Ni som "tog det långsamt" med er partner

Det kan bli ack så enerverande ändå, ungar är ungar och vissa beter sig som småungar långt upp i tonåren.
Du kommer få stå tillbaka för hans unge, igen och igen. Och igen.
Sen kommer du alltid tvingas ta hänsyn, inte kunna planera som du vill utan ungen ska "komma först" som det så vackert heter här på FL.

Skulle ni vilja resa utomlands, ja då måste lilla grynet naturligtvis med.

Tänk dig noga för. Du som inte ens gillar barn.
Det är mitt råd till dig.
Det finns fler män.

Är nog ett mellanting för oss. Vi hördes dagligen, men bodde en liten bit (dock inga 4h) från varandra men jobbade ytterligare nån timme bort var. 
Han hade även ett barn som han hade umgänge med på helgerna, jag jobbade oregelbundet och även helg och han jobbade kontorstider. 
Ja, vi kunde inte träffas så mycket i början men vi sa oss vara ett par efter någon månad bara. 

Men TS, kan du tänka dig att flytta? För om han har en treåring bör inte han flytta alltför långt bort om det ska bli möjligt att lämna och hämta på förskolan osv. 
Tror det ändå är något du behöver ta ställning till rätt omgående, oavsett om ni sedan går snabbt eller långsamt fram i relationen

Att han vill ta det lugnt låter inte särskilt alarmerande. Kan tycka att ni åtminstone borde vara ett officiellt par vid det här laget, men har man barn är det bra att tänka igenom saker ordentligt. Dessutom är han nyskild och behöver landa i sin nya situation.

Däremot hade jag noga kontrollerat att han inte är en skulddriven pappa som vill att "barnet ska gå först" och låter sin partner bli en andra klassens familjemedlem. Eller springer i åttor runt sitt barn för att han är rädd att barnet ska föredra att vara hos mamman. Han kommer också behöva ha mycket kontakt med barnets mamma, och då är det viktigt att han kollar med dig först kring beslut som påverkar din vardag.

Jag kommer flytta till hans stad om några månader. :) Är borta temporärt pga jobb och han bor i min gamla hemstad. Det som skaver är väl att vi inte är "officiella" än, men jag vet inte om det är något att oroa sig över eller att det bara måste ta tid ibland. 

Jag tänker att det är viktigt att det faktiskt tar tid när någon har barn. Dels med att lära känna den personen, men också att hinna få lite ledtrådar om dess livssituation på riktigt. 
Att bli ihop på riktigt med en förälder innebär ju att man tämligen snabbt får en roll som föräldern själv "växte in i" första året. 

Ni är i olika faser av livet och det behöver man veta får vissa konsekvenser. Det behöver inte vara något väldigt dåligt, men kan göra att situationen blir mer komplicerad än om han inte hade dem.... Samtidigt är det väldigt viktigt att inse att det också faktiskt kan ge dig mer ledtrådar om vem han faktiskt är. Många män säger en sak och gör en annan. Här ser du tydligt hur han faktiskt gör med sitt barn.

Jag har tänkt mig noga för och kommit fram till att det skulle kunna fungera eftersom jag inte alls har lika svårt för lite större barn som för småbarn. Jag är medveten om att barnet kommer först, men eftersom hen är hos sin mamma en stor del av tiden går det fortfarande bra att få egentid. Jag hade också tänkt att vänta ett bra tag med att flytta ihop för att se hur det fungerar. 

Men ni har ju bara traffats ca 10 ganger. Det ar inte sa manga ganger. For mig later det valdigt svart att bli ett officiellt par om man bara traffas en gang i manaden (eller tva!). Det ar forstas valdigt svart att veta, men jag skulle vara orolig for att han mest ser det som ett tidsfordriv att prata med dig och ses och ligga da och da. Tidsfordriv typ.

Jag vet inte riktigt vad du menar med "ha svart for", men har du mycket erfarenhet av barn? Det ar valdigt valdigt mycket enklare att hantera ett genomsnittligt barn i 3-7 ars aldern an ett barn i skolaldern, eller en tonaring. Framforallt om du inte ar den som forvantas ta hand om barnets basala behov, vilket kan vara mer kravande med smabarn. Ett litet barn tyr sig latt till vuxna och det ar ganska latt att etablera en positiv relation med lite anstrangning. Att komma in i ett barns liv i skolaldern, ett barn som kanske inte alls vill ha en bonusforalder och helst vill att mamma och pappa ska bli ihop igen ar INTE enkelt. Att du "inte har lika svart for lite aldre barn" later valdigt naivt. 

Det är din åsikt det.

Som TS skriver, att nån vill ta det långsamt kan bero på att man inte är säker på sina känslor.
Så var det för mig.

Din åsikt är säkert att jag inbillar mig att folk dömde mig i det här fallet, och tyckte att jag gjorde det mesta fel.

Är din åsikt också att jag inte har accepterat att det inte blev nåt med tjejen, och att jag tror att det ska bli nåt mellan oss?

Jag går bara efter min erfarenhet och det är att barn i skolåldern normalt har kommit över perioden när de skriker, gråter och kladdar en stor del av tiden och ständigt måste passas. Äldre barn är lättare att resonera med och de är självständigare. Jag hade inte heller tänkt ta någon bonusförälderroll direkt och vill vänta med att flytta ihop.

Inte riktigt tio, spenderade t.ex en vecka ihop nyss och ett par långhelger. Men ja, ibland har det gått tre-fyra veckor mellan träffarna, så kanske är det lite tidigt?

Har pratat med honom om det där med tidsfördriv och han verkar inte se det så, men får väl se så småningom om hans handlingar matchar hans ord .