hans dotter ringer jämt och ständigt

Det är jättebra att många känner empati och vill stötta TS. Hon svarar dessutom bra på Era medhållande inlägg att det är pappan och styvdottern det är fel på.

Det måste vara behagligt att leva i denna empatiska värld där alla håller med varandra och att alla som har ett annat perspektiv är elaka och vet inte vad dom pratar om.

Självklart är det inte bara TS fel, men även hon är en del av problemet och hon är definitivt inte en del av lösningen när hon så enkelspårigt svartmålar sin partner och sin styvdotter. Det borde dom flesta ändå förstå.

Tro mig när jag skriver detta. I flera år har jag varit med om ett föräldraskap som är helt gränslöst. Jag försökte förstå och har fått ihop det pusslet, vad det rör sig om på ett djupare plan.  

Jag har haft olika alternativ, koppla loss mig och leva i en egen bubbla eller försöka diskutera de utmaningar det inneburit att ha en ny familj. Rent praktiskt kan det ju röra sig om tiotals tillfällen per dag då jag själv skulle gjort annorlunda, om det vore min dotter. Men jag har aldrig tillåtits ha någon sådan roll. Med tiden såg jag hur hon inte växer upp till att bli en bra person. Som yngre, ja, visst, det fanns hopp. Men sedan några år har våra olika föräldrastilar inte gått ihop. Ju mer tiden gått desto mer främmande har hon blivit som person. Det kommer låta hårt när jag beskriver det sammantaget. Men ni som är lärare känner igen er. I varje klass finns det några som man har lättare för, och då och då finns det elever som intar en slags mobbningsroll. Hon är sådan. Intrigerar, skickar hemliga skärmdumpar, baktalar allt och alla, saknar intressen och fokus. När vi pratar hemma vid middagen är de andra barnen åtminstone halvintresserade av olika ämnen och oftast nyfikna (på valet, kriget i Ukraina, elpriser, vad som helst). Brukar vara småtrevliga diskussioner. Men hon ignorerar precis allt jag säger. Om pappan och jag (och de andra barnen) ser ut att ha det trevligt skapar hon drama och går och gömmer sig på rummet och skickar sms om att han får fan komma ner och massera hennes nacke, annars är han en idiot!!!

Då pratar han med bebisröst och stänger in sig där och masserar henne medan vi andra sitter snopna kvar. 

Jag kan liksom inte göra något åt det. Jo, jag slutade klaga på punkt efter punkt som jag tyckte var lite märklig, eftersom han fick våldsamma utbrott. 
Har tänkt "okej, han får väl göra så" i 99 fall av 100.
Ingen annan jag känner skulle ha accepterat något av det. Tex att dottern bestämt semesterplaner med pappa år efter år, han har aldrig bestämt med mig. 
Eller att när vi undantagsvis haft nån enstaka "kärleksnatt" på hotell han och jag (50-årsfirandet tex) har hon skapat så mycket drama för ingenting.
Hon var som en hök och ringde hela kvällen, ringde när vi hade sex - och han svarade! Gud vad arg hon var, hon förhörde honom om vad han höll på med och varför var han på hotell nu, idiot. Han fick lova att kompensera henne. 

Inget av detta har jag haft rådighet över mer än att möjligen framföra synpunkter till honom. Så: smsandet som bara eskalerat störde för mycket så jag sade till.

Jag hade inte kunnat göra annorlunda, möjligen lämnat vid första tecknen på dysfunktionalitet. 

Ska man typ acceptera vadsomhelst bara för att ens partner råkar ha barn?Tydligen?Det hade jag aldrig gått med på ,jag själv först naturligtvis.

Tro mig när jag skriver detta. I flera år har jag varit med om ett föräldraskap som är helt gränslöst. Jag försökte förstå och har fått ihop det pusslet, vad det rör sig om på ett djupare plan.  

Jag har haft olika alternativ, koppla loss mig och leva i en egen bubbla eller försöka diskutera de utmaningar det inneburit att ha en ny familj. Rent praktiskt kan det ju röra sig om tiotals tillfällen per dag då jag själv skulle gjort annorlunda, om det vore min dotter. Men jag har aldrig tillåtits ha någon sådan roll. Med tiden såg jag hur hon inte växer upp till att bli en bra person. Som yngre, ja, visst, det fanns hopp. Men sedan några år har våra olika föräldrastilar inte gått ihop. Ju mer tiden gått desto mer främmande har hon blivit som person. Det kommer låta hårt när jag beskriver det sammantaget. Men ni som är lärare känner igen er. I varje klass finns det några som man har lättare för, och då och då finns det elever som intar en slags mobbningsroll. Hon är sådan. Intrigerar, skickar hemliga skärmdumpar, baktalar allt och alla, saknar intressen och fokus. När vi pratar hemma vid middagen är de andra barnen åtminstone halvintresserade av olika ämnen och oftast nyfikna (på valet, kriget i Ukraina, elpriser, vad som helst). Brukar vara småtrevliga diskussioner. Men hon ignorerar precis allt jag säger. Om pappan och jag (och de andra barnen) ser ut att ha det trevligt skapar hon drama och går och gömmer sig på rummet och skickar sms om att han får fan komma ner och massera hennes nacke, annars är han en idiot!!!

Då pratar han med bebisröst och stänger in sig där och masserar henne medan vi andra sitter snopna kvar. 

Jag kan liksom inte göra något åt det. Jo, jag slutade klaga på punkt efter punkt som jag tyckte var lite märklig, eftersom han fick våldsamma utbrott. 
Har tänkt "okej, han får väl göra så" i 99 fall av 100.
Ingen annan jag känner skulle ha accepterat något av det. Tex att dottern bestämt semesterplaner med pappa år efter år, han har aldrig bestämt med mig. 
Eller att när vi undantagsvis haft nån enstaka "kärleksnatt" på hotell han och jag (50-årsfirandet tex) har hon skapat så mycket drama för ingenting.
Hon var som en hök och ringde hela kvällen, ringde när vi hade sex - och han svarade! Gud vad arg hon var, hon förhörde honom om vad han höll på med och varför var han på hotell nu, idiot. Han fick lova att kompensera henne. 

Inget av detta har jag haft rådighet över mer än att möjligen framföra synpunkter till honom. Så: smsandet som bara eskalerat störde för mycket så jag sade till.

Jag hade inte kunnat göra annorlunda, möjligen lämnat vid första tecknen på dysfunktionalitet.