Svartsjuk efter 20 år

Lita på din magkänsla. Fråga inte. Du kommer inte att få något ärligt svar. Kolla deras sms osv utan hans vetskap. 

Förändrade beteenden är alltid något att vara observant på enligt min erfarenhet.

När man träffar på en gammal kompis som man tar upp kontakten med på ett normalt sätt, brukar man inte bli väldigt intensiv i den kontakten. Mer som andra har skrivit här att man har lite kontakt om vad som hänt under åren och sånt. Dessutom brukar man vilja dela informationen med sin partner, tänker jag. Åtminstone funkar jag och min man på det viset. Det är ju roligt även för mig när han träffar på nån gammal kompis och jag får höra om den personens liv. 

Tycker du ska fundera på varför du reagerar som du gör, särskilt om du inte brukar vara svartsjuk. Vad gör dig så osäker?

Är er relation bra? Inga fnurror på tråden? Du skriver inte hur gammal du är, men jag har flera bekanta som beskrivit hur relationen hamnat som i ett vakuum efter att barnen flyttat hemifrån. Det är en stor omställning. Har ni gått igenom någon större förändring på det senaste, flytt, jobbyte, förlust av anhörig? Sånt kan göra att man temporärt glider ifrån varandra.

Det är också intressant att veta vad de har för relation och om du träffat henne? Barndomsvänner, gammal flamma, gammal kollega?

Om man tänker sig att det vore en killkompis och de hade så tät kontakt, ofta, skulle det varit ganska naturligt att du blir delaktig till viss del. Alltså att partnern berättar lite och delar med sig, kanske att man träffas och får en egen relation med vän som är nära och betyder mycket för sin respektive.

För mig skulle det vara här jag lyssnade och kände noga. Hur öppen är han med kontakter och samtal? Smusslas det något runt detta? Hur beter han sig när han skriver till vännen?

Utan att ha en aning så kan det vara så att din magkänsla har en grund i att hans relation med vännen hålls lite exklusivt. Han kanske inte berättar så mycket. En annan anledning kan vara att han helt enkelt prioriterar så mycket tid från er relation till den andra relationen. Oavsett om det är något romantiskt eller inte så kan det väcka känslor.

En varning för övertolkning dock. Om han känner av att du är tveksam eller orolig för relationen så kan det leda till att han drar sig undan och smusslar även om det inte finns nån anledning till oro för relationen.

Förutom att iaktta beteendet mer systematiskt skulle jag föreslå ett lugnt och öppet samtal runt oron. Om det är svårt kan det vara bra att gå till en familjeterapeut och få hjälp i samtalet.

Om ens partner plötsligt börjar att chatta med en nyfunnen gammal vän flera gånger i veckan, och särskilt om vännen är av motsatt kön, så tror jag att de allra flesta dragit öronen åt sig.

Hur blev de vänner från början? Varför tappade de kontakten? Hur fann de varandra nu igen? 
Här finns kanske fler svar på hur pass orolig du bör vara. 

Det vanliga om man träffar på en vän från förr är väl att man pratar i telefon nån gång/ett par gånger och kanske ses. Inte chatta flera gånger i veckan, det är lite väl intensivt. Ofta berättar man öppet om detta för partnern eftersom det är något roligt. 

Är väninnan nyskild och har därför sökt upp honom? 

Vad skulle din man tycka om du fick kontakt med en kille från förr och ni började chatta med varandra flera gånger i veckan i över ett halvår?
Bara roligt, eller skulle det skava lite? 

Först och främst: ÄR de vänner?
Har de umgåtts mycket genom åren, har du träffat henne, ätit middag ihop etc.
Träffar du henne nu?
...eller är hon ett gammalt ragg som dykt upp, kanske för att hon är singel nu, eller han tagit kontakt med för att han är uttråkad och behöver bekräftelse?

Samma här, gjorde samma sak i min förra relation. Var aldrig fysiskt otrogen eller flirtig, men visst var intresset mentalt annat än vänskapligt med facit i hand. Kan nog ses som emotionell otrohet? 

Min exman reagerade ju, inte så att jag smög med min kontakt utan jag var ärlig och öppen med att jag hade pratat osv och även med vad vi talat om.  Det var som sagt inte flirtigt men vi pratade ofta och mycket om vardagliga saker osv, blev ju att jag såg fram emot att prata med den andre. 

Men det var just det, att vi hade kontakt ofta och mycket om det vardagliga och det blev ju så att jag såg fram emot det här, och blev glad när vi hördes av. Och det är ju så det börjar tänker jag, när man börjar finna någon annan intressant än sin respektive.

Man kan ju givetvis ha kontakt ofta och mycket med vänner av motsatt kön också utan att det innebär något, det har jag också och även haft.

Men om man inte har kontakt med vänner vanligtvis dagligen (vilket vissa också har) så kan det ju vara annorlunda när en nyare bekant dyker upp ofta och mycket och om man vanligtvis inte är social på daglig basis. 

Verkligen stort tack för att du tar dig tid att svara så utförligt! Det du skriver ger mig verkligen perspektiv och något att fundera på och det är precis det jag vill uppnå. 

Jag har alltid upplevt honom som väldigt pålitlig och har aldrig tidigare (vad jag vet) haft anledning att tro att han gått över gränsen.

Jag tänker också att det inte borde vara så stor uppoffring att minska ner på tiden han lägger på henne eftersom han aldrig direkt brytt sig om henne innan men min farhåga är att denna kontakt har blivit lite för betydelsefull för honom eftersom de lagt så mycket tid på varandra så nu är det inte lika lätt längre. 

Det du skriver om hans respekt för mig gick rakt in i hjärtat på mig. Kanske har du rätt i att det är det som är det stora problemet här? Jag vet dock att han bryr sig mycket om mig och jag upplever nästan att detta handlar mer om att han känner ett behov av att markera sina egna gränser och att detta är upp till honom och inte något som mina "hjärnspöken" ska styra över. Dock är det absolut en varningssignal att han visat mig så lite medkänsla i detta när han vet att jag mår dåligt av det. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att han faktiskt inte gjort något alls för att lugna mig utan bara väljer att inte ens prata om det alls. Det känns inte ok och jag hade aldrig utsatt honom för detsamma. 

Det är inget gammalt ex. Det är en bekant som han gått en kurs ihop med innan vi träffades för ca 22 år sen. De har tidigare umgåtts på kursen ungefär som "klasskamrater" en gång/vecka under ett par års tid men ej privat. De har varit vänner på facebook jättelänge utan att ha kontakt. Sen började hon skriva till honom för ett halvår sen och sen har det eskalerat på detta vis. Hon är själv gift, har barn och bor så pass långt från oss att de knappt kan ses (de har setts vid ett tillfälle när han var på affärsresa). 

Jag vet inte om jag kan lita på det han säger om jag ställer frågor. Vi är ju trots allt bara människor. När jag konfronterade honom om detta före sommaren kände jag mig ändå lugnad av det han berättade men jag blev besviken och ledsen när jag nyligen upptäckt att de fortfarande tycks ha väldigt mycket kontakt med varandra. 

Om vi hade varit tillsammans en kortare tid hoppas och tror jag att jag lämnat relationen men efter 20 år är det något helt annat. 

Angående vår överenskommelse så tog jag upp den före sommaren att jag såg detta som ett potentiellt brott mot den men han sa då att han absolut är medveten om det och är väldigt mån om att inte passsera gränsen och att han också upplyst henne om det. Bara att han tagit upp det med henne väcker dock mycket oro i mig eftersom det är ett tecken på att detta kan vara något mer än vänskap. 

Det är bra att få ta del av detta perspektiv med och visst finns det en liten risk att det kan vara så illa. Jag vill dock inte ta förgivet att det är så eftersom att det också finns en stor chans att det bara är en vänskap som jag inte behöver oroa mig för. Jag känner dock ett behov av att försöka ta reda på mer för att kunna fortsätta mitt liv utan att detta påverkar mig så negativt som det gör just nu. Ovisshten är det svåra. 

Jag känner inte att jag har någon rätt att kräva att han bryter kontakten helt. Det jag önskar är att tar mer hänsyn till mina behov och är transparent med deras kontakt så att jag kan känna mig trygg. Du har rätt i att vi behöver jobba på vårt förhållande!

Jag håller med om att många verkar rätt naiva som tar förgivet att det inte är några problem och att man bara måste acceptera sånt här. Å andra sidan blir livet också väldigt påfrestande om man utgår ifrån att det aldrig kan vara ok för i många situationer är det nog också ok. 

Det känns som ett så stort svek att gå bakom ryggen på honom och smygläsa så det är nog inget alternativ för mig. Jag har dock vid några tillfällen sett deras chatt på hans skärm när han haft den framme och då tagit en snabbtitt. Såg då att att de ibland markerat varandras inlägg med hjärtan vilket jag tyckte var en varningsignal. Tog upp det med min man också som sa att det började med att hon markerade med hjärtan och sen blev det bara så att han med gjorde det och sen blev det "slentrian" att göra så. Vet inte om jag ska nöja mig med den förklaringen eller inte. 

Skulle det i framtiden visa sig att gått kraftigt över gränsen och varit "emotionellt otrogen" skulle jag ångra att jag inte smygläst men min moral säger mig att det inte är ok att göra så i nuläget.