Jag har oroat mig så extremt mycket. Varannan dag har jag varit övertygad om att det är ett missfall på gång. Och sen varannan dag har jag återfått hoppet. Vet inte om det är ett bra tips egentligen, men jag har stängt av mycket av känslorna. Orkar inte med den känslomässiga bergodalbanan. Och dagarna går nu mycket lättare och jag fungerar bättre i vardagen.
Jag har oroat mig så extremt mycket. Varannan dag har jag varit övertygad om att det är ett missfall på gång. Och sen varannan dag har jag återfått hoppet. Vet inte om det är ett bra tips egentligen, men jag har stängt av mycket av känslorna. Orkar inte med den känslomässiga bergodalbanan. Och dagarna går nu mycket lättare och jag fungerar bättre i vardagen.
Tycker också att tiden går så långsamt och de känns som en evighet till v.12 och jag är också orolig för missfall men försöker koppla bort det och låta tiden gå och lita på kroppen. Tycker tiden gått liiite fortare efter v. 6. Finns ju tyvärr inget man kan göra mer än att försöka fylla sina dagar så tiden går fort :)
Illamåendet slog till plötsligt idag, v. 6+6, känner mig bakis och på gränsen till att behöva spy sedan jag vaknade imorse. Som tur är jobbar jag hemifrån just idag, men börjar redan fundera på hur jag ska klara av vardagen om jag kommer fortsätta må såhär.. för er andra som är oroliga för att ni inte känner så starka symtom så kanske de kommer plötsligt en dag som de nu gjorde för mig. För ett par veckor sedan önskade jag mig illamåendet och redan dag ett känner jag mig helt slut och deppig av det :D
Åh jag förstår att det känns jobbigt, okänsligt sagt! Men tror som ovan att det kanske blir bättre när det gått ett tag? Tur att vi finns för varandra.
Jag har en fråga.. ska ha tjejmiddag nästa lördag, är då i vecka 7 (v.6+2) och då träffa mina närmaste 5 tjejkompisar. Har redan berättat för två av dem och funderar på om jag ska berätta för dem andra också. Alternativet blir att smussla och det blir nog ganska svårt kan jag tänka mig, då vi alltid "delar" vin och dricker gemmensamt till middagen och så.
Ska såklart prata med min sambo men tänker att man skulle kunna säga något i stil med: "att det är väldigt tidigt än och jag är orolig för missfall, men jag ville berätta för er"!
Tack för era svar! Så himla fint att höra att familjen blev så glad <3.
Jag planerar att vänta med familjen då det varit sådan himla hets med barn (mycket tjat att jag är gammal etc" så orkar inte riktigt ta det än.
Dock lutar det mer och mer att berätta för närmaste vännerna nu nästa helg. Tack för er återkoppling!
Förlåt men tjat om att du är gammal? Jag gissar av ditt nick att du är född 90? Att va 31-32 är inte gammalt. De flesta av mina vänner (ink jag själv) skaffade barn först efter vi passerat 30. Blir ledsen av familjer som inte respekterar ens beslut med att vänta av olika anledningar, eller om man kanske försöker men att det inte tar sig.
Jag har fått frågan "är det inte dags för syskon snart?" Det är främst de som inte vet om vad som hänt tidigare som kläckt det. Jag har kallt svarat att jo att vi skulle haft en liten på x antal veckor nu men hen va sjuk så det blev inte så. Där har du anledningen till att jag va sjukskriven. Det brukar få tyst på dom.
Grattis! :) håller med om att de känns som en bluff, vi valde att berätta för ett par familjemedlemmar nu i helgen och ett tag hade jag lite panik av att de verkligen kändes som att vi ljög och hittade på på graviditeten haha.
Jag hoppas också att känslan blir annorlunda efter v. 12 och jag hoppas verkligen så mycket för allas skull att vi alla ska få uppleva en fullbordad graviditet <3