autism partner

Okej, tackar. <3

Ja men fortfarande, jag är här och skriver i forumet för att jag behöver inspiration och idéer till eventuella problem i framtiden om vi får barn. Tack för att ni är oroliga över att jag ska bli en medberoende. Men vad vill ni att jag ska säga, ska jag säga "okej du har rätt jag springer och skiljer mig nu!" Eller är det mer normalt att jag gör något innan jag hoppar till skilsmässan? Jag älskar min partner, han är den jag gifte mig med för 100 olika anledningar och bara för att han har problem med att förstå mig som neurotypical, betyder inte att ingenting annat fungerar. 

Fornminne, är du i förhållande med någon autist? Är du överhuvudtaget gift med en människa och tror på äktenskap? Har du gått i terapi någongång och förbättrat ditt eget liv till något och har erfarenheten av att det går att se saker man aldrig sett förut, med lite information och tålamod?

Igen, tack Maria. Men det jag vill prata om i tråden är inte risker om att jag ska bli medberoende. Jag har sagt det några gånger nu att jag kan observera sådant själv och ni kan släppa det. Det är bara jobbigt att motstrida er, för då hamnar fokuset i detta forum på att göra just sånt. Istället för det jag egentligen startade tråden för. Dessutom är ni oerhört vänliga som tänker på mig, som ni inte ens träffat. Så jag har ingen anledning att avfärda er hårt, men kan ni ta mitt "nej tack" nu och samtidigt "tack för att ni bryr er om detta" ... men nu kan vi släppa oron om medberoende, ok?

Men då kan du diskutera det -med min man- när han sedan startar en tråd om att han vill förstå mig. Om han någonsin gör det (nej, det kommer inte hända).
Han kommer eventuellt antagligen gå och prata med psykiatrin. När han är redo.

Vad vill du höra TS? Solskenshistorier? Jag levde i 20 år med en man som egentligen aldrig förmådde sätta andras behov framför sina egna. Som sällan förmådde kompromissa. Jag drog det tyngsta lasset med hem, barn och kommunikation, trots att vi båda jobbade heltid. Han jobbade och ägnade sig åt sina specialintressen. Var dock aldrig elak mot mig eller barnen och en bra pappa när han hade ork och lust. Var kärleksfull på sitt sätt. Men det räcker inte i längden.

Anledningen till att jag inte skilde mig tidigare, var att hoppades att det skulle bli bättre. Han hade ingen diagnos, det fick han först när vi hade separerat och han gjorde en utredning. (Autism nivå 1). Det var heller inte så illa i början av vår relation, utan blev tydligt först när barnen kom. De är vuxna nu och tack och lov har ingen av dem ärvt hans svårigheter. För sådant är ingen dans på rosor, även om mitt ex självklart hade fina sidor också.

Säkert finns det dem med hans diagnos som fungerar bra i en relation. Som är engagerade och närvarande föräldrar. Som tar ansvar hemma och i relationen. Som lär sig se andras synvinklar och behov, åtminstone så pass mycket att det fungerar. Som inte lägger över det mesta på partnern.

Men som någon skrev tidigare: Har ni redan nu kommunikationsproblem och andra svårigheter i relationen, är risken stor att det blir värre med barn, inte bättre. Tänk i stället så här: What you see is what you get. Kan du leva med honom som han är nu? Vad är du beredd att offra? För det är inte säkert att det blir bättre.

Jag kan tillägga att hade mitt ex fått sin diagnos tidigare, hade det säkert hjälpt oss något. (Jag hade förstått honom bättre och han hade troligen förstått sig själv bättre). Men inte tillräckligt för att rädda vår relation.

Nu har han verktyg som gör vardagen enklare, men i grunden är han den han är. Jag vet bättre hur jag ska bemöta honom när vi ses eller hörs, men det hade inte räckt för att leva tillsammans.

Nu är jag särbo med en man som inte alls har dessa svårigheter och det är SÅ skönt. Men vi kommer inte att flytta ihop. Jag vill bo ensam.