• Anonym (neuro­typica­l)
    Mon 2 May 2022 11:09
    40199 visningar
    187 svar
    -3 +4
    187
    40199

    autism partner

    Jag lever med en autistisk partner och det är oklart för mig hur det kan påverka livet om vi får barn ihop. Jag förstår att det beror på individen, men jag vill gärna höra om andra har haft bra/sämre upplevelser.

    Söker svar, både positiva och kritiska svar. Det här är något jag måste tänka på för att inte förstöra de närmsta 18 åren av mitt liv.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2022-05-09 17:01
    Hej, en kort uppdatering efter 9 dagar. Idag har jag lugnat mig (jag är inte superrädd), och det skedde gradvis genom informationsintag och att min partner efter 7 dagar äntligen gick tillbaka till ett normalläge. Det som skedde under en hel vecka var en slags "shutdown", och detta var precis efter 2-3 stycken "meltdowns" som inte var enkla för mig att förstå (men jag skulle ta skulden och ansvaret för dom såklart.)

    Jag vill bara säga att jag uppskattar alla som delat sina erfarenheter i denna tråd. När jag startade tråden var jag förtvivlad, ensam och superstressad. Nu har jag spenderat (dagligen) tid på att lära mig om aspergers (som det kallades förut) och skapa ett ordförråd för att förklara vissa beteenden jag ser. Det är inte enkelt att prata om ämnet till främlingar som blir irriterade, träffade; speciellt inte om man personligen är djupt investerad i en relation och dessutom är RÄDD. Jag behövde prata! Jag blev ledsen när jag blev anmäld, för tråden försvann helt för mig ett tag. Nu syns den igen. Vad vet jag, jag kanske bara inte förstod hur man hittade tillbaka till tråden när man skrev den som anonym. Tack och lov fanns tråden kvar, för det var flera individer som behövde prata om detta. Jag förstår det också.. Man behöver stöd.

    Jag hoppas att den som misstror mitt motiv med tråden, kanske ser att de lyckligtvis hade fel själva. Jag vill faktiskt bara veta hur andra erfarit liknande sits, speciellt med föräldrarskapet och konflikthantering.

    Tack för all hjälp. Jag fortsätter läsa vad folk delar för erfarenheter men jag kommer inte lägga mig i någons separata diskussion.

  • Svar på tråden autism partner
  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 15:53
    #94

    Tack för att du delar ditt perspektiv <3 


    Anonym (Autistisk mamma) skrev 2022-05-07 19:04:23 följande:
    autism partner

    Jag är en autistisk mamma med en autistisk dotter, och en frisk son. Ser helt ärligt inga problem alls med det. Jag har levt med autism i hela mitt liv, det är den enda verkligheten jag känner till och jag har spenderat hela mitt liv till att anpassa alla situationer efter mina egna behov. Har varit gift med min friska make i över 15 år, vi har ett lyckligt och högt funktionellt äktenskap. 
    Min dotter kräver, precis som jag vid den åldern mycket extra hjälp i vardagen. Jag vågar ta hjälp från samhället, det är nog det viktigaste jag gör. Hon har en egen pedagog i skolan men går i vanlig klass, hon har hjälpmedel hemma för talsvårigheter och förståelse som vi tagit fram med en logoped, vi får ekonomiskt stöd av Försäkringskassan, har en kontaktsjuksköterska som vi träffar tätt osv osv. 
    Vi som är autistiska kan med rätt förutsättningar (och givet att nedsättningen inte är för kraftig) bli högfungerande i samhället. Vi är inte på något sätt hopplösa, bara lite annorlunda. 
    Glad att min make aldrig tvekade en sekund på att skaffa barn med en autistisk kvinna (eller backade när det första barnet själv fick samma diagnos)


  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 16:10
    #95

    Hej Stina,
    jag känner igen det du beskriver med min egna far.. men för att hålla mig till ämnet med min make: jag tror tack och lov att han inte skulle hålla på i flera timmar (som min pappa gjorde, som din bror/ din pappa gjorde). Men däremot så kan min man såra mig.. oerhört. Och jag lever då under kronisk stress (hittills utan svar). Nu när jag förstår mer om varför det blir hårda ord och leenden i helt fel situationer (autism är svaret), så kan jag ta avstånd och kanske låta bli att ta det personligt. Jag blev rädd i början, jag trodde han hade psykos eller något. Ända tills för 9 dagar sedan så har jag tagit allting personligt (hans reaktioner) och varit förvirrad under konflikter (och vi har kanske 1 konflikt var tredje månad).

    Jag har försökt förstå vad jag har gjort för fel då. Han har varit tyst. Stirrat. Jag trodde att han tänkte, lyssnade på vad jag sade.. Jag kunde inte heller förstå varför min man inte kan förstå mitt perspektiv, när jag ändå är duktig på att sätta ord på vad jag tänker/känner/uppfattar.

    Men, så är det. Tack så mycket för din bekräftelse. Jag tänker mer och mer på min barndom och far, ju mer jag lär mig om aspergers/den nivån av autism. Vad ensam jag var som barn (känslomässigt).

    Var du ensam? Hade du en förstående mamma? Lycka till med allt <3


    Anonym (Stina) skrev 2022-05-08 15:00:16 följande:
    autism partner

    Jag har vuxit upp med en far och en bror med Aspergers. Jag kom att gifta mig med en man med Aspergers (och senare skilja mig). Och självklart beror det helt på personen hur de beter sig! alla är ju individer. 


    MEN! Något som faktiskt är genomgående i relationen med dessa män är den totala oförmågan att sätta sig in i hur andra känner och hur de får andra att känna. Jag har under hela mitt liv hamnat i de mest absurda diskussioner med far, bror och make där de kunnat göra eller säga något som helt uppenbart för alla andra är sårande eller otrevligt eller egoistiskt. Men där de utan att blinka kan lägga tre timmars diskussion på att bevisa varför de inte alls gjort något fel. när man ger upp för att man inte orkar förklara t ex varför man blir ledsen när ens pappa inte säger hej när man kommer hem eller ens bror inte betalar tillbaka ett lån, eller ens make struntar i ens födelsedag så möts man av segervissa leenden och äkta nöjdhet. Att överbevisa andra är liksom en vinst, oavsett hur ledsna andra blir, eller hur misslyckad en tillställning blivit. Så: alla kan göra fel och idioter finns överallt  Men att verkligen vara övertygad om att så länge man är den som orkar prata längst så har man rätt är mer ovanligt. De flesta utan AS kan släppa diskussioner för att det kanske inte är värt det att tjafsa, eller t o m inse att man gjort fel. Jag tycker det blir tydligt i såna här trådar att diskussionen blir på precis samma vis. Någon berättar om en jobbig upplevelse och in kommer någon med AS och bara maler på om att det inte kan vara sårande för innerst inne känner man ju alla de där känslorna men man visar det annorlunda. Det spelar ju ingen roll för den som blir sårad om man aldrig bekräftas i detta. Och det tror jag många med autism har svårt att förstå. 


    det blir också lite ironiskt då samvaron med en person med AS bygger väldigt mycket på att den utan AS får anpassa, förstå och förutsäga. Men det besvaras inte. 


    Anonym (Stina) skrev 2022-05-08 22:04:05 följande:

    Jag fattar att det här är ett känsligt ämne och ja det finns absolut massa fördomar om människor med autism. Men det är trots allt så att om någon frågar om hur det är att skaffa familj med någon med autism så efterfrågar denna person just svar från folk som har upplevt detta. Det är ETT perspektiv självklart - och det finns säkert massor av människor med autism som tycker det är pest och pina att leva med neurotypiska. Men det betyder inte att det är hatiskt eller elakt att säga att ja det kan vara oerhört jobbigt att vara förälder tillsammans med en människa med detta funktionshinder. Det är ett perspektiv av flera och det är inte fel bara för att någon har ett annat perspektiv. 

    Sen kan man förstås fundera över genus också. De kvinnor med autism jag känner som har barn är oerhört mycket mer självgående i sitt föräldraskap Och är dessutom i flera fall ensamstående. De får alltså dra ett väldigt tungt lass medan män med autism jag känner till lägger mycket på sina fruar. Så man kanske kan tänka sig att män får mer stöd av sin partner medan kvinnor får klara sig själva. 




  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 16:18
    #96

    Hej Anna,
    tack för din beskrivning av din väns erfarenhet. Jag ska fundera över vad som kanske blir värre utifrån vad som är svårt i dagsläget. Jag har svårt för hur det är tyst, eller apatiskt, eller argt hemma. Det kanske förstäks om det är skrikande barn, dålig sömn, osv. Tack så mycket för att du lyfter detta. Det känns så logiskt.

    MVH 


    Anonym (Anna) skrev 2022-05-09 12:24:33 följande:
    autism partner

    Om man skaffar barn med en autist/asperger får man förbereda sig på att ta majoriteten av föräldraansvaret själv + att autistens egna svagheter blir mer påtagliga.

    Det ÄR jobbigt med barn. Sömnbrist, skrik, stoj, oro ... Är man då en person som med ansträngning klarar av att arbeta och samtidigt ha ett fungerande förhållande med en annan vuxen, ja då blir det lätt för mycket. De flesta föräldrar tycker att det är påfrestande med barnen men klarar ändå av att skärpa sig och anpassa sig till de högre kraven. Det är inte säkert att autisten klarar av det. Dessutom ökar en autistisk förälder markant risken för att barnen blir mer eller mindre autistiska. Att vara autismförälder är ingen sinekur, och speciellt inte om man måste sköta det mesta själv.

    Jag har två vänner som är ett par. Han har asperger. Han är intressant, intelligent, rolig och trevlig (när han orkar umgås). Men han klarar inte av sömnbrist, skrik och andra stressande situationer. Han klarar av att jobba, men efteråt behöver han verkligen lugn och ro för att hålla ihop. Som så många andra autister har han också svårt med många praktiska situationer. Följden blir att hans fru måste kompensera, hjälpa och stötta honom (hushållsarbete, myndighetskontakter etc.) Det hade varit hanterbart om det inte varit så att hon också måste ta hand om deras svårt autistiska barn i princip på egen hand. Nu när barnet är i lågstadieåldern kan ha ta barnet några timmar ensam ibland, men måste då förberedas med en enkel omgivning, barnet piggt och glatt, maten förberedd etc. Han älskar barnet och det märks, men det kräver oändliga mängder energi och tålamod och han klarar helt enkelt inte av det. Tack och lov har kommunen insett hur ensam hon egentligen står i det och har beviljat en del avlastning.

    Tyvärr har han uppenbarligen ärvt sin asperger av sin far, som är oerhört fyrkantig. Det gör att det är svårt att få avlastning genom låta barnet vistas hos sina farföräldrar eftersom barnbarnet omöjligen kan följa de strikta regler som han vill ska gälla i deras hem. Som jag förstår det är farmodern bra på att hantera barnet, men hon vill inte gå emot sin man, eller ordna så att han inte är där samtidigt. Och far-son kommer ständigt i konflikt med varandra om de är i samma hus eftersom de områden där de har svårt att ge efter skär sig totalt - och ingen av dem klarar av att vara vidsynt nog att helt enkelt undvika ämnet.

    Det måste inte bli här. Och observera att vi tycker om att umgås med dem båda två. Och den lilla tjejen är rolig och charmig, på sitt eget sätt. Men frun hade verkligen ingen som helst aning om vad hon gav sig in på när hon skaffade barn med honom.


  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 16:21
    #97

    Hej, tack för din beskrivning. <3 


    Anonym (Amonym) skrev 2022-05-08 16:48:42 följande:

    Tja. Min partner har autism i släkten. I viss mån är det ärftligt. Efter vad jag kan bedöma har det egentligen inte varit några problem, men det innebär att den andra partnern måste vara beredd på att ta ett större ansvar för vissa saker. Det är bara så det är. 


    Dessutom är alla olika. Variationen inom gruppen "autister" är minst lika stor som inom gruppen ""normala"". Det finns många ""normala"" människor som har problem med föräldraskapet, och autister som inte har det. 

    Det går inte att ge absoluta råd. Men generella rådet är att vara beredd på att ta allt ansvar inom vissa områden, och inte gnälla om det. Se det som att partnern i vissa lägen sitter i rullstol. Då kan denna inte plocka ner saker från högsta hyllan i köket, hur gärna hen än skulle önska. 


    Många autister behöver egentid för att ladda batterierna. Visst, det behöver vi väl alla, men de flestas batterier tar inte helt slut. Men det gör det för en del autister, vardagen är så ansträngande att det även utan extra påfrestning som småbarn otvivelaktigt medför kan bli jobbigt. 


    En sak man direkt kan ge upp är millimeterrättvisa. Det rättvisa är att man gör efter förmåga, och den kan variera oerhört både mellan områden och över tid. 


    Utan att gå in på mer personliga erfarenheter, utan bara av föräldraskap generellt, så  har jag i 10 års tid tagit >99% av alla tidiga morgnar, och bara sovit ut enstaka gånger. Därför att jag klarar det bättre än min partner, även om jag känner mig som en zombie. 


    Alla som överväger att bli förälder, inte bara ihop med en partner med vissa svårigheter, bör fråga sig : klarar jag detta själv, om det skulle behövas? För det är ju så det kan bli. 


  • Anonym (NPFpa­ppa)
    Mon 9 May 2022 17:02
    #98

    Har inte orkat läsa alla inlägg, lite för många, men ska försöka ge mitt svar åtminstone.

    Tänk efter noga! Dels så lär du få vara mamma i många långa år innan det ens är några barn i bilden då många med autism har svårt att ta hand om sig i vardagen. Är såklart olika från person till person och även en person med svårigheter kan jobba in och lära sig rutiner. Spontana saker kan du nog glömma.

    Sen går NPF ofta hand i hand med andra saker som depression och autister kan också tappa intresset för något rätt abrupt. Det kan tolkas som känslokallt men förändrar inte saken. Jag och gemensamma vänner har t.ex tappat andra vänner med autism hux flux för att de tyckte att "vi inte gör något intressant längre". Har även sett detta i förhållanden där den med autism abrupt tappat intresse och avslutat förhållandet.

    Sen är autism (och adhd för den delen) nära besläktade och väldigt ärftliga. Skaffar du barn med någon som har en diagnos så är det med stor sannolikhet något som era barn kommer att ha åtminstone spår av.

    Som pappa till flera barn med diagnoser (samt jag själv) så kan jag säga att det är såklart ingenting jag ångrar då jag älskar mina barn, men hade jag varit mer påläst och vetat hur otroligt krävande det var (och fortfarande är) så hade jag nog åtminstone diskuterat det i förväg, eller förberett om det nu ens går.

    Men... ja är du förälskad så spelar orden ovan inte så enormt stor roll kanske, man blir inte superlogisk då alltid.  Sen får man inte glömma att människor med autism ofta har en seriöst bra humor, ofta är bra på att tänka ut och lösa problem som inte andra klarar av osv. Så det är verkligen inte bara baksidor! Förbered dig genom att köpa in tallrikar med tydligt avdelade sektioner för respektive del av måltiderna :)

  • Anonym (neuro­typica­l) Trådstartaren
    Mon 9 May 2022 17:07
    #99

    Hej,
    jag ska tänka på det du berättar, och jag tycker du har rätt i det där med humor. Men jag är lite mer orolig över hur man behandlar varandra i svåra situationer. Så om du har sådana exempel så dela gärna med dig! Tack för tipset om tallrik :)


    Anonym (NPFpappa) skrev 2022-05-09 17:02:15 följande:

    Har inte orkat läsa alla inlägg, lite för många, men ska försöka ge mitt svar åtminstone.

    Tänk efter noga! Dels så lär du få vara mamma i många långa år innan det ens är några barn i bilden då många med autism har svårt att ta hand om sig i vardagen. Är såklart olika från person till person och även en person med svårigheter kan jobba in och lära sig rutiner. Spontana saker kan du nog glömma.

    Sen går NPF ofta hand i hand med andra saker som depression och autister kan också tappa intresset för något rätt abrupt. Det kan tolkas som känslokallt men förändrar inte saken. Jag och gemensamma vänner har t.ex tappat andra vänner med autism hux flux för att de tyckte att "vi inte gör något intressant längre". Har även sett detta i förhållanden där den med autism abrupt tappat intresse och avslutat förhållandet.

    Sen är autism (och adhd för den delen) nära besläktade och väldigt ärftliga. Skaffar du barn med någon som har en diagnos så är det med stor sannolikhet något som era barn kommer att ha åtminstone spår av.

    Som pappa till flera barn med diagnoser (samt jag själv) så kan jag säga att det är såklart ingenting jag ångrar då jag älskar mina barn, men hade jag varit mer påläst och vetat hur otroligt krävande det var (och fortfarande är) så hade jag nog åtminstone diskuterat det i förväg, eller förberett om det nu ens går.

    Men... ja är du förälskad så spelar orden ovan inte så enormt stor roll kanske, man blir inte superlogisk då alltid.  Sen får man inte glömma att människor med autism ofta har en seriöst bra humor, ofta är bra på att tänka ut och lösa problem som inte andra klarar av osv. Så det är verkligen inte bara baksidor! Förbered dig genom att köpa in tallrikar med tydligt avdelade sektioner för respektive del av måltiderna :)


  • Anonym (Atypi­sk autism­)
    Mon 9 May 2022 17:15
    Anonym (Teddy) skrev 2022-05-09 14:32:11 följande:
    Du kanske borde låta bli att tro att du vet bättre angående andras erfarenheter än de själva. Det  framstår som att du har väldigt svårt att förstå andra människor, något du påstår att andra har svårt för när det gäller dem med autism.

    Skulle du tycka att det vore okej att måla upp en annan grupp på det sättet? Byt ut ordet autist mot vilken annan grupp som helst så ser du hur det låter. 


    Du kräver att jag ska ha förståelse för de som ser mig som en sämre människa, det kallas victim blaming.

  • Anonym (B)
    Mon 9 May 2022 17:31

    Kan du berätta lite om hur ni gör? Ni kan umgås med andra barnfamiljer (även utan autism) på helg och fritid utan problem? Ditt/dina barn går på fritidsaktiviteter utan problem? Barnet/-en tar hem och går till kompisar? Ni kan vara spontana och göra aktivititer med andra familjer? Specialintressen tar inte över ert liv? Inga problem med grannar och med släkt för att barnet skapar drama? Ena föräldern kan åka iväg på sina aktiviteter så att denne är själv med barnen utan problem? Snälla berätta hur ni gör! För allt detta har vi problem med!


    Anonym (Amonym) skrev 2022-05-09 12:12:27 följande:

    Och för oss går det utmärkt att leva som en vanlig familj. Visst måste små anpassningar göras, men det ser jag som normalt. Men det skiljer sig såklart åt enormt mellan familjer. Jag vet många neurotypiska familjer som också har det tufft.


  • Anonym (AST)
    Mon 9 May 2022 18:16
    Anonym (Atypisk autism) skrev 2022-05-08 10:13:46 följande:
    Det är för att dessa trådar går ut på att svartmåla autister och att vi ska ses som andra klassens människor som inte är värdiga en familj, vänner mm Det blir ingen nyanserad diskussion när man måste börja med att försvara sitt människovärde.
    Vilken aggressivitet och obehagliga överdrifter! Nej, det är väl klart att tråden inte gör det. 

    Att korrekt läsa av intentioner ingår också i empati, vilket dina svar visar är ngt som haltar, och f.ö är en väldigt vanlig brist hos någon med autism. Det handlar inte om empatilösa "monster" utan om de andra bitarna av begreppet "empati", betydligt mindre dramatiska men som såklart gör samspel för alla parter mer utmanande. 
  • Anonym (NPFpa­ppa)
    Mon 9 May 2022 18:27
    Anonym (neurotypical) skrev 2022-05-09 17:07:21 följande:

    Hej,
    jag ska tänka på det du berättar, och jag tycker du har rätt i det där med humor. Men jag är lite mer orolig över hur man behandlar varandra i svåra situationer. Så om du har sådana exempel så dela gärna med dig! Tack för tipset om tallrik :)


    Det är givetvis mer knepigt, men jag ska tillägga att jag levt med en autist, men väl under samma tak som flera (ungdomar). Så det är rätt svårt att veta hur man hanterar svårigheter som vuxna. Rimligen så kommer du att behöva axla ett mycket större ansvar över familjen i stort, planering av aktiviteter, semester, kanske ekonomi och annat.

    Spontanitet är generellt ett big nono, såvida det inte är spontant något som gjorts många många gånger förut. Gör man något spontant med ett autistiskt barn som inte gjorts förut är risken överhängande att det blir en dålig upplevelse med hög stress.
Svar på tråden autism partner