Svartsjuk efter 20 år

Jag tror du har helt rätt i din analys där i första stycket.

Jättebra att ni jobbar på relationen med terapi! Det känns verkligen som läge att ta upp frågan där. Det är klart man inte går isär bara så där, men det är ju inte ett gott tecken och låt säga att han skulle fortsätta vara oförstående, var hamnar man då..?

Det finns inte en enda vettig ursäkt för en upptagen man att ha en nära relation till en annan kvinna. Du kommer att ångra att du inte lyssnade på din magkänsla.

Med facit i hand i framtiden kanske det visar sig att det var så men jag känner ändå att jag kanske bör ge honom "benefit of a doubt" just nu eftersom att sannolikheten för att det inte kommer leda till något mellan dem är mindre än att det kommer göra det. Ingen vet ju och jag kan inte offra min kärlek sedan 20 år bara för att jag har svårt att leva med ovissheten som jag troligen ändå inte kan få svar på. 

Dock så behöver jag finna ett sätt att få mer klarhet och trygghet i detta och det är det jag funderar på hur jag ska göra. 

Med facit i hand i framtiden kanske det visar sig att det var så men jag känner ändå att jag kanske bör ge honom "benefit of a doubt" just nu eftersom att sannolikheten för att det inte kommer leda till något mellan dem är mindre än att det kommer göra det. Ingen vet ju och jag kan inte offra min kärlek sedan 20 år bara för att jag har svårt att leva med ovissheten som jag troligen ändå inte kan få svar på. 

Dock så behöver jag finna ett sätt att få mer klarhet och trygghet i detta och det är det jag funderar på hur jag ska göra. 

Jag tror och hoppas på det men ibland leder ovissheten till att jag mår väldigt dåligt över detta, som just nu då jag precis förståtts att de fortfarande har mycket kontakt. 

Håller med om att det inte år ett gott tecken men det finns mycket problem i vår relation som både han och jag behöver jobba på så jag hoppas att även detta ska gå att lösa. Dock så är det väldigt problematiskt om han fortsätter vara oförstående och inte visar mig någon medkänsla och förståelse i detta. Var vi hamnar då vet jag inte, men det är något jag måste ta en ordentligt funderare på. 

Vad hade du gjort i min sits? 

Och det enda sättet att få det är att ta reda på sanningen själv.

Verkligen stort tack för att du tar dig tid att svara så utförligt! Det du skriver ger mig verkligen perspektiv och något att fundera på och det är precis det jag vill uppnå. 

Jag har alltid upplevt honom som väldigt pålitlig och har aldrig tidigare (vad jag vet) haft anledning att tro att han gått över gränsen.

Jag tänker också att det inte borde vara så stor uppoffring att minska ner på tiden han lägger på henne eftersom han aldrig direkt brytt sig om henne innan men min farhåga är att denna kontakt har blivit lite för betydelsefull för honom eftersom de lagt så mycket tid på varandra så nu är det inte lika lätt längre. 

Det du skriver om hans respekt för mig gick rakt in i hjärtat på mig. Kanske har du rätt i att det är det som är det stora problemet här? Jag vet dock att han bryr sig mycket om mig och jag upplever nästan att detta handlar mer om att han känner ett behov av att markera sina egna gränser och att detta är upp till honom och inte något som mina "hjärnspöken" ska styra över. Dock är det absolut en varningssignal att han visat mig så lite medkänsla i detta när han vet att jag mår dåligt av det. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att han faktiskt inte gjort något alls för att lugna mig utan bara väljer att inte ens prata om det alls. Det känns inte ok och jag hade aldrig utsatt honom för detsamma. 

Det är inget gammalt ex. Det är en bekant som han gått en kurs ihop med innan vi träffades för ca 22 år sen. De har tidigare umgåtts på kursen ungefär som "klasskamrater" en gång/vecka under ett par års tid men ej privat. De har varit vänner på facebook jättelänge utan att ha kontakt. Sen började hon skriva till honom för ett halvår sen och sen har det eskalerat på detta vis. Hon är själv gift, har barn och bor så pass långt från oss att de knappt kan ses (de har setts vid ett tillfälle när han var på affärsresa). 

Jag vet inte om jag kan lita på det han säger om jag ställer frågor. Vi är ju trots allt bara människor. När jag konfronterade honom om detta före sommaren kände jag mig ändå lugnad av det han berättade men jag blev besviken och ledsen när jag nyligen upptäckt att de fortfarande tycks ha väldigt mycket kontakt med varandra. 

Om vi hade varit tillsammans en kortare tid hoppas och tror jag att jag lämnat relationen men efter 20 år är det något helt annat. 

Angående vår överenskommelse så tog jag upp den före sommaren att jag såg detta som ett potentiellt brott mot den men han sa då att han absolut är medveten om det och är väldigt mån om att inte passsera gränsen och att han också upplyst henne om det. Bara att han tagit upp det med henne väcker dock mycket oro i mig eftersom det är ett tecken på att detta kan vara något mer än vänskap. 

Det känns som ett så stort svek att gå bakom ryggen på honom och smygläsa så det är nog inget alternativ för mig. Jag har dock vid några tillfällen sett deras chatt på hans skärm när han haft den framme och då tagit en snabbtitt. Såg då att att de ibland markerat varandras inlägg med hjärtan vilket jag tyckte var en varningsignal. Tog upp det med min man också som sa att det började med att hon markerade med hjärtan och sen blev det bara så att han med gjorde det och sen blev det "slentrian" att göra så. Vet inte om jag ska nöja mig med den förklaringen eller inte. 

Skulle det i framtiden visa sig att gått kraftigt över gränsen och varit "emotionellt otrogen" skulle jag ångra att jag inte smygläst men min moral säger mig att det inte är ok att göra så i nuläget. 

Du drar för stora växlar. Att markera folks inlägg med hjärtan är för att man tycker om inlägget. Normalt. Inget som behöver betyda otrohet. 

Hade min sambo beteet sig som dig så hade det varit dörren med en gång. 

Kan det vara så att det kan vara en ventil man kan behöva när livet förövrigt är ganska så tungt och stressigt? Jag funderar på om detta kan vara ok. Om jag kommer fram till det kommer det vara så mycket lättare för mig att leva med det utan att det påverkar mig och oss alltför negativt. Hela sommaren har jag känt mig ok men jag blev triggad igen nyligen då jag förstod att de fortfarande har mycket kontakt. 

Jag upplever inte att han han haft någon liknande kontakt innan med någon vän även om han periodvis och då mer oregelbundet kan chatta rätt så länge med manliga vänner men det är inte på nivån att man hörs ofta och länge och säger godmorgon och godnatt och markerar inlägg med hjärtan så jag upplever att detta avviker från det som är normalt för honom. 

Hur slutade det för dig? Med din kontakt och med din relation?