Otrohet, nu flyttar de ihop

Du har självklart rätt att lämna ett dåligt förhållande där du inte blir lyssnad på. Att bedra någon är en helt annan sak.

Det är inte skönt att vara bitter, det är en jävla plåga.

Men jag har själv lämnat åtminstone två relationer innan som inte funkat, utan en tanke på att vara otrogen först.

För att jag ändå haft respekt för personen. För att jag inte velat skada den. En del människor är bara inte otrogna, för att de håller principen om trohet väldigt väldigt högt, och de tänker på hur det långsiktigt kommer att påverka en annan människa.

Jag vill inte vara ansvarig för att ha åsamkat nån livslång smärta och tillitsproblem. Jag skulle inte kunna leva med det.

Självklart hade jag kunnat söka tröst hos någon annan när mina relationer inte funkade, men sånt får man inte ens tillåta sig att tänka. Det är uteslutet.

Jag skiter egentligen i anledningen till otroheten. Faktum är att det är hänsynslöst, och jag förstår faktiskt inte varför man inte bara gör slut på en relation först. Det är inte svårt, bara man bestämmer sig för att göra det på rätt sätt. Och har en kompass som är inställd på minsta möjliga skada.

I synnerhet när det är barn inblandade.

Om man har förmåga att tänka lite framåt, då inser man snabbt detta:

Vi har barn ihop.

Vi kommer att behöva träffas.

Det bästa är om vi kan vara vänner.

Är jag otrogen blir den chansen obefintlig.

Vem får lida för det? Jo, barnet.

Han skulle gjort slut direkt när han kände att han inte längre ville försöka i relationen. Självklart innan han inledde nåt nytt.

Då hade vi kunnat ha en ömsesidig respekt. Men han har visat att han fullkomligt saknar respekt för mig, och en sådan människa vill jag inte ha att göra med. Far till mitt barn eller ej. Det kunde han ha tänkt på innan. Nu får det bli såhär, mår fysiskt illa av tanken på att ens vistas nära honom och har fullt upp med att inte ta livet av mig. Jag orkar ärligt inte städa upp efter hans misstag.

Han har inte varit nåt helgon och tänkt på vårt barn. Han har satt tonen och jag vet inte varför jag ska förväntas sopa upp efter honom och lappa ihop vår föräldrarelation. Ansvaret är väl delat och han har inte tagit sitt, vet inte varför jag ska ta död på mig själv för att släta över hans misstag. Man kan inte förvänta sig att folk ska vara Jesus och vända andra kinden till, när hela livet raserats. Man får tänka efter före istället och inte behandla folk som fullkomlig skit. Och om man väljer att behandla folk som skit, får man ta konsekvenserna.

Om jag hade varit otrogen hade jag förväntat mig att den bedragna aldrig mer ville se mig, och att denne skulle få livslånga problem av otroheten. Dvs jag skulle bli fullkomligt knäckt över att behöva leva med den skulden. Men jag hade inte förväntat mig ett uns vänlighet eller artighet, för det hade jag inte gjort mig förtjänt av.

Tror att det här dödade något i mig. Livsglädjen, tilltron. Jag kan inte se att det där naiva, hoppfulla kan komma tillbaka, det är borta nu.

Jag siktar på att överleva, för mitt barns skull. Men har svårt att se att det blir så mycket mer. Det jag ville med livet har redan raserats, att få skapa en trygg familj. Jag har misslyckats. Och det blir inte samma sak med en ny familj, det innebär bara risk för nya problem.

Det är fantastiskt att folk här i tråden klarat av att vända det, all cred till er. Men jag vet också folk som inte lyckats, som aldrig mer pratat med varandra. De finns också, sen må det vara sorgligt osv.

Tack, jag ska ha böckerna i åtanke!

Har du lust att dela något mer om din egen väg mot acceptans, ur misslyckanden, självömkan och hopplöshet?

Jag kanske är väldigt cynisk och inte har höga tankar om människosläktet men jag tror inte att det finns någon som aldrig skulle kunna vara otrogen. Det betyder inte att alla är det. Men då är det enbart för att det inte har infunnit sig den "ultimata" situationen när alla bitar faller åt det hållet.

Du borde inte skita i anledningen till otroheten. Även om det inte ursäktar honom så tror jag att det hjälper dig på sikt att se helheten varför det blev som det blev. Du kan lära dig något om dig själv att ta med in i en framtida relation. Tex, om han var otrogen för att han tyckte att du tog honom för givet, så ursäktar det så klart inte hans beteende. Men du kan ha med in i en relation till nästa gång att, aha, det här är jag dålig på och kan ändra.

Det blir inga fler relationer för min del. Men visst är självreflektion bra.

Dock har jag inte sett det som en anledning till otrohet när jag kände mig utnyttjad, oälskad eller uttråkad i tidigare relationer. Jag såg det som en anledning att göra slut.