Svartsjuk efter 20 år

Absolut inte. Du ska inte säga något alls och låtsats som att det är lugnt. Sen ska du själv ta reda på vad de pratar om. Så får du reda på sanningen. Att fråga honom är helt meningslöst. Att han blir arg direkt visar bara att han har något fuffens för sig..

Jag vet vem som har skrivit det här, jag känner igen stilen. Nicket börjar på K...

Och NEJ så är det inte alls. Jag skulle säga att de flesta människor oavsett kön skulle bli fundersamma och oroliga, om deras partner plötsligt ägnade en massa tid och tankar åt en annan kvinna/man. Och jag tycker att det är förståeligt också.

Detta säger jag trots att jag vid ett par tillfällen förlorat fina manliga vänner, när de stadgade sig och frun markerade emot mig. Men det är sådant man får ta, när vi nu ÄR två kön, och detta med attraktionen mellan könen och den medföljande risken för otrohet, gökungar, skilsmässa och uppbrutna hem hör till vår lott här på jorden.

Det är ju så här otrohet vanligtvis börjar.. 

Dom har kontakt med varandra, till en början helt oskyldigt, sedan så uppdagas kontakt och i deras fall har det ju till och med blivit något av en liten trevlig vardagsrutin som dom ser fram emot, det positiva i vardagen som ger lite energi.

Även om dom inte varit fysiska med varandra så har dom passerat gränser för vad som är ok, i detta fallet då pga av att du känner dig obekväm med deras kontakt och att den är mer hjärtlig än "vanlig" vänskap och den tar stor plats, den har ju blivit en del av vardagen, vilket han borde förstå att det kan uppfattas av dig som respektlöst.  

Detta är inte vardaglig kommunikation mellan två vänner eller bekanta, då behöver man inte höras av dagligen och jag skicka inga hjärtan eller skriver till mina bästa väninnor dagligen. Vissa personer är ju förvisso sådana, att de hörs av med sina vänner mycket och ofta men i detta fallet är det ju som sagt avvikande beteende från din man och dom har redan passerat gäng för vad du tycker är ok, och troligtvis hade din man känt samma om det var en manlig bekant till dig som du hade denna typ av kontakt med. 

Det är ingen idé att du visar honom tråden, han kommer att inta försvarsställning. 

Han kommer troligtvis inte heller bekänna att han börjat få känslor för henne, för det tror jag garanterat att han har fått. Vilket kan vara ok, om man inte agerar på det, vilket dom gör. Eller i var fall matar intresse och känslor. 

Jag hade satt mig med min partner, vid ett tillfälle då det inte är stress eller ska iväg någon stans, och sagt att vi behöver prata om elefanten i rummet.

Hade sagt att vi behöver prata, och att jag inte vill att han ska avbryta. Hade han gjort det, vilket är troligt, så hade jag bara påpekat att nu vill jag att du som sagt låter mig prata klart.  

Hade förklarat hur jag upplever och känner kring detta med deras kommunikation, sagt att jag förstår att man kan och ska ha vänner, men att dom skriver på detta sätt dagligen och att du upplever att detta inte endast är på vänskaplig nivå osv. Även om han enbart ser detta som vänskapligt så borde han kunna se hela bilden utifrån och försöka tänka och känna sig in i hur du kan tänkas uppleva detta med att han skickar/får meddelanden osv, och hur hans reaktion när du tar upp det dessutom känns och tas. 

Fortsatt med att visst att man kan få en crush efter långt förhållande eller förstå att intresse osv kan dyka upp, men att man har även ett val hur man hanterar detta.  Hade även sagt att oavsett om det finns känslor inblandade eller ej, behöver inte veta, men kan du förstå någonstans att detta är inte okej för mig och hoppas att du respekterar mig såpass att du förstår hur detta känns och uppfattas för mig. 

Givetvis kan man ha vänner, men nu lägger du fokus på henne och tar mig för given och detta är någon jag inte kommer att finna mig i. Hur ska vi hantera detta?

Upplever att situationen vi just nu är i behöver jobbas på, av oss båda. Förslag om hur man kan ta sig vidare, visa mer uppskattning, hitta på saker ihop för att se varandra osv. 

Jag hade satt ner foten, inte nödvändigtvis krävt att veta detaljer eller ens om det finns känslor inblandade (om det inte är så att du har behov av det), utan berättat hur jag uppfattar och känner kring detta och (i mitt fall om jag varit i denna situationen) förklarat att om detta fortgår så behöver han förstå att jag inte finner mig i detta eller accepterar det. Att han får ta sig en tankeställare och att vi tillsammans eller om han har förslag på hur vi ska kunna vända skutan. Om det är parterapi, egna dejtkvällar eller vad man nu kan tänkas behövas, men att det som sagt inte känns okej och behöver tas tag i på något vis.

Hej, ursäkta sent svar på sista inläggen som kommit in. 

Har tyvärr inte hänt något nytt på området. Jag bestämde mig för att inte visa tråden för honom trots allt och pga diverse omständigheter har jag inte tagit upp det på något annat sätt än heller. Kommer dock göra det men vill vänta tills vi båda mår lite bättre då det just nu är en allmänt stressig och svår period i livet. Vet av erfarenhet att det är sämsta tänkbara tillfället att lyfta känsliga frågor. 

Mitt eget mående kopplat till detta går upp och ner. Ibland får jag nästan "katastroftankar" och står knappt ut medan jag ibland klarar av att "gilla läget" och känna att det kanske ändå är ok med hans kontakt. Det som däremot aldrig kan vara ok är hans respektlösa och oempatiska sätt att bemöta mig när jag tagit upp problemet med honom. 

Jag är inte helt säker på att det är fel att ha den kontakt han har även om jag inte gillar den. Det som jag är säker på är helt oacceptabelt i detta är att han inte visar mig respekt och medkänsla när jag tar upp det och tar ansvar för att få mig att känna mig mer trygg i detta utan skyller allt på mina "hjärnspöken" och att ansvaret att lösa det därför är 100 % mitt eget. 

Min man uttryckte då jag tog upp detta att jag inte kan ställa krav på honom att sluta prata med någon bara för att jag själv har problem med det. Han kommer alltså inte sluta oavsett så jag behöver hitta en annan väg att leva med detta där följande alternativ finns: 

1) Acceptera att det är som det är och hitta ett sätt att känna mig ok med det genom att han är transparent och att vi pratar om det öppet när jag har ett behov av det. 
2) Separera, vilket jag absolut inte kommer göra enbart pga. detta. 

Jag kommer alltså att satsa på alternativ 1. Jag har en skräck för att bli övergiven från jag var barn och även om jag aldrig varit svartsjuk på detta vis innan i mitt liv inser jag att jag pga. min barndom blir extremt triggad av detta i detta läge och att jag behöver göra en hel del jobb med mig själv i denna situation. 

Angående anledning till varför han fortsätter? Jag tror att han vill fortsätta med kontakten eftersom att den ger honom något han behöver. Sen är han också "dumsnäll" och fortsätter väl prata med henne därför att hon fortsätter och är för snäll för att inte svara när hon hela tiden hör av sig (jag vet att hon är den som driver på mest i deras kontakt). 

Dels är det inte praktisk genomförbart att åka 60 mil för att träffa henne men jag hade inte velat göra det oavsett eftersom jag känner sådant "agg" mot henne och förmodligen bara skulle bli mer ännu mer triggad av att utsätta mig för henne. 

Jag tror att min man kommer bli mer öppen om deras kontakt om jag ber om det, vilket jag ännu inte gjort men kommer göra. 

Jag har faktiskt tagit upp att jag kan höra av mig till henne och uttrycka hur dåligt deras kontakt får mig att må men han svarade bara att "visst gör det du men det är extremt mycket "kaninkokerska" över det". Kaninkokerska = instabil kvinna med massa gränsöverskridande problem. Så jag avstod. Hade nog inte gjort det oavsett eftersom jag själv tycker att det är fel sätt att lösa det på. Hade det handlar om en uppenbar "otrohet" hade jag inte tvekat dock. 

Tack för tänkvärd feedback. Efter att ha tänkt ett par varv till på detta håller jag med om det du skriver att det kan slå fel. 

Tror också att tanken på att ta upp det med terapeuten är ett bra sätt att göra det på. 

Stort tack för att du tog dig tid att svara så utförligt. Det var precis denna typ av tips jag ville ha när jag starade tråden (alltså hur jag rent praktiskt kan gå vidare, vilka frågor jag ska ställa osv). Jag känner att mycket av det du skriver är precis så som jag själv tänker efter att ha ältat detta i över ett halvår nu. 

Att jag ber honom lyssna på mig och låta mig prata utan att bryta in och att jag berättar utförligt om hur jag upplever situationen och att vi tillsammans behöver komma fram till ett sätt att hantera detta på som känns ok för oss båda. Sen vill jag att han i lugn och ro funderar vidare på eget håll innan han ger mig någon form av "svar" istället för att han blir upprörd och svarar i affekt vilket inte löser några problem utan spär på dem (så som det brukar bli). 

Att ha vänner av motsatt kön är en sak.
Men att ha en tät kontakt och chatta med en vän av motsatt kön väldigt mycket och skicka hjärtan osv är en annan sak.
Då har man kanske börjat prioritera vännen framför sin partner.
Och det kan framstå som något mer än vänskap.
Och det gäller oavsett kön.

Och svartsjuka är inte särskilt attraktivt oavsett vilket kön man har. 

Varsågod 

Tycker att det låter som ett bra upplägg, och som du själv skrev så är det viktigt att klargöra att han inte ska ge dig något svar där och då, utan detta är något han ska fundera över.