Min pojkvän skaffade barn med en oduglig kvinna

Jag gissar att du inte har barn sedan innan och att allt detta nu skaver hos dig. 
Att han har ett förflutet, att han har varit tillsammans med en kvinna i många år, fått barn med henne.
Detta får dig att försöka hitta fel hos henne så att du inte ska känna dig hotad av allt.

Jag tycker att du ska prata med din kille om dina känslor. Att det ofta eller stundtals känns tufft för dig att han har ett ex och barn, att det får dig att känna dig osäker ibland på om det verkligen är ni.

Angående exet: vi vet ju inte alls vad hon varit med om i sitt liv eller hur hon haft det. 
Det enda jag vet är att depression, ångest, utmattning och liknande skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Att inte orka det som alla andra verkar orka. Att aldrig känna lugn och en genuin glädje. Att ständigt oroa sig. Det är fruktansvärt nedbrytande. 

Barnet är fullständigt oskyldigt i detta och om mamman ibland inte orkar så att pappan måste ta över ska vara självklart. 
Tänk att själv vara ett litet barn, mamma orkar inte och ringer pappa. Pappas nya tjej säger då nej. Hur mår man då som barn? 

Hoppas verkligen att deras relation inte går ut över barnet. Tänker att hon kan bli hatisk mot sonen i värsta fall. 

Nu framgår det inte hur gammalt barnet är men en del personer är faktiskt lojala när de har satt barn till världen, och känner att det är för jävligt att lämna en sjuk partner att ensam rodda sin ekonomi samt ta hand om barnet.

En pappa med skallen rätt påskruvad lämnar inte sitt barn i en sådan situation utan då kan det bli att man stannar kvar tills barnet är större och i alla fall själv kan berätta om något med grundläggande omsorg inte funkar hos den sjuka föräldern.

Hur du förklarar henne låter som en kvinna med psykisk ohälsa, inget konstigt eller så.

Det du nämner om att orka träffa vänner osv.
Det handlar inte om vad man orkar med utan snarare om vad som kan förvärra ens psykiska ohälsa. T.ex så har min psykiska ohälsa förvärrats av arbeten för att det har blivit som ett måste för mig, däremot har jag inte haft problem med att gå till gymmet, för att det HJÄLPER eller åtminstone gör det inte värre för mig, det förvärrar inte, för det finns inga tankar om måsten kring det. Och det är sånt man behöver kunna urskilja när man ser en person med ohälsa som kan göra en sak men inte en annan, det handlar inte alltid om vad man orkar eller inte orkar med.

Sen så kan jag tycka att din kille kan sätta gränser, allt kan inte heller cirkulera kring hennes mående, om ni jämt behöver ställa in planer pga att hon behöver att ni har barnet t.ex. Kanske kan någon annan i familjen/släkt hjälpa till t.ex, lösa det på något sätt om det jämt blir så. För nu har ju din kille dig och behöver även se till dig och samtidigt ska ha se till barnets mamma, det där kan bli utmattande så gränser behövs.

Jag tycker att det är jätte bra att du vill förstå även om dina tankar kring det just nu är riktigt ruttet😅 för psykisk ohälsa är inte lätt ska du veta..

Hoppas du fick lite mer förståelse!

Ja, så hoppas jag också att det är, men det kan också vara så att drömmannen använder barnet som en ursäkt när han inte orkar upprätthålla den perfekta fasaden. 8 månader är inte lång tid. Man känner inte varandra då ännu. Män som är tillsammans med vackra, begåvade och manipulativa kvinnor brukar ibland vara samma sort själva. Eller så är de supersnälla klippor. Hoppas för barnets skull att det handlar om det senare. 

Anonym Josef: har du tråkigt? Inte första gången man ser dig låtsas att du vet vem TS är ;)

Vad behöver du förstå, mer än att han har barn och behöver anpassa sig och ert förhållande utifrån det?

Det är ju det som påverkar dig. Din text verkar mer gå ut på att du har svårt med att det finns ett ex öht, med tanke på hur brett du kritiserar. 
För det verkar ju i dina ögon fel att hon inte "orkar" ta hand om barnet, men samtidigt kritiserar du när hon ordnar barnkalas? Samtidigt är du arg för att hon inte jobbar, trots att det kanske skulle ta all förmåga hon har så det inte går att ta hand om barnet sen? Hur skulle hon göra rätt? 
Och vad har du med hennes utbildningsnivå att göra? Hur är det eller hennes sjukdom ens relevant för vad din partner föll för för så länge sen? 

För din egen skull, fundera över det och över varför det stör dig om hon träffar vänner. Du mår förmodligen bättre om du inte bryr dig.

Jag förstår att man kan vara begåvad utan utbildning.

Däremot kan en utbildning sätta begåvning på prov pga konkurrens. Vissa utbildningar kan du inte ens komma in på om du inte är begåvad,  så alla utbildningar handlar inte om att plugga in saker.

Resonemanget "utbildning kan alla skaffa" brukar ofta komma från folk som inte har ambitioner men tänker att om de minsann bara hade VELAT skulle de kunna bli både astronauter och rockstjärnor.

Men hur är outnyttjad studiebegåvning hos barnets mamma egentligen relevant för din och din killes relation? Det ser ut som om du tycker att du är det bättre kapet, vilket bara är sant om hon är lika dryg som du framstår i dina funderingar. Om hon istället är en mamma som kämpar med psykisk ohälsa och sätter sig själv i andra rummet till skillnad från hur du lever så var hon kanske värd att älska under 13 år. Men det låter märkligt att han främst beskriver henne som begåvad och snygg. I en 13 år lång relation borde saker som är bra för relationsbygge vara viktigare att lyfta fram. Eller är det vad du själv fäster vikt vid, hur snygg och smart hon är jämfört med dig? Jag känner mig frågande kring hur ni är med varandra. Om du funderar, vad är det med honom som är så drömmigt? Att han är snygg och framgångsrik räcker kanske långt för dig men då får du ta att hans barn och mamman kommer och stör på köpet i den värld du skulle vilja leva i med din drömman. 

Han har inte sagt något om hennes utseende, det är mest min teori att hon är snygg. Jag vet ingenting. Men att hon valde sätta ett barn till världen hon har psykisk ohälsa och vet att mannen kommer bära större ansvar vittnar ju inte om någon större osjälviskhet.

Oftast går ju inte hennes grejer ut över våra planer men jag ser hur svårt han har det och känner mest förakt pga det. Annars är det inget som stör mig om om vi planerat vara ute en kväll men måste ha hemmakväll med sonen. Sonen är hur gullig som helst och jag ser det som ett tillfälle att komma dem båda närmare.