Min pojkvän skaffade barn med en oduglig kvinna

Det är en annan sak att du känner lojalitet med honom. Om det fungerar mellan dig och sonen och det inte är ofta det går ut över era planer så skulle jag fråga honom vad han behöver från dig i situationen. Dina åsikter om människor som får barn trots psykisk ohälsa kommer inte att hjälpa, utan där är det acceptans som hjälper. Om sonen är trygg så är nog hon också det på ett eller annat sätt. Det finns väldigt olika sorters familjer. Det här är din. Så skulle jag försöka tänka, så länge ingen beter sig illa mot någon annan. 

Nej, du är avundsjuk på att han har haft ett liv innan dig som du påminns om hela tiden iom barnet. Att det finns någon annan i hans liv som faktiskt är viktigare än vad du är, hans barn. Fördelen är väl att du verkar ta ut det över hans ex och inte hans barn men det kommer väl. 

Hon har liksom redan gett honom allt det där första. Första plusset, första ultraljudet, första barnet. Om ni får barn så kommer det gräma dig att det inte är bådas första. 

Ja sonen är bara 3 så inte mycket som kan "inte fungera" än. Lite orolig för hur den biten kommer bli framöver när hanär gammal nog att  fatta att jag faktiskt är hans pappas tjej. Nu har jag bara blivit presenterad med mitt namn liksom.

Tycker mina åsikter är pragmatiska. Vet inte vad jag skulle kunna fråga honom? Att jag är flexibel tror jag han uppskattar och försöker vara förstående men kan ju inte göra så mycket annat. Visar aldrig att jag är besviken om han måste ställa in osv.

På vilket sätt är hennes utbildningsnivå och eventuella begåvning något som påverkar dig? Du vet att man kan vara sjukt smart och inte ha ett dugg lust att läsa vidare på högskola eller universitet? Att det inte ger något? Att meningen med livet inte är jakten på status genom titlar och utbildningar?

Du resonerar ungefär som min moster och hennes man gjorde. "Man är inget värd om man inte har en titel och en utbildning". De har två barn. Den ene är en 40+ aspirerande musiker, den andre är målare (för att han tröttnade på sina föräldrars tjat om höga betyg på högstadiet och sket i allt). Jag är den enda av oss tre kusiner som pluggat vidare och helt plötsligt var jag värd att pratas med. 

Jag tror du ska göra tvärtom. Dela med dig till honom av dina funderingar. För om han tror att du är okej med att han ställer in så räknar han med det. Om du berättar om dina farhågor får du också veta lite om hur han resonerar.

Barn som är så små vet inget annat och det viktiga är att alla vuxna är bra vuxna så att säga. Så att du är Pappas Tjej behöver inte bli en stor sak, om ingen av föräldrarna gör en stor sak av det förstås. Kanske ändå att du behöver träffa exet, se dynamiken mellan henne och din kille, känna efter hur du påverkas av den och så vidare. Men se det då som att du ska träffa en person som är viktig för ditt ex, och inte en Oduglig Psyksjuk Kvinna som inte tar ansvar. Du verkar klipsk nog att inse skillnaden och det är väl därför du startade den här tråden? 

Tack för ditt svar! Ja, det är just förståelse jag önskar få. Jag tycker ju min pojkvän är toppen och förstår att han nångång måste ha sett något hos den kvinnan.

Han verkar inte vilja berätta om att han har en ny relation men inget han "döljer" då vi ofta är ute där man kan träffa på henne osv, men han när att hon inte har med hans privatliv att göra och ser inte det som ett hinder för att jag ska träffa sonen. Kanske är han rädd att hon blir extra stressad eller något?

Att jag blir besviken tror jag han förstår ändå, litar till 100% på att han gör sitt bästa för att vi ska kunna ses så mycket det går. Vi träffas ju inte för min skull utan för bådas.

Lär känna varandra i lugn och ro. När du uppfattar saker med honom som inte är toppen med tiden, för sånt kommer ju alltid, så notera om det är saker du kan leva med. Du verkar seriös med honom och då är han säkert det med dig, men till slut måste han ju berätta om dig för sitt ex, och det vet han såklart. Det är inte okej att hon inte vet om dig ifall ni planerar att vara ett par framöver. 

Du har varken barn eller varit utbränd förstår jag. 

Tycker att din man verkar var mogen och vettig, när man har barn så kommer barnen alltid att komma på första plats. Man vill även ha bra samarbete med den andre föräldern, framförallt för barnets skull men även för att kunna undvika andra eventuella friktioner. 

Om hans ex mår såpass dåligt att hon inte orkar/klarar av att ta hand om barnet ibland så är det ju givetvis bättre för barnet att då vara med pappan än hos mamman. Även om det är slut mellan dom så resonerar han väl utifrån barnets bästa samt att han likväl kan känna respekt och vilja hjälpa mamman. Om hon får avlastning någon kväll eller dag här och var så kanske det ger henne mer ork framöver. Om pappan istället hade varit oförstående och sagt till henne "lös dina egna problem" så hade hon kanske blivit ännu sämre och pappan hade istället fått ha barnet på heltid då mamman inte hade orkat. Ingen kul situation för någon när det för övrigt fungerar. 

Vid något tillfälle kanske du och mannen vill åka iväg och vem vet, kanske mamman då mår bättre och kan tänka sig att hjälpa till och ta barnet någon extra dag då? Tänk om din man kanske blir dålig någon gång och då kanske mamman istället behöver och vill hjälpa till och ställer upp, man vet aldrig vad som händer. 
Om din man jobbar så mycket och verkar känna sig utmattad (din egen text) så finns ju även risk att han är på väg in i väggen. 

När det gäller utbrändhet eller psykisk ohälsa så kan det nog vara svårt att sätta sig in i om man saknar empati...

Kan även vara svårt om man inte känner till det genom att själv ha varit med om det eller haft någon i sin närhet som drabbats. Det är då inte bara att "rycka upp sig" och bara göra. Folk med eller utan utbildning kan drabbas, så det finns inget sammanhang öht. 

Var glad och tacksam att dom har ett bra samarbete och verkar hjälpa varandra, att dom prioriterar rätt gällande sitt barn. 

Fast nu var det ju inte bara din killes ex som fattade beslut att skaffa barn med psykisk ohälsa, din kille fattade ju också det beslutet. Att ha barn med någon som är psykiskt sjuk. 

När det gäller barn ska man ha en sak klart för sig. Man kan när som helst blir ensamstående på heltid. Det gäller även din kille. En förälder kan förolyckas eller bli handikappad på olika sätt när som helst. Man ska därför inte skaffa fler barn än man orkar och har råd att ta hand om helt själv. Det har din pojkvän gjort helt rätt i, för de har bara ett barn tillsammans och han verkar ha det gott ställt. 

En sån pappa är ju guld, och du vet att han förmodligen kommer ta lika väl hand om dina framtida barn om ni väljer att skaffa några. 

Men du måste kunna acceptera att 13-åringen är en del av ditt liv nu och det kan lika gärna bli 100% av tiden om mamman mår sämre. 

Det handlar ju inte om hans ex utan om att han tar ansvar för barnet.

Det spelar ingen roll varför den andra föräldern inte orkar/kan/vill ta hand om barnet. Varje vettig förälder rycker in då eftersom man inte vill att den andra förälderns mående går ut över barnet. 

Han vet antagligen vad det innebär när mamman säger att hon inte orkar. Säg till exempel att hon inte går upp ur sängen, sover hela dagen och bara gråter.

Då är man en usel förälder om man inte tar barnet bara för att man har så mycket att göra eller för att det påverkar planerna med den nya kvinnan. Ett barn är ingen hobby som man kan syssla med när man har lust och tid. 

Det du beskriver tyder på att han är en bra, ansvarsfull pappa. Om du vill bilda familj med den här mannen så ska du vara jäkligt glad för att han är så. Försök inte komma mellan barnet och en sådan pappa. Det kan få hans känslor för dig att svalna fort.