autism partner

Tänker varken skönmåla eller svartmåla, utan konstaterar bara utifrån egen erfarenhet att som anhörig kan livet bli svårt i det långa loppet.

Könner stekt igen mig i vissa saker som nämnts redan i tråden.

Starkt skulle det stå, inte stekt.. 

Men det börjar märkas efter några år och sedan blir det långsamt mer problematiskt över tiden. Man blir lött isolerad och väldigt ensam.

Stor del av ens lediga tid går åt till att supporta den andre. Det är i smått och stort. Det är både handgripligen, och mentalt. Blir lätt att allt snurrar runt enbart den enes olika behov. Svår spiral att ta sig ur. Man blir efter några år dränerad på energi och det är stört omöjligt att försöka förklara det.

Svårt att uppleva saker tillsammans. Eftersom det kan vara svårt, inte omöjligt men svårt, för en autistiskt lagd person att spontant känna av och lägga sig på samma sinnesnivå i stunden. 

Just när man får barn och de blir lite större ökar ju just behovet av spontana små beslut i vardagen. Här kan också problem uppstå som orsakar slitningar. Det blir slitsamt även för fullt fungerande par i relationer också ju, så tänk då hur det kan se ut om en problematik finns med i spelet hos en förälder.

Det är så oerhört svårt ibland att förklara vissa saker. Saker som inte går att förklara logiskt blir ibland omöjligt att förklara frustrerande!

Man känner sig också ensam i längden när den andre inte automatiskt känner av när det är läge för en kram, eller bara lite kort i vardagen bryta fokus för en kort liten stund och avdela uppmärksamhet åt ett annat håll. 

Ofta fokus på detaljer även om helheten går helt förlorad. Svårt att umgås gemensamt med andra eftersom samtalsmönstret kan avvika lite. Små skillnader får i praktiken stor betydelse i långa loppet. 

Men det är bara min personliga lilla erfarenhet. Finns garanterat andra som upplevt det annorlunda.

Handöar som sagt inte om svartmålning, utan tvärt om kan vissa saker rent av vara enklare eftersom alla rutiner gör att mycket flyter på bra i vardagen. Men som sagt man känner sig ensam.

Och jag skiter fullständigt om jag trampar någon på tårna. Min upplevelse är min egen!

Men ärligt talat det finns bra och mindre bra sidor av en relation när den här problematiken finns hos en av individerna. Det är både och. 

Nu har jag gnällt av mig. Som sagt finns positiva bitar också. Och allt är ju inte ens diagnos. Någons personlighet formas ju även av omgivning, uppfostran osv.. 

Alltså svårt att veta exakt vad som är asperger, och vad som är exempelvis dålig uppfostran bara, eller vad som helt enkelt bara är dåligt humör för stunden. 

Och jag som skriver det här påstår inte att min verklighet representerar allas. Och jag är väl medveten om stora individuella skillnader hos personer inom spektrumet.

Jag tror även själv att jag lutar lite åt det autistiska hållet i min personlighet. Jag har en dragning åt det hållet på skalan, även om jag kanske inte skulle säga att jag ligger så långt ut att jag nödvändigtvis skulle få en diagnos av doktorn. Men jag är lite mer aspie än NT. Om så bara några procent..

Det delförklarar nog lite hur jag kunde hamna i en relation me en. Och hur den relationen kunde hålla så länge ändå.

Och jag har även nära anhöriga, diagnostiserade som odiagnostiserade med starka drag, som jag naturligtvis inte hatar! Vissa tycker jag snarare mycket om skulle jag vilja påstå. Så nej något personligt har förekommer inte. Även att jag alltid haft lite udda personer som nära anhöriga under uppväxten förklarar nog också hur jag kunde hamna i en jobbig relation utan att kanske reagera i tid som jag gissar att andra skulle ha gjort.

Med tanke på mina egna erfarenheter vill jag fråga dig: vad gör din pojkvän för att få ert liv att fungera? Läser han böcker om sin diagnos, går han på samtal för att förstå sig själv, har han själv tagit initiativ till samtal med dig för att ta upp saker som han tycker ni ska tänka på? Har han nämnt saker han har svårt med och saker han önskar du har förståelse för? Har han frågat dig hur du mår i relationen och hur hans diagnos påverkar dig? Har han frågat vad han kan göra för dig? 

Se upp med att bli projektledare för er relation. Även med AS kan man lära sig om sig själv och i relation till andra. Som flera i tråden påpekat så hänger mycket på att partnern med autism själv jobbar runt sina svårigheter. 

Jag vet hur befriande det är när personen ifråga får en diagnos och man uppfylls av känslan av förståelse och vilja att hitta lösningar på problem. Men lösningarna MÅSTE komma från personen själv. Det kan inte helt hänga på serverade lösningar från hens partner. Poängen är ju att han ska vara tillsammans med dig och leva även med dina behov och din personlighet. dessa är lika viktiga. 

och som sagt: jag har sett flertalet ensamma mammor med autism som skaffar boendestöd, som gör listor över hushållsarbete, som t o m skriver listor där de påminner sig själva om barnens känslomässiga behov. Det går alltså jättebra att ta fullt ansvar för sina svårigheter och axla även tunga situationer. All cred till dem. Att bara konstatera att man har en diagnos och sen låta partnern rätta sig efter detta utan att själv gå till mötes är något annat.