men då ljög han ihop att vi var dumma och låste in honom i mörka lådor, duschade honom i syra, piskade honom med pinnar osv...så hans pappa blev polisanmäld för barnmisshandel o vi båda blev orosanmälda till soc!! O då blev min bio indragen i utredningar mm.

Blir så less!!!

Min man o jag är helt bedrövade över dessa anklagelser. Vi är helt emot all fysisk korrigering som kan uppfattas som kränkande eller misshandel. Men kan såklart säga ifrån på ett för oss rimligt sätt om det krävs.

Vi VILL ju att pojken ska få hjälp...men inte på bekostnad av vår egen tillvaro och potentiellt vår frihet. Vi försöker verkligen se till att han har allt han behöver...eller JAG gör det, Min man kör lastbil nu sedan han fick nytt jobb och är inte hemma så mkt.

Jag...jag önskar att ungjäveln inte fanns...eller iaf att han bara kunde flytta till sin mamma så VI slipper honom och kan ha ett bra liv. Men mamman är sjukskriven pga psykisk ohälsa som en följd av alkoholism så pojken är skriven 100% hos oss.

Jag längtar till sommarlovet, då ska vi skicka honom långt upp i Norrland, till hans farmor och pappas morbror, faster och mostrar i 7 veckor. O mamman får sedan ta honom resterande 3v.  

Jag känner mig så hemsk som genuint HATAR ungen...men...jag är så trött...så himla trött...