Otrohet, nu flyttar de ihop

Jag tror också att det sällan är så att den som är missnöjd med förhållandet inte har sagt något överhuvudtaget. Snarare har den tagit upp problemen men den andra har inte tagit det tillräckligt på allvar (ofta orkar man inte heller ta upp det hela tiden och den andra har då kanske lättare kunnat leva i förnekelse och intala sig att det trots allt inte är så allvarligt).

Tack, och tack själv, vilket fint inlägg detta är. Jag har verkligen också brottats med de frågorna - förlåtelse och skuld. Vad innebär dessa egentligen och vad gör de för mig och med mig, i mitt liv.

För mig har jag landat i att förlåtelse enbart går att finna i mig själv. För att nå ett eget lugn, stabilt i mig själv. Ett förlåt jag själv har makten över. För jag insåg att jag ju ändå aldrig kommer att få det jag söker av mitt ex. Jag kommer aldrig lita på att jag får alla fakta jag frågar efter, för tilliten är borta. Även om han de facto faktiskt har givit mig allt jag ber om kommer jag ändå inte komma till punkten att kunna förlåta och få frid, tror jag, om jag ska basera förlåtelsen på vad han säger. Jag måste landa i att det är såhär det blev. Det är inte mitt fel att det blev såhär, men i n t e hans heller. Inte enbart. Förlåtelsen för mig har över tid rört sig mot acceptans, och det är i acceptansen jag har funnit ro. Och kunnat förlåta. Både han och jag har gjort vårt allra bästa med korten vi blev givna. Ingen är ond. Det blev inte bra, men det var inte kalkylerat elakt.

Och skuld. Hur det än låter bar den otrogne en skuld i mina ögon. Men så här i efterhand - jag kan se att det inte var lätt. Att jag och vårt perfekta liv inte var lätt att leva, att mina krav på det ytligt ytliga övre medel-Svensson inte gjorde att det fanns många öppningar för honom att existera i. Vi gick på familjerådgivning. Vi försökte. Men det blev inte någonting mer. Jag var nöjd och trodde inte att vi kunde rubbas i grunden. Jag var övertygad om att jag i mig var nog, men erbjöd honom inget känslomässigt, egentligen. Jag mitt nöt trodde ytan räckte. Hus, pool, bilar, båt, fritidshus, barn, sommar- och vinterresorna, vänner och gemensam umgängeskrets.

Jag har vridit och vänt på det - när skulle han ha berättat? Innan stulna stunder? Hur hade det emottagits av mig? Hade jag ärligt kunnat lyssna in honom, uppskattat ärligheten, uppriktigheten? Hade jag tagit på mig en offerkofta och stickat in mig i den? Orkar man möta det när man själv söker i sig själv vad man vill och känner? Jag tror att jag hade spelat på kortet att känna mig sårad och ratad då också, inte alls uppskattat hans ärlighet, och jag tror ärligt talat att skitstormen kanske skulle ha blivit än värre om vi båda varit förvirrade och ledsna. Så skuld? I vårt fall bör han skulden av sina handlingar och val, men även jag bär skuld i att vårt klimat vid tidpunkten faktiskt var riktigt dåligt.

Brukar tänka så också, att en gång otrogen alltid otrogen. Men jag känner båda litegrann (hon är kollega till honom) och de är normalt inte otrogna nån av dem, båda kommer från långa förhållanden, de bara blev väldigt kära och känner att de funnit sin andra hälft. Vilket är oerhört sårande såklart. Vi hade 15 år ihop.

Jag kommer aldrig mer att lita på en man. Om man kan krossa nån efter 15 år, vem kan man då lita på.

Jag ska inte prata illa om honom till barnet. Men jag fattar fasen inte hur den här smärtan ska gå över.

Hur mycket av den självkritik du visar installerades i dig av exet tror du?

Jag har också försökt se saker genom mitt ex ögon, och var mottaglig mot all kritik hon hade mot mig i slutet. Jag kom fram till att hon överdrev ordentligt för att tysta sitt eget samvete. Samtidigt är det svårt att verkligen inse sin egen skuld. För min del, nu när allt har lagt sig, jag har gått vidare med och nu känner jag egentligen- och äntligen - att jag inte bryr mig om alla fakta. Det som jag krävde av henne så febrilt tidigare i tron att det ska hjälpa mig förstå och komma över. Jag gjorde flera saker fel och jag är en mycket bättre partner nu än vad jag var tidigare. Det är hon säkert med. Bottom line - vi båda bär ansvar att vi var olyckliga tillsammans, men det var endå hennes beslut att lämna mig, mannen hon byggde familj med, på ett fult sätt. Nej det är inte alltid lätt att kommunicera. Men att vara otrogen gör endå att ens trovärdighet sjunker drastiskt för man är väldigt motiverad att överdriva allt som var negativt i relationen för att rentvå sig själv.

I vårt fall hade vi fortfarande ett bra sexliv, ända fram tills det tog slut. Det var säkert annat som brast men inget som kommunicerades direkt.

Hade det gjort det, hade vi ju kanske kunnat reda ut det.

I vårt fall hade vi fortfarande ett bra sexliv, ända fram tills det tog slut. Det var säkert annat som brast men inget som kommunicerades direkt.

Hade det gjort det, hade vi ju kanske kunnat reda ut det.