autism partner

Autism är ingen sjukdom. Du och din dotter är också friska

 

Precis.

Och jag hittar inte på ur tomma luften, jag har personlig erfarenhet av ämnet på olika vis.

Sen ska man naturligtvis inte förstöra upp eventuella problem heller. Det är inte det jag menar.

Men i trådar om ämnet stöter man ibland på en del trötta floskler som upprepas om och om igen.

Det är för att dessa trådar går ut på att svartmåla autister och att vi ska ses som andra klassens människor som inte är värdiga en familj, vänner mm Det blir ingen nyanserad diskussion när man måste börja med att försvara sitt människovärde.

Nu handlar ju denna tråden inte om dig utan om ts som ville diskutera sin egen framtid. Lite storhetsvansinne att tro att alla trådar om autism egentligen handlar om något annat än hur trådstartaren framställer det. 

Nej, den handlar inte om mig utan om ALLA som har autism. Vi med autism, inklusive ts partner är inte sämre människor. Det är inte okej att svartmåla en hel grupp på det här sättet. 

Jag har vuxit upp med en far och en bror med Aspergers. Jag kom att gifta mig med en man med Aspergers (och senare skilja mig). Och självklart beror det helt på personen hur de beter sig! alla är ju individer. 

MEN! Något som faktiskt är genomgående i relationen med dessa män är den totala oförmågan att sätta sig in i hur andra känner och hur de får andra att känna. Jag har under hela mitt liv hamnat i de mest absurda diskussioner med far, bror och make där de kunnat göra eller säga något som helt uppenbart för alla andra är sårande eller otrevligt eller egoistiskt. Men där de utan att blinka kan lägga tre timmars diskussion på att bevisa varför de inte alls gjort något fel. när man ger upp för att man inte orkar förklara t ex varför man blir ledsen när ens pappa inte säger hej när man kommer hem eller ens bror inte betalar tillbaka ett lån, eller ens make struntar i ens födelsedag så möts man av segervissa leenden och äkta nöjdhet. Att överbevisa andra är liksom en vinst, oavsett hur ledsna andra blir, eller hur misslyckad en tillställning blivit. Så: alla kan göra fel och idioter finns överallt  Men att verkligen vara övertygad om att så länge man är den som orkar prata längst så har man rätt är mer ovanligt. De flesta utan AS kan släppa diskussioner för att det kanske inte är värt det att tjafsa, eller t o m inse att man gjort fel. Jag tycker det blir tydligt i såna här trådar att diskussionen blir på precis samma vis. Någon berättar om en jobbig upplevelse och in kommer någon med AS och bara maler på om att det inte kan vara sårande för innerst inne känner man ju alla de där känslorna men man visar det annorlunda. Det spelar ju ingen roll för den som blir sårad om man aldrig bekräftas i detta. Och det tror jag många med autism har svårt att förstå. 

det blir också lite ironiskt då samvaron med en person med AS bygger väldigt mycket på att den utan AS får anpassa, förstå och förutsäga. Men det besvaras inte. 

Mycket tänkvärt det du säger.

Nej, den handlar inte om ALLA med autism. Fortfarande handlar trådstarten om ts och hennes pojkvän och deras gemensamma framtid.
Ts har inte beskrivit sin pojkvän som en sämre människa. Det finns några gemensamma kriterier för att få diagnosen autism. Här diskuteras det hur det är att leva med och eventuellt starta en familj med någon med dessa kriterier. 
Som "Stina" här under beskriver så är inte människor med autism de enda som anpassar sig efter sin omgivning. Det gör vi alla och även de som lever med någon med autism. Det kan vara utmattande både för de med autism och de som lever med dem. 

Tja. Min partner har autism i släkten. I viss mån är det ärftligt. Efter vad jag kan bedöma har det egentligen inte varit några problem, men det innebär att den andra partnern måste vara beredd på att ta ett större ansvar för vissa saker. Det är bara så det är. 

Dessutom är alla olika. Variationen inom gruppen "autister" är minst lika stor som inom gruppen ""normala"". Det finns många ""normala"" människor som har problem med föräldraskapet, och autister som inte har det. 

Det går inte att ge absoluta råd. Men generella rådet är att vara beredd på att ta allt ansvar inom vissa områden, och inte gnälla om det. Se det som att partnern i vissa lägen sitter i rullstol. Då kan denna inte plocka ner saker från högsta hyllan i köket, hur gärna hen än skulle önska. 

Många autister behöver egentid för att ladda batterierna. Visst, det behöver vi väl alla, men de flestas batterier tar inte helt slut. Men det gör det för en del autister, vardagen är så ansträngande att det även utan extra påfrestning som småbarn otvivelaktigt medför kan bli jobbigt. 

En sak man direkt kan ge upp är millimeterrättvisa. Det rättvisa är att man gör efter förmåga, och den kan variera oerhört både mellan områden och över tid. 

Utan att gå in på mer personliga erfarenheter, utan bara av föräldraskap generellt, så  har jag i 10 års tid tagit >99% av alla tidiga morgnar, och bara sovit ut enstaka gånger. Därför att jag klarar det bättre än min partner, även om jag känner mig som en zombie. 

Alla som överväger att bli förälder, inte bara ihop med en partner med vissa svårigheter, bör fråga sig : klarar jag detta själv, om det skulle behövas? För det är ju så det kan bli.