autism partner

Det är min erfarenhet. 

Lite mer av det som är jobbigt även i vanliga fall så att säga. Lite slarvigt uttryck.

Detta vore intressant att höra.
Jag är själv ganska mycket medberoende i vårt förhållande, och minns att någon gång efter de första "rosa moln" åren så började vårt sexliv kännas lite orättvist. Jag försökte kommunicera mina känslor och behov men möttes då av orden "om det inte duger så får du bli utan" och han vände taggarna utåt.
Jag försökte en tid senare på ett mer positivt sätt men fick lite blandat bemötande... Ibland kunde han överraska mig med "nya idéer" men allt som oftast var det samma vanliga mönster.
Hans behov styr oftast och jag ger och njuter av att tillfredsställa honom, sedan njuter jag av mig själv "på egen hand" så att säga. Ibland är han närvarande men oftast inte. Han har inte tålamodet att vänta på mig. Men jag har vant mig vid detta upplägg. För övrigt så har vi sex ganska ofta och jag blir sällan nobbad ifall jag har lust. Han kan vara lite plump när han tar initiativ men oftast så är han lyhörd ifall jag visar vad jag vill. Det har fungerat eftersom jag själv är ganska undergiven och tänder på känslan av att bli tagen av någon på ett nästan djuriskt, lite primitivt sätt. 

Ytterligare en som beskriver sin autistiske partner som självisk. Med det vill jag inte säga att de gör det av samma anledning som en neurotypisk men att det ofta ingår i diagnosen att bara se sina egna behov vilket kräver otroligt mycket av den som väljer att leva med en autistisk (framför allt om det finns barn med i bilden).

Och TS, det här inlägget är inget svar på din fråga utan en fortsättning på diskussionen om hur det är att leva med en partner som har autism.

Jag vet hur det är att leva med en autist. Jag vet hur det är att bli uppfostrad av två autister med (i retrospekt dock). Alla bråk mina föräldrar hade är dock sådant jag själv inte har i min relation. 

Ni får ha en trevlig diskussion om ämnet.

Precis. Det förstärker ju känslan av ensamhet i förhållandet dessvärre.

Det är inte nödvändigtvis illa ment eller så,
men jo allt snurrar ju runt den ena personens intressen och behov. Och syn på världen.

Oförmågan att sätta sig in i andra får ju antagligen nån slags negativ effekt i längde för den som är nära anhörig ju.

Jag har varit tillsammans med asperger-kille i sju-åtta år. Vi har faktiskt ett otroligt bra sexliv och i mångt och mycket kan jag känna mig nyförälskad i honom. Det finns en väldigt stark attraktion och vi klickar väldigt bra? trots två, snart tre småbarn.

jag var gift i sju år med en annan man (två barn med honom) och kan därför jämföra? där saknades gnistan ganska tidigt i förhållandet.

jag har haft relationer med åtminstone en, troligen två andra män som haft asperger. Sexet har aldrig varit nåt att klaga på.

Slänger ut några till känna igen sig - frågor..

Trötthet?

När sambon blev trött upphörde allt att fungera. Själv exempelvis blir jag lättretlig och seg när jag är trött. Jag tänker både sämre och långsammare. Men jag kan ju fortfarande utföra saker i hemmet och så. Kanske lite långsammare än i vanliga fall möjligen, men i alla fall. Sambon däremot.. Nej!

-Oj nu är jag så trött nu måste jag sova. Gick och borstade tänderna, och sedan och lade sig. Aldrig plocka ur diskstället eller nåt innan. Trött betydde sova punkt slut. Som att det bara fanns två lägen. Trött eller inte trött typ.

Total oförmåga att sätta saker i ett rimligt perspektiv?

Exempelvis fråga sig varför ingen annan i hela världen nu gör på ett visst sätt om det är så oerhört smart, och enda sättet att göra något på. 

Då och då i vardagslivet så uppstod ett behov av att göra saker på ett helt egenpåhittat sätt. Med någon för mig oerhört tillkrånglad förklaring på varför.. Förklaringar som sambon däremot tyckte var de mest logiska och naturliga i världen verkade det som.

-Öh, måste vi ha den här prylen ståendes just här?
-Klart den ska stå placerad här, VAR ANNARS? 
-Jo men man snubblar ju på den?
-Ja, men var hade du tänkt den skulle stå då? Jag behöver faktiskt kunna komma åt den snabbt.. bla bla

-Suck.. Okej då, Jag orkar inte tjafsa..

Kunde typ handla om någon blomvas som skulle stå där den var lättast att komma åt och vattna, inte där den var snyggast placerad rent estetisk, eller om den var praktiskt placerad ur nåt annat perspektiv .

Eller bara vad som helst..

Uppenbara skämt som tolkades bokstavligt? 

Som att sambon absolut inte kunde höra på tonläget om nånting var ironiskt menat eller allvarligt sagt. 

Monotont pratande?

Oavsett om nånting sorgligt, eller nåt glatt och kul berättades lät nästan själva språkmelodin helt likadan.

Ang sex: ska tillägga att han jag var gift med och där gnistan saknades inte hade nåt inom autismspektrum.

men efter honom hade jag två kortare relationer (1 år resp 4 år) med två olika män, den ena fick aspergerdiagnos efter att vi gjorde slut och den andra hade troligen nåt sånt.

och så min nuvarande sen sju-åtta år.

fina och bra män allihopa och inget fel på sexlivet med de tre sistnämnda.

Kul att det funkar. Och ja såklart kan kemin saknas och det kan funka skitdåligt i vilket förhållande som helst.

Det jag över tiden upplevde som skapade svårigheter till ett bra sexliv. Inte bara sex.. Det var svårigheten med just närvaro i stunden. Möta en blick. Humor. Lekfullhet. Vara på samma nivå så att säga i nuet.

Sex är ju trots allt en lek som vuxna ägnar sig åt.

Det var dubbelt jobbigt, för dels själva svårigheterna med det jag nämnde i sig naturligtvis, men också att det var helt omöjligt att försöka sätta ord på och förklarar varför nåt sånt öht kan vara viktig? Det var som att sex var nånting man gjorde. En aktivitet bara! En aktivitet för sig, utan större koppling till nåt annat i relationen. 

Sen var sexet naturligtvis riktigt bra ibland vissa gånger och så. Men det var inget levande sexliv i det långa loppet. 

De jag känner, och det är iofs inte så många människor med AS så okej ta det för vad det är. Men de verkar vara ojämna i vad de är bra respektive dåliga på så att säga.

Man kan säga att det vanliga människor tycker är svårt verkar vara lätt och tvärt om. 

Allra mest enkla vardagsgrejerna funkar liksom bara inte med automatik. Men avancerade teoretiska saker, jodå det är intressant och spännande.

Nu förenklar jag lite men ni kanske förstår bilden.

Angående trötthet, som någon frågade om. Många av oss på spektrumet har problem inom olika områden som rör exekutiva funktioner. För många på spektrumet krävs det att man hela tiden måste påminna sig själv om, hur man gör saker. Man måste hela tiden tänka på att komma ihåg att göra dessa saker. Strikta rutiner kan avlasta hjärnan en del på den här fronten, men allt som oftast måste man fortfarande tänka på alla dom olika stegen som är involverade i att utföra en uppgift. Borsta tänderna. Tvätta tvätt. Diska disken. Saker som dessa går väldigt sällan på autopilot, utan man är tvungen att aktivt tänka och gå igenom stegen. 

Eftersom vi då ständigt tvingas använda mer av vår hjärnas processor kraft, till egentligen små skitsaker, har energin en tendens till att ta slut. Lägg då till vad intryck tenderar till att göra med oss också. Personer på spektrumets hjärnor filtrerar inte intryck på samma vis. Utan har en tendens till att ta in för mycket information. Det som kan upplevas som ganska plötsligt för en utomstående, är i regel inte det för oss. Utan man har egentligen bitit ihop och ansträngt sig ett bra tag redan, men tillslut når man punkten där flera funktioner i hjärnan funkar alldeles för dåligt. Samtidigt. Då blir tröttheten verkligen helt förlamande. Vilja har inget att komma med då. Tyvärr. 

Däremot kan man som autistisk lära sig att vara mer uppmärksam på sig själv, och noggrann med att ta pauser. Så man förhoppningsvis slipper hamna i förlamande trötthet lika snabbt, och lika ofta. 

Tack för bra förklaring. Det var tydligt och lätt att fatta.

Hade förstås misstänkt att det var nåt sånt.

Ja, man blir ordentligt utbränd i ett föräldrarskap med autististisk partner och ofta har man fått autistiska barn i det pga ärftligheten, det är verkligen inte att rekommendera att familjebilda såvida man inte är väl påläst och beredd att själv få stå för det mesta och inte kan man förvänta sig att få förståelse och empati från partnern när man går itu pga överbelastnin.

Många gånger är det även utan mor/farföräldrar pga just ärfligt och sena eller odiagnostiserade (då det inte var upplyst som idag och det har då varit i generationer, så någon hjälp, uppbackning och stöd finns inte, man blir ensam i allt och det kraschar väldigt många familjer.  

Det är större problem än vad många vill erkänna att så är det därute och väldigt många män som är förnekande av sin autism, finns såklart även kvinnor som förnekar sin diagnos. Man kan även se att det ofta blir mycket svåra situationer vid separationer som uppstår och en hel del tvister där en av partnerna blir ofördelade i sitt föräldraskap och där barnen sen i slutändan är förlorarna, barnen blir av med den ena förälder.

Separationer är svårt för barn utan diagnoser, men ännu svårare med diagnoser och där en förälder med autism kan tappa allt som man tillsammans tidigare jobbat med inom familje, förändringen gör allt svårare och det kan bli oerhört tragisk. Den föräldern som inte har autism är den som får ta mycket skräp och skuld från både barn och partner för separationen.

Problem uppstår när man inte vet innan om autismen och sen blir varse den hårda vägen och ja, det kan verkligen bli en känslomässig tortyr

Det är bara så oerhört svårt för autister att öva på självinsikt och det är ju för att dom många gånger inte förstår, det är ett dilemma som är problematiskt dessvärre.

De flesta av oss har bättre självinsikt än de flesta eftersom vi tvingats att utveckla det. Men det är inte lätt när allt ska ske på den neurotypiskas villkor ibland orkar man inte anpassa sig hur mycket som helst. 

Lämna.Ger det inte lycka till dig,varför ens utsätta sig själv för sådan partner .Autism är ochså ärftligt.