autism partner

Det är tyvärr sant. Det fanns en medlem, Pikachu, som startade tråd på tråd med autism hat för något år sedan han blev tillsist bannad. Jag tycker jag känner igen honom i vissa trådar som ploppar upp de har alltid samma tema. 

Anpassningar som måste göras till en autistisk person är betydligt jobbigare än till en blind, döv eller rollstolsbunden person, tycker jag. Det är emotionellt väldigt påfrästande att ha att göra med de autistiska personer jag träffat. Jag blir helt tappad på energi.

Men man kan ju inte gå runt och vara misstänksam mot allt man läser. Ibland handlar trådstarten faktiskt om just det som står i trådstarten. Blir ju jobbigt om man hela tiden ska misstänka fejktrådar hela tiden. I de trådar jag svarar försöker jag utgå ifrån det som står i trådstarten och inte en massa kanske this och kanske that. 
Angående hat mot autism så har jag nära och kära med autism. Jag har lyssnat och hört på deras kamp för att passa in och också på partners kamp för att anpassa sig till sin autistiska partner. Och det är verkligheten. Att sen vissa inte vill förstå detta gör det inte mindre verkligt och precis som autister vill ha förståelse för hur det är att ha autism så vill andra kanske ha förståelse för hur det är att leva med någon med autism. Om vi kanske hade kunnat lyssna på varandra så hade förståelsen ökat från båda håll.

Jag fattar att det här är ett känsligt ämne och ja det finns absolut massa fördomar om människor med autism. Men det är trots allt så att om någon frågar om hur det är att skaffa familj med någon med autism så efterfrågar denna person just svar från folk som har upplevt detta. Det är ETT perspektiv självklart - och det finns säkert massor av människor med autism som tycker det är pest och pina att leva med neurotypiska. Men det betyder inte att det är hatiskt eller elakt att säga att ja det kan vara oerhört jobbigt att vara förälder tillsammans med en människa med detta funktionshinder. Det är ett perspektiv av flera och det är inte fel bara för att någon har ett annat perspektiv. 

Sen kan man förstås fundera över genus också. De kvinnor med autism jag känner som har barn är oerhört mycket mer självgående i sitt föräldraskap Och är dessutom i flera fall ensamstående. De får alltså dra ett väldigt tungt lass medan män med autism jag känner till lägger mycket på sina fruar. Så man kanske kan tänka sig att män får mer stöd av sin partner medan kvinnor får klara sig själva. 

Vad gäller de trådarna du hänvisar till ja. Men diskussionen i denna tråden startade genom att signaturen "atypisk autism" skrev att hon trodde denna tråd var menad att svartmåla alla autister. Och vissa tyckte det var lite väl konspiratoriskt. 

Jag känner, som neurotypisk partner, att såna här trådar ofta får väldigt stor fokus på negativitet och att allt skylls på autismen, även sånt som inte alls tillhör diagnosen. Att det kan finnas svårigheter som kan påverka livet finns det väl ingen som förnekar egentligen, men i trådar av detta slag kommer det in folk som vill förklara, stötta, hjälpa och tipsa, men de blir alltid, alltid, alltid överkörda eller ignorerade av veritabla domedagsprofeter. Det är frustrerande, så klart, både för personer med autism och för oss partners, jag vet att vi är flera, som försöker ge en positiv eller nyanserad bild av hur de kan vara, när vi alla blir ignorerade och till och med ibland tillsagda att vi ljuger, och de som bara pratat doom and gloom, så klart utefter sina egna erfarenheter, dunkar varandra i ryggen. Inte sagt att det har varit så i den här tråden. 

Då får ni väl anmäla dessa inlägg eller inse att det är så världen är ibland. Om du inte tror att ts är ett troll så vore det ju bra om du fokuserade på hennes frågeställning.

 

Och för oss går det utmärkt att leva som en vanlig familj. Visst måste små anpassningar göras, men det ser jag som normalt. Men det skiljer sig såklart åt enormt mellan familjer. Jag vet många neurotypiska familjer som också har det tufft. 

Det är dock viktigt att gå in i föräldraskap med öppna ögon, och sinnen. Har man en partner med autism får man inse och acceptera att det i vissa lägen kan finnas begränsningar som är svåra att överstiga.

Återigen, man ber inte den rullstolsburne att gå i trappan upp till vinden, eller den blinde att köra bil. Samarbetar man upptäcker man förmodligen vad som funkar, och då kan man utveckla de sidorna; det som inte fungerar kan man kanske antingen avvakta med (det kan fungera senare) eller helt enkelt acceptera att, ja, det här gick inte, det får jag (den neurotypiske) lösa själv. Och, hör och häpna, det kan komma situationer där det är den autistiske som grejar biffen medan den neurotypiske inte gör det. 

 

Anonym (Jocke) skrev 2022-05-09 11:32:18 följande:

Jag känner, som neurotypisk partner, att såna här trådar ofta får väldigt stor fokus på negativitet och att allt skylls på autismen, även sånt som inte alls tillhör diagnosen. 

Det här är viktigt att komma ihåg, och då inte bara gällande autism. Det är många gånger en människa reduceras till en diagnos, en yrkesroll, ett kön eller en etnicitet och det glöms bort hur stora variationer det är oss emellan.

 

Om man skaffar barn med en autist/asperger får man förbereda sig på att ta majoriteten av föräldraansvaret själv + att autistens egna svagheter blir mer påtagliga.

Det ÄR jobbigt med barn. Sömnbrist, skrik, stoj, oro ... Är man då en person som med ansträngning klarar av att arbeta och samtidigt ha ett fungerande förhållande med en annan vuxen, ja då blir det lätt för mycket. De flesta föräldrar tycker att det är påfrestande med barnen men klarar ändå av att skärpa sig och anpassa sig till de högre kraven. Det är inte säkert att autisten klarar av det. Dessutom ökar en autistisk förälder markant risken för att barnen blir mer eller mindre autistiska. Att vara autismförälder är ingen sinekur, och speciellt inte om man måste sköta det mesta själv.

Jag har två vänner som är ett par. Han har asperger. Han är intressant, intelligent, rolig och trevlig (när han orkar umgås). Men han klarar inte av sömnbrist, skrik och andra stressande situationer. Han klarar av att jobba, men efteråt behöver han verkligen lugn och ro för att hålla ihop. Som så många andra autister har han också svårt med många praktiska situationer. Följden blir att hans fru måste kompensera, hjälpa och stötta honom (hushållsarbete, myndighetskontakter etc.) Det hade varit hanterbart om det inte varit så att hon också måste ta hand om deras svårt autistiska barn i princip på egen hand. Nu när barnet är i lågstadieåldern kan ha ta barnet några timmar ensam ibland, men måste då förberedas med en enkel omgivning, barnet piggt och glatt, maten förberedd etc. Han älskar barnet och det märks, men det kräver oändliga mängder energi och tålamod och han klarar helt enkelt inte av det. Tack och lov har kommunen insett hur ensam hon egentligen står i det och har beviljat en del avlastning.

Tyvärr har han uppenbarligen ärvt sin asperger av sin far, som är oerhört fyrkantig. Det gör att det är svårt att få avlastning genom låta barnet vistas hos sina farföräldrar eftersom barnbarnet omöjligen kan följa de strikta regler som han vill ska gälla i deras hem. Som jag förstår det är farmodern bra på att hantera barnet, men hon vill inte gå emot sin man, eller ordna så att han inte är där samtidigt. Och far-son kommer ständigt i konflikt med varandra om de är i samma hus eftersom de områden där de har svårt att ge efter skär sig totalt - och ingen av dem klarar av att vara vidsynt nog att helt enkelt undvika ämnet.

Det måste inte bli här. Och observera att vi tycker om att umgås med dem båda två. Och den lilla tjejen är rolig och charmig, på sitt eget sätt. Men frun hade verkligen ingen som helst aning om vad hon gav sig in på när hon skaffade barn med honom.

Det hjälper inte att anmäla. För att ett inlägg ska tas bort krävs det att personen säger rakt ut att hon/han är ett troll. 

Att världen funkar så betyder inte att man bara ska sitta tyst och acceptera vill man ha en förändring får man har något åt det.