Vab som ger missnöje hos kollegor

Sen när blev det din uppgift att avgöra vem som ska vabba i andra familjer?

Anledningen att män inte vabbar är inte så mycket att vi inte vill det, utan att vi får sparken rätt snart om vi gör det. (Sparken innebär även ofta även en påföljande skilsmässa rent statistiskt).

Det där obehaget kvinnor får av sina kollegor och chefer om de vabbar...gångra det med tio för män. Även om han har kvinnliga kollegor eller en kvinnlig chef.

Jag är ensamstående. Arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Jag har några barn och det blir en del vab, särskilt under pandemin. De andra i mitt arbetslag har inga småbarn längre. Kollegorna är utarbetade, stressade och bittra. Så fort jag ska vaba känner jag av ett missnöje. Jag känner mig som en kollega man inte vill ha eftersom jag är ensam med vab plus att jag själv blir sjuk ibland av bacillerna. Inför en nyanställning sa en kollega "Vi behöver ha en äldre med erfarenhet och utan småbarn." Jag kände mig träffad direkt. Jag mår dåligt över detta. Får dåligt samvete så fort jag vabar eller är sjuk. Jag får aldrig ett krya på dig till varken mig eller barnen när jag meddelar i vår messengergrupp om vab eller sjukdom. Endast från en ny ung kollega. Inte de andra. Varför ska vi kvinnor behandla varandra såhär? Hur kan vi vara så kalla? Vi borde stötta varandra istället. De har också haft småbarn men det tycks vara glömt.

Är det fler som känner igen sig?

Underlag på att män inte "får" vabba? Erfarenhet och andra mäns erfarenhet. Underlag på att när en man får sparken så leder det ofta även till skilsmässa? Det är vederlagt och bevisat samband på det.

Nej, det är inte därför.

Som "äldre kvinna" själv, med vuxna barn, är jag en av dem som har tröttnat på att jobba över, jobba i superspeed och ha extremtajt schema för att en kollega (som ts) är hemma stup i kvarten och vabbar.

Tidigare var denna kollega sjuk ofta själv, men fick krav på förstadagsintyg när hon var hemma osedvanligt mycket. Då blev det en jäkla massa vab istället.

Det är inte roligt att jobba arslet av sig, är det så svårt att förstå?

Att man skulle "sakna spänning &lycka i livet" är bara en unken fördom. Varför skulle man helt plötsligt ha ett tråkigt liv bara för att man har vuxna barn? Tvärtom, kan jag säga att mitt liv är bra mycket mer harmoniskt när jag inte behöver springa skytteltrafik mellan barn som gastar efter mamma titt som tätt.

Inte att missförstås, tiden med barnens barndom var fin och jag älskade den. Men, jag älskar denna frihet som vuxna barn innebär också.

Så nej, din lilla gissning är totalt upp åt väggarna.

Det handlar helt och fullt om det jag skrivit här ovanför.