Otrohet, nu flyttar de ihop
Mitt numera ex och den nya som han var otrogen med flyttar ihop. Varannan vecka ska de ha mitt barn. Går sönder.
Hur hanterar man det här?
-
-
Svar på tråden Otrohet, nu flyttar de ihop
-
Är iaf säker på att pappan inte kommer dumpa barnet på den nya, han är mån om vårt barn.
Förutom i att han bestämt att de ska flytta ihop, där hade vårt barn nog inget att säga till om. -
Ja, det var ett äkta val. Bara för att saker hände som de hände, är barnens pappa inte knäpp. Han älskar dem. Är en underbar pappa. Han försäkrade mig om att OM barnen inte gick ihop med hans nya, då skulle de se vilka andra särboalternativ som fanns. I deras perspektiv skulle det inte röra sig om jättemånga år, kanske max tio, medan det ur barnens perspektiv handlar om deras liv och uppväxt. Bara för att vi skilde oss betyder det inte att han inte satte barnen främst i precis allting annat.Anonym (H) skrev 2021-07-18 00:37:45 följande:
Men var det verkligen ett val, på riktigt? Som i att om barnen inte velat veta av den nya hade du helt avstått från att låta dem träffas?
Önskar fler föräldrar tog det i barnens takt.
-
Det är mycket skylla-allt-på-exet och ganska lite eget ansvar här. Det är lätt att måla upp en bild av otrogna ex som hemska människor, men de flesta jag vet som blivit kära i någon annan har verkligen försökt i sina förhållanden och till sist gett upp. Den nya har blivit en katalysator att ta sig ur ett gammalt dåligt förhållande, men jävligt få människor gör så i trygga, lyckliga förhållanden där sexet funkar och man vill samma saker.
Istället för att bry dig om att den nya får vara med ditt barn, TS, kanske du ska fundera över vad du missade och varför det blev som det blev. Du själv är den enda du kan förändra. -
Låter som du är en riktig egoist.Anonym (Kex) skrev 2021-07-18 09:08:32 följande:
Det är mycket skylla-allt-på-exet och ganska lite eget ansvar här. Det är lätt att måla upp en bild av otrogna ex som hemska människor, men de flesta jag vet som blivit kära i någon annan har verkligen försökt i sina förhållanden och till sist gett upp. Den nya har blivit en katalysator att ta sig ur ett gammalt dåligt förhållande, men jävligt få människor gör så i trygga, lyckliga förhållanden där sexet funkar och man vill samma saker.
Istället för att bry dig om att den nya får vara med ditt barn, TS, kanske du ska fundera över vad du missade och varför det blev som det blev. Du själv är den enda du kan förändra.
-
Det är bra för alla , men hör till ovanligheterna.Anonym (Ell) skrev 2021-07-18 00:33:31 följande:
Självklart fick de välja. Vi introducerade långsamt under lite drygt ett års tid, håller fortfarande på ett sätt på med introduktion. Nya visar jättemycket hänsyn. Jag har inte sagt ett ont ord. Barnen frågar självmant efter henne och räknar in henne.
Jag tror verkligen att en stor del av skilsmässorna faktiskt går bra till. Lugnt. Metodiskt. Bara det att man inte hör om dem utan det man hör om är när det inte fungerar.
De flesta barn har inget val . -
För att jag inte tror att alla otrogna ex är hemska personer? Eh, okej.Anonym (some one) skrev 2021-07-18 09:31:34 följande:
Låter som du är en riktig egoist.
-
Stämmer, men det där med att man har verkligen försökt kan vara problematiskt. Man har diskuterat, och bråkat, och det har inte känts på topp en längre tid, men har man verkligen artikulerat att man funderar på separation? Har man sagt att man börjar få känslor för andra innan det blev för sent? Inte alltid. Ofta fungerar den nya inte som katalisator utan flykt.Anonym (Kex) skrev 2021-07-18 09:08:32 följande:
Det är mycket skylla-allt-på-exet och ganska lite eget ansvar här. Det är lätt att måla upp en bild av otrogna ex som hemska människor, men de flesta jag vet som blivit kära i någon annan har verkligen försökt i sina förhållanden och till sist gett upp. Den nya har blivit en katalysator att ta sig ur ett gammalt dåligt förhållande, men jävligt få människor gör så i trygga, lyckliga förhållanden där sexet funkar och man vill samma saker.
Istället för att bry dig om att den nya får vara med ditt barn, TS, kanske du ska fundera över vad du missade och varför det blev som det blev. Du själv är den enda du kan förändra.
-
Nej, det värsta är lögner och manipulation under längre tid.Anonym (Ohlala) skrev 2021-07-17 20:55:10 följande:
Fast det du bortser ifrån nu är att många tycker att känslomässig otrohet är lika jobbig som "vanlig" otrohet och då spelar det ingen roll om man lämnar innan man varit fysiskt otrogen. Om min man skulle äslak en annan kvinna så kan han lika gärna gå all in med henne. Det kvittar för mig. Det värsta har ju redan hänt. Att han inte älskar mig längre.
-
Jag tycker det minsta man kan göra är att berätta att man funderar på separation, så att det åtminstone finns utrymme för den diskussionen.
Att bara släppa bomben när det är ett faktum, och man redan har en ny, är inte snyggt skött.
Omvänt hade jag nog varit mån om att vi skulle kunna fortsätta ha en bra och vänskaplig föräldrarelation, och därför försakat en del. T ex tänkt mig att vänta en tid innan separationen fått landa. Tänka lite framåt, på barnets bästa. Inte förvänta sig att den lämnade direkt storsint ska finna sig i situationen och förlåta, utan inse att sättet man lämnar på kommer att prägla den framtida relationen till varandra och därmed också barnet.
Även om jag inte kommer tala illa om honom, blir det inte tal om nån vänskaplig relation. Jag vill aldrig mer se nån av dem och kontakten får hållas till ett absolut minimum. Det hade inte behövt bli så. -
Ett väldigt avvägt och intressant inlägg. Vill inte säga emot dig, bara nyansera lite.Anonym (Ell) skrev 2021-07-17 11:36:45 följande:
Det är det jag menar - för mig var den största skadan den förlorade tilliten, till andra och till mig själv. Blir längtan efter en annan så stark försöker man lägga band på sig. Jag har den allra fullaste förståelsen för att detta inte går, och att många otrogna är fast i en omöjlig ekvation, de också. Hänsyn till sin partner sedan många år, en partner man har älskat och respekterar samtidigt som man är inlåst i någonting man inte kan ta sig ut ur utan att ända grundbultar i det gemensamma livet. Att såra. Tror att många verkligen, verkligen inte vill såra sin partner samtidigt som de vill överleva själva också. Att vara öppen i processen är inte heller lätt, eller kanske ens önskvärt. Om båda kan och orkar förbli singlar eller i alla fall inte flytta ihop direkt efteråt underlättar omställningen. Här tänker jag att många som är otrogna på ena eller andra sättet bommar - för de har redan sörjt den förlorade relationen, medan partnern precis påbörjat sorgeprocessen. Om man kan ge sig till tåls då och inte kräva sin egen lycka direkt vinner alla inblandade på.
Jag har också fått dessa tankar under skitstormen, skillnaden är dock att mitt ex agerade impulsivt. Återigen inte för att hon hade egoism i sitt DNA utan för att hon saknade erfarenhet och långtidsperpektiv. I slutet av stormen kom jag fram till två stora existentiella frågor. Vad är egentligen förlåtelse? Är det att sluta kräva någon form av avslut och uppgörelse? Eller är det allt detta plus att vara beredd att öppna sitt hjärta för vänskap med denna person igen? Och vad är skuld egentligen, om man gjorde någonting ogenomtänkt och sårande, men inte kalkylerande utan utav ren desperation? Å andra sidan har brottslingar ofta haft svårt liv själva, ska man amnestera dem också per automatik?
Den stora tragedin med separation är att människor som har en gång varit jättekära och byggt familjen inte kan vara vänner pga alla sår. Trots att det var kanske oundvikligt att saker skulle bli som de blev.