autism partner

I viss mån kan det vara så att "kaka söker maka"; det är inte helt ovanligt att 2 autister går ganska bra ihop. Eller skär sig totalt. Ibland kan den ena parten ha lite större problem, medan den andra inte upplever sig ha problem alls, och om de då båda gräver ner sig i skyttegravarna och inte kan se den andras synvinkel så kan det bli problem. Oavsett förhållande så bör det i de fall när barn är inblandade finnas en förälder som kan koppla på storsinnet och säga "nu löser vi det här" utan att personlig prestige eller rättshaverism får stå i vägen. 

På föräldrakurser etc har vi ibland sett par där båda föräldrarna sannolikt har (eller borde ha) en diagnos, sådana par kan stå inför extra svårigheter men det betyder inte att de älskar varandra mindre eller att de värnar mindre om sina barn. 

Jag tror att det är det absolut vanligaste. Autism är väldigt underdiagnosticerat och mycket vanligare än man tror. På senare tid har diagnoser ökat, men jag tror det beror mestadels på ökad kunskap samt ett samhälle där den som är lite udda paradoxalt nog sticker ut mer än tidigare. (Samhället är mer tolerant idag, överlag, men samtidigt kunde man förr vara lite udda utan att någon brydde sig nämnvärt, man umgicks dessutom ofta i snävare kretsar med färre överraskningar i vardagen)

Vårt barn har nivå 2 men min bedömning är att han kommer att klara sig utan boendestöd eller liknande. Nivån sattes när han var liten. Intellektuellt är han på alla områden över medel (men generellt sett inte särbegåvad), det underlättar. 

Man ska inte haka upp sig på nivån alltså, om ens barn får en sådan. Speciellt om barnet är litet. 

Stina berättar att det bara är hon som anpassar sig och att de i hennes närhet med diagnosen skiter i andras känslor.

För dig är den här tråden en enskild företeelse och då förstår jag att det inte är så farligt särskilt eftersom de flesta neurotypiskà inte ser ur den autistiskes synvinkel.  Det finns ingen som startar en tråd om sin blinde, döve eller rullstolsburna partner medan det finns en miljon om just autism. Att inte gå in på en krog som saknar rullstolsramp när man är med någon som sitter i rullstol är självklart för alla och ingen uppoffring medan att inte gå in på en krog med för hög musik när man umgås med någon med autism är en uppoffring och anpassning. Så olika behandlas vi. 

Värre på så sätt att man både har en partner och ett barn. Två jobbiga grejer är jobbigare än att ha bara ena jobba grejen.

Det är (kan vara) riktigt, riktigt tufft att ha barn med autism. Det säger även andra föräldrar med barn med autism. Och autism är väldigt ärftligt. Jag tror personer med autism kanske inte förstår just hur jobbigt det är för omgivningen. Det går för oss inte att leva som en vanlig familj och det är inte så himla kul. Jag vill verkligen varna om detta.