De springer tillsammans, sida vid sida, ner mot havet. Det är mörkt som på natten ute, men de kan ändå se hur den fasansfulla vågen tornar upp sig framför dem. Fåglarna flockas fortfarande på himlen, men den här gången anfaller de inte. De flyger bara efter dem, som om de vet att det är bråttom och vill få dem att skynda sig. Deras skrianden blandar sig med det öronbedövande ljudet från vågen. Det är som att befinna sig i en mardröm och helst av allt vill Casper bara vakna och upptäcka att han ligger hemma i sin trygga säng. Men det här är tyvärr ingen mardröm, utan på riktigt. Det enda som ger honom mod att fortsätta springa rakt mot vågen, är att Saga befinner sig vid hans sida. Motvilligt blir han imponerad av hennes mod och det smittar av sig på honom.
Vågen rör sig mot land med en fruktansvärd hastighet. Den kommer att krossa allt i sin väg om den sveper in över ön, och om de inte lyckas förhindra det, så kommer det innebära en fullständig katastrof. Vattenanden i hans famn har slutat gråta nu. Han kastar en snabb blick på henne och ser att hon stirrar längtansfullt bort mot havet. Äntligen ska han lämna tillbaka henne till havet, där hon hör hemma! Hon kommer aldrig att behöva visas upp på universitetet och utsättas för hans och kollegornas experiment. Istället kommer hon att få återvända hem till havet. Tanken gör honom alldeles varm inombords och han vet att Saga hade rätt hela tiden. Han måste komma ihåg att tacka henne sedan, när allt är över. Om de, mot all förmodan, överlever det här.
Det känns som om han rör sig i slowmotion. Som om han springer alldeles för långsamt för att hinna fram i tid, innan vågen sveper in över ön. Hjärtat slår hårt i hans bröst, både av rädsla och ansträngning. Han kastar en hastig blick på Saga och deras blickar möts för ett kort ögonblick. Hon ler mot honom, nästan omärkligt, men han kan se värmen i hennes blick. De springer rakt mot vågen tillsammans. Någonting som känns helt onaturligt att göra, då hela hans kropp skriker efter att få vända om och fly därifrån. Det går emot alla hans instinkter och logiska resonemang, men han litar på Saga och vet att hon har rätt. De måste bara våga tro på att de kan lyckas.
Vågen är nästan framme vid stranden nu och det är Casper och Saga också. De sista stegen fram till havet hör han Sagas röst inombords: Du måste våga tro på lyckliga slut. Sedan tar han ett djupt andetag, sluter ögonen och kastar sig ut i havet, tillsammans med Saga och vattenanden. Det som händer därefter är så förunderligt att han aldrig skulle tro på det om han inte var där och upplevde det själv. Allting stannar upp. Vågen träffar honom aldrig och när han öppnar ögonen igen, så ser han hur vattenanden betraktar honom med de underliga, havsblå ögonen, som är så lika Sagas. Han hinner se att vattenandens ögon strålar av lycka och tacksamhet, innan det händer någonting häpnadsväckande. Havet sväljer vågen, på ett sätt som inte borde vara möjligt. De enorma vattenmassorna dras sakta tillbaka och skapar en kraft som är så stark att Casper och Saga följer med undervattensströmmarna ut i havet.
Och jag tror minsann att Saga, åtminstone delvis, är vattenande. Eller åtminstone utrustad med gälar 
Jag tar till mig av era förslag och tankar! Vad hemskt att höra att du ligger på neurokirurgen och har blivit opererad så många gånger på kort tid. Om den här sägnen kan hjälpa dig att fly bort kortare stunder i sinnet, så är det ju verkligen fantastiskt. Hoppas du mår bättre snart och får lämna sjukhuset 
Själv tog jag både ett kvällsdopp igår och ett morgondopp idag! Tack detsamma!