autism partner

Jag menar hur vänliga ni föräldrar är mot varandra när ni löser konflikter med varandra. Förstår ni varandras intentioner, uttrycker ni / utbyter ni sådan information eller är det inga missförstånd mellan mamma/pappa? Barn och ungdomar är självklart komplicerade och utmanande, men man vet ju om att barn är det. Med sin partner förväntar man sig att man ska kunna lösa konflikter, men då krävs det att man tror på att den andre har ett perspektiv som är värdefullt för en själv också. Jag tycker alltid att min partners perspektiv är viktigt, det är så jag utövar empati även under väldigt pressade stunder. Ser jag i min partners ögon att den är livrädd, även om jag är arg, så skulle jag sluta vara arg och fokusera på vad som är fel och hur vi rättar till situationen (löser missförstånd, för självklart har man aldrig intentionen att vilka skrämma eller skada den man älskar, enligt mig).

Det är precis det här jag menar, istället för att diskutera på ett konstruktivt sätt används ens diagnos emot än som ett vapen. 

På vilket sätt tycker du att du diskuterar konstruktivt?

På vilket sätt menar du att det inte är konstruktivt att dementera bilden av att brister i empati nödvändigtvis skulle handla om att vara osympatisk och inte ha medkänsla? De flesta som jag sett lyfta det i denna tråd och andra handlar det framförallt om social avkodning. Det tycker inte jag är något monsterlikt alls utan helt enkelt en svårighet som gör det svårt för båda parter. På vilket sätt används din diagnos mot dig för att min sambo och andra med autism har svårare än jag att tolka andra människor korrekt? Du tolkar ju mig heltokigt när det passerat ditt filter av att folk är "ute efter" dig och alla med autism. Vad är konstigt med att skriva att det helt sannolikt ligger i dina svårigheter att vantolka så? 

Så är det i verkliga livet också, i vården. Man får sin diagnos använd mot en. 

Jag tycker inte att det handlar om att svartmåla eller säga att någon är ett monster. Men om man har ett behov av att ens partner t ex läser av ens känslostämning och vet när det är läge att lägga ifrån sig mobilen, ge en kram eller ge ett inkännande råd så är det precis lika viktigt som en annans behov att bli förstådd. 

Om man kan se att man pga sin diagnos väljer bort yrken där man utsätts för social stress och snabba omställningar, kanske undviker vissa sociala sammanhang, kanske behöver hjälp utifrån för att få vardagen att fungera osv, så kan man inte samtidigt hävda att det här med att en partner och barn är hur lätt som helst. Det bygger trots allt ofta på att partnern ska förstå och veta hur man bemöter, veta vad man kan förvänta sig. 

Flera i tråden berättar om fullt fungerande och kärleksfulla relationer med partners med AS, men samtidigt så gör de tydligt att de får jobba ganska hårt på att få det att fungera. så länge man orkar det så funkar allt - men om man själv mår dåligt då? Om man själv hamnar i en svacka och behöver stänga in sig 3 timmar efter jobbet? Två föräldrar kan ju inte göra det samtidigt liksom. En måste funka, oavsett hur stressig dagen varit. 

TS: det viktigaste är nästan att din partner har koll på vad han behöver och förstår att du inte kan vara den som täcker de behoven. Har han t ex behov av schema och listor för allt så måste han lära sig att göra sådana scheman själv. Du ska inte vara den som del ser att det behövs ett schema, dels gör schemat, och dessutom ser till att det följs. Om städning är ett problem så kanske man måste ta in hjälp utifrån, som boendestöd - DU ska inte vara boendestödet. 

så länge din partner själv tar ansvar för sina svårigheter och inser att det ÄR svårigheter så tror jag det kan bli jättebra. Men man ska inte vara istället för habilitering eller istället för boendestöd. Man ska ha ett eget liv, med sociala kontakter, självförverkligande och föräldraskap utan att behöva lägga hälften av all energi på att lyfta den andre. Det funkar inte i längden. 

Om din partner t ex inte förstår hur han ska bemöta dig när du mår dåligt så kanske han behöver få hjälp att förstå det. Men du ska inte behöva bevisa varför du behöver omtanke. Som ett exempel bara. 

Man saknar inte empati bara för att man har autism. Däremot så har man ett par saker som lätt kan se ut så om man inte känner till dem. Säkert på inget sätt heltäckande för diagnosen och de som har den, men ändå.

Många med autism beter sig "annorlunda" och  har man autism och nått en självinsikt så vet man detta. Att man inte är som alla runt om en. Flickor specifikt har en nästan kuslig förmåga att kopiera beteenden i sin omgivning med syftet att kunna vara som "alla andra". Det tar såklart oerhört på energin hos personen och efter t.ex en skoldag så är orken oftast slut. När kraven ökar i skolan så finns det risk att illusionen rämnar. Det är därför så många flickor med autism inte upptäcks för ens senare upp mot högstadiet, när de inte räcker till att spela sin "roll" och hänga med i undervisningen.

Men hemma då, ja har man pratat om det och gjort gälla att en autistisk person inte behöver ha någon slags täckmantel utan kan vara sig själv. Ja då kommer man också att kunna få lite oväntade svar och reaktioner på saker som kan te sig självklara för många andra. Förstå svårigheten om du tänker dig att du måste LÄRA dig att visa närhet och kärlek till dina föräldrar, att det inte kommer naturligt med kramar och så. Säkert inte samma för alla men vanligt. Detta kan såklart tolkas som brist på empati, när det mer handlar om en svårighet som gör att man inte vet hur man ska agera. Gissar att känslan på insidan av personen dock är liknande, typ tycker synd om eller vad det nu är.

Den andra saken är att tankegångarna ofta är annorlunda. Verkligen definitionen av att tänka out of the box. Många särbegåvade personer med autism har lätt för teori i skolan men oerhört svårt att visa upp tankesättet. Komplexa mattetal räknas ut på nolltid men beskrivningen kan vara något i stil med "ja ettor är ju färgen blå (självklart) och sen tvåor grön"... Sen finns det oftast med en rejäl portion logik i de flesta beslut, logik som kan vara grundad men inte alltid.

Om jag med hjälp av logiken når slutsatsen att det är optimalt för mig att sitta uppe till 4 varje natt och spela på datorn (ni andra sover ju ändå) så kanske det är ett klent argument att den andra parten gärna går och lägger sig för natten samtidigt. Kanske inte det bästa exemplet, men logiska beslut kan te sig känslokalla men om man försöker bortse från känslor så... ja då är det bara logiskt.

Absolut, håller med dig helt och hållet. Jag hoppas att vi kommer till den punkten att han utforskar detta lite och ser att han behöver lära sig saker. Om sig själv, och om hur man kommunicerar med mig, och hur han kan anpassa saker i livet som inte redan är optimalt. Men tills dess, måste jag själv brottas med rädslor om framtiden för jag får inte det stödet genom honom. Han pratar just nu endast om sina speciella intressen. Om jag tar upp detta med honom, så är svaret bara "Jag ser inget problem. Jag är den jag är." - och han är inte medveten om våra fallgropar , än. 

Det är empatin vi har problem med. Allting annat verkar gå bra. Men självklart, om det skulle bli svårare för honom i framtiden så måste jag vara beredd på att lyfta honom. Det kan jag så länge som vi kan lära oss förbättra dagsläget (i konflikthanteringen). Jag processar information och känslor väldigt snabbt. Han har definitivt alexithymia. Han känner saker fysiskt, men han vet inte hur det kopplas till hans ord eller tankar. Självklart blir han paranoid och kanske tror att jag är ansvarig för vad det nu är han tror att hans kropp känner. Och det spelar ingen roll hur resonlig jag är, om våra hjärnor är olika, så baseras ju hans egen känslomässiga värld på en annorlunda logik än min. Han är lika övertygad om sin logik (eller avsaknaden) som jag är. Det är en läskig sak att möta just nu, känner jag. Vi har försökt skaffa barn ett bra tag men inte lyckats ännu. Så det är klart jag blir nervös av denna nya information jag lärt mig om min make. Hur ska det fortsätta, liksom ? Förlåt jag bara avlastar nu. Det är inget du behöver besvara. Jag delar så att du kanske kan se vilken sits jag är i. En underbar man som inte har svårigheter med det praktiska alls, han kan vara lat i saker jag vill att vi ska få gjort. Men han tar tag i det mesta som han själv planerar. Men att han inte kan förstå sin egen mamma, varken på tel / chatt eller i person, det gör så att jag kliar mig i huvudet. Han är så kall. Inte för att vara elak mot henne. Men för att han är orolig inombords och det kommer ut så liksom. Men hur förklarar han det för mig? Jo han förklarar det som att hon är "för mycket". På senaste tiden så börjar han bete sig liknande mot mig, och jag undrar, hur mår hans mamma egentligen efter så många år av denna förvirring när man bara ställer en neutral fråga eller är glad att se honom? Så mkt tankar.. Eskalerar detta, tänker jag ? Jag trodde ju vi båda förstod varandra hela tiden. Att vi båda var mogna. Att vi inte vänder oss till sarkasm i känsliga lägen, eller anklagar varandra för saker vi inte tänkte. När jag försökte bli sams med honom ett par dagar sedan, så tolkade han situationen som att "du försöker bara få mig att låtsas som att vi inte har bråkat. Du låtsas som att det inte har hänt, nu när du pratar med din fina röst. Så var det inte tidigare när du skrek.." (det var med andra ord en stor överraskning för mig att han resonerade sådär överhuvudtaget och kändes oskyldigt ungt / barnsligt ignorant ). Men det ändrar inte på faktumet att jag älskar honom, och att han älskar mig. Men kan han lära sig att möta mig bätte eller inte? Det är frågan. Jag är rädd att vi ska ha barn, och sen har vi ett bråk, och så bestämmer han sig svart/vitt att "nu är det slut, hejdå". Och enligt en person i tråden så har det hänt någon annan, med eller utan barn. Det är bra att jag får höra sånna erfarenheter.. För ibland vill man inte ens tro att det kan ske.

Ts, du är väldigt inkännande och intelligent. Det är imponerande med vilken frenesi du tar dig an uppgiften att lära dig förstå din man bättre även om jag även läser din rädsla. Var försiktig bara så att du inte blir medberoende, speciellt som att du tror själv att du har växt upp med föräldrar med npf. Som liten var du från tidig ålder utlämnad att klara dig själv i mycket och kände dig ensam känslomässigt. Det betyder kanske att du är van att anpassa dig till andra på det sättet, något du gör automatiskt. Är du medveten om det, eller du har andra tankar om det kanske? Som Stina skrev ovanför så är det viktigt att han blir medveten om sina eventuella svårigheter och även gör jobbet för hur han kan kompensera för dessa brister i bitarna i livet som inte går att slarva bort. Som Stina skriver, DU ska inte vara boendestödjaren eller habiliteringen.
Utav min erfarenhet så märker jag stor skillnad på de äldre släktingarna i min familj som aldrig har fått någon diagnos (men där det troligt finns ett funktionshinder inte minst pga att barn och barnbarn har fått diagnos) och den yngre generationen som fick diagnos som barn. De yngre innehar en mycket större medvetenhet runt sin funktionsvariation och också en självklarhet, detta är sån jag är!

Tänker varken skönmåla eller svartmåla, utan konstaterar bara utifrån egen erfarenhet att som anhörig kan livet bli svårt i det långa loppet.

Könner stekt igen mig i vissa saker som nämnts redan i tråden.