autism partner

För att svara på TS fråga om hur det är att ha barn med en person med AS kan jag säga att det har varit högt och lågt. Han var en mycket bra pappa till bebisar. Kunde vagga till sömns i timmar, blev aldrig irriterad eller uppgiven. Det var väldigt fint att se! 

Det blev svårare när barnen blev större och krävde mer emotionell kontakt. Han har haft mycket svårt att förstå att någon har känslomässiga behov - och att det verkligen är behov. Tonåring som börjar skolka från skolan och skylla på magont samma sak varje vecka = han har ont i magen bara så det är bara att sjukskriva vecka efter vecka tills skolan kräver möte. 10-åring som inte har kompisar = bara att ringa runt till olika klasskompisar varje helg och sitta vid telefonen och vänta på ännu ett nej. Helg efter helg utan att inse att om en klasskompis inte velat träffas en enda gång epå ett halvår så kan man inte fortsätta ringa den klasskompisen varje helg. 5-åring som är hängig och gnällig och röd om kinderna samtidigt som hela förskolan åkt på influensa = barnet är grinigt och behöver tillrättavisas, att kolla feber är inte att tänka på. Miljoner såna exempel.  Sådant gjorde att jag med tiden, även som separerad, har fått ta över mer och mer ansvar. Nu är båda över 16 och har en bra relation till sin pappa - dock bor båda nu hos mig sen några år tillbaka. De säger båda att han är snäll och att de gillar honom MEN ingen av dem har velat bo med honom. Alla är ok med upplägget - den som kämpade mest för att varannan vecka skulle funka var jag eftersom jag var rädd att de skulle sluta ha kontakt med varandra och det var oerhört frustrerande. När jag gav upp det och insåg att alla var väldigt nöjda så blev det lugnare. Pappan sysslar mer med sina intressen och har börjat dejta en tjej - jag tror hans ork inte räckte till innan. 

Parterapi kan nog vara en bra idé innan man skaffar barn. Och göra upp tydliga regler. Samt ställa krav: man ska inte behöva gå på knäna bara för att den andre har ett funktionshinder. 

Folk tjafsar över huvudet på varandra här till viss del. Neurotypiska personer är helt oförstående inför faktumet att deras s.k normala i sociala sammanhang, inte automatiskt är det normala för en annan grupp. NT människorna reagerar och agerar märkligt i ögonen hos en ND person. Detsamma gäller givetvis det omvända. Ja detta är en grövre generalisering, för enkelhetens skull.

Lättaste jämförelsen man kan göra är egentligen att jämföra olika kulturer med varandra. Något som är socialt korrekt i en kultur, kan vara helt obegripligt och oanständigt inom en annan. Men överlag har vi någon oskriven konsensus kring att alla har ett individuellt ansvar, i att försöka förstå varandra trotts dom existerande skillnaderna. Inte helt enkelt alla gånger, men brukar gå hyfsat bra så länge någon inte kör på som en bulldozer och anser att den själv är självklara mallen för vad som är mest rätt. Mest normalt. Mest upplyst. Eller vad tusan som helst som leder till att man rangordnar. Bemöter NT och ND personer varandra på den här våglängden blir det inte svårt att, tillexempel se, varför något som hur empati uttrycker sig skiljer sig något åt. Det blir inte svårt att förstå varför båda sätten är precis lika korrekt och normalt. 

Personligen tillhör jag gruppen som är ND, har autism grad 1 och har valt att inte skaffa barn. Inte för att jag inte skulle klara av att ta hand om ett barn, och uppfostra ett barn till en respektfull och kärleksfull individ. Utan det handlar om andra saker. Har för dåligt med energi överlag, och jag vet att jag skulle gå in i väggen tillslut. Skulle jag gå in i väggen så kommer jag inte kunna vara där för mitt barn på obestämd framtid, och den tanken gör mig väldigt upprörd. Samtidigt växte jag själv upp med en utbränd förälder (ej autism) och vet hur det är. Så nej tack. Jag verkar ändå inte ha en biologisk längtan efter barn, så då är det mest logiska att låta bli. 

Min bror å andra sidan, också autism grad 1. Han och hans tjej har ett barn, och han är den som tar det större ansvaret. Det fungerar jätte bra. Men min brors autism skiljer sig en aning ifrån min. Han har mer energi överlag. Har mindre problem med arbetsminnet. Kan utan tvekan säga att barnet blivit till ett utav hans special intressen. Den ungen har det riktigt bra, och med både en mamma och pappa med sina huvuden på skaft och stora hjärtan. 

TS jag skulle säga så här. Det är större skillnader individer emellan, och det gör det svårt att säga varken bu eller bä om just din man. Är det mycket som redan idag är problematiskt, så skulle jag personligen utgå ifrån att det inte kommer bli bättre med ett barn. Sannolikheten är större att det blir helt tvärt om. Vågar påstå att detta överlag är applicerbart oavsett om personen har en diagnos eller inte. 

Småsaker kunde ibland bli jättestora. Absolut inte hela tiden eller så, men ibland kunde man få ett sms med nåt rent vardagligt ointressant. Inget jätteirriterande alls på något sätt, men ändå nåt jag minns och reagerade på i lite efterhand.

Lite dålig känsla för vad som passade sig att meddela i ett vardagligt samtal vs sms och så vidare. Lite dålig känsla för vilka samtalsämnen som passade när och var. Och med vem..

Plumpa kommentarer från ingenstans när man minst anade.

Små obetydliga saker kunde återberättas i minsta detalj. Med evighetslånga meningar som aldrig tog slut.

Mer komplicerade saker som verkligen krävde detaljerad beskrivning beskrevs oerhört kortfattat och förenklat. Så att jag fick ställa kompletterande frågor gång på gång..

Helt enkelt i det långa loppet en väldigt tröttande konversationskultur  förhållandet. Blev så trött på allt onödigt babbel likväl som allt viktigt som missades.