hans dotter ringer jämt och ständigt

Varför tycker du att TS är egoistisk som vill sova? Varför använder du uttrycket WT? Skulle du kunna utveckla?

Samma här, tänkte föreslå separata sovrum. Men som han bär sig åt är separation det enda alternativet.

+1

Vaknade och är förvånad över att han är kvar, helt oförstående över att jag verkligen vill skiljas, som jag sade inatt.

Han menade inte det han sade igår och han säger förlåt och han kunde inte kontrollera sig för att det var sent och han blev väckt (Ja, av sin dotter!). Därför kom han i affekt och betedde sig idiotiskt och kallade mig saker. 

Men det här är ju inte första gången, det upprepas gång på gång sedan flera år. Det rör sig om situationer när jag något problematiskt med hans barn,  i vilken mjuk ton jag än tar upp det, men han får han tokspel och går i försvar. (Exempel: Blir ständigt avbruten, får inte säga "men nu pratar vi"; dottern snattar ute på stan med sitt tuffa tjejgäng - polis och soc inblandade-, får inte säga ett pip om det; skolan tar upp att hon ingår i en grupp tjejer som mobbat en svag tjej med diagnos; får inte föreslå BUP utan hon gör inget fel och då är det jag som är en "idiot som hatar henne", dottern hänger på stan sent - alltför sent, jag tycker inte man ska vara ute så  sent och jag föreslår att han blir fastare med tider och att han inte ska belöna henne när hon sviker överenskommelser, men han svarar med att vara undfallande och tillåter till och med att dottern skriker och beter sig än mer gränslöst; etc.)

Jag har i flera år försökt få honom att inse att hon behöver fasthet, gränser, regler, utöver alla belöningar och allt hon tjatar sig till. Jag anser att man sviker ett barn som inte får det och flaggade långt innan hon kom in i puberteten att han behöver ändra föräldraskapet allteftersom hon växer, han verkar inte klara att möta behoven allteftersom hon förändras. Där har vi olika ingång och han kan i bästa fall avfärda det med "min lilla bebis, hon kommer alltid vara min lilla bebis",  i värsta fall skrika åt mig: Varför hatar du henne så jävla mycket?

Han reagerar kraftigt och hår i försvar kring allt negativt som sägs, och det gäller för övrigt inte bara just kring dottern, det gäller allt. För att sedan retirera och se på det mer nyktert och hålla med mig i sakfrågan jag tog upp från början - i samtliga fall, skulle jag nog säga ändå. Men skadan han gjort i utbrottet blev för stor nu. 

Så ni som tycker att det är "fint" att hans dotter beter sig på det här sättet får nog tänka om. Hans biologiska föräldrar vill inte ha det såhär. Hans mamma är less på mycket av det jag skrivit.

Jag skrattar lite när jag läser era kommentarer om att ni tycker det är fint att han gör som han gör. Ja ni, säg det till den uppgivna biologiska mamman också!

Dock vill jag inte kroka arm med henne längre. Vi hade en gemensam linje ett tag - hon kontaktade mig och beskrev en situation som krävde en del förändringar, men dottern tog hennes mobil, gick in på mammans facebook och läste det vi skrivit gällande tankar om att styra upp situationen såsom tider man skulle vara hemma, och nu bombarderar hon sin pappa med skärmdumpar av det som tidigare skrivits mellan pappan, mamman och mig. Hon drar det ur sitt sammanhang, ringar in just mina kommentarer och säger att jag är en bitch och men hallå måste hon skriva så men hallå pappa alltså varför står du på hennes sida???

Pappan svarade då att det blev fel och det genererade en timmes fram och tillbaka-sms med kärleksövertygelser och löften om att äta ensamma på restaurang och köpa två set juicypants. 

Allt som hade skrivits var för dotterns bästa, inget annat. Jag anser att det är viktigt att hålla på att hon kommer hem tll middagen och ja - det fick jag inte framföra. 

Saker han aldrig skulle acceptera rörande vårt gemensamma barn låter han passera med henne, och jag har tagit upp att det blir konstigt att det blir två olika uppsättningar regler hemma. 

Vi är för övrigt högskoleutbildade och det ironiska är att jag i mitt yrkesliv jobbar med barn som utreds för olika saker. Jag stöter dagligen på både barn, unga och föräldrar. Jag vet inte varför alla börjar prata om "WT". Är medveten om att jag språkligt försökte lägga mig på en medelnivå igår när jag från mobilen skulle göra ett inlägg i natt, kanske bara en språklig fråga som gör att det "osar WT". Eller så har jag missuppfattat betydelsen av begreppet white trash. Jag skulle nog ändå säga att vårt hushåll med bruttolöner på strax under 100 000 och en livssituation som i övrigt är priviligierad på alla plan, inte har mycket av WT över sig. Skulle vara att jag ibland ser på riktig skräp-TV ibland, vad det nu har med saken att göra. 

Men som jag skrev i TS: 90% av FL kommer ändå anse att det är fantastiskt att han "sätter sina barn först", förväntade mig inget annat. 

Vill bara försöka överleva nu och vara konsekvent i att det här var droppen. Jag orkar inte mer, och jag vill inte ta mer hårda ord. 

TS kan få sova, men under denna tid som dottern behöver sin pappa mer, så får lösningen bli något annat än att TS och hennes man sover i samma rum exempelvis. Högst troligt är det en övergående fas hans dotter går igenom, sitter man ner i båten och fokuserar på situationens lösning istället för ens egna direkta behov och känslor så blir livet oftast enklare på sikt. Det infinner sig även en respekt för alla parter i en situation som främjar framtida relationer.

Många som reagerar starkt och agerar snabbt på sina känslor har betydligt svårare att se lösningar och får jobbigare liv rent generellt, sk WT.

Jag står fast vid det jag skrev tidigare, men vill tillägga att det verkligen inte är flickan som är problemet här även om det är lättare att projicera problemet på henne  Det är din make som är det största och enda problemet och hur han hanterar situationen. 

Att hota med att göra slut, att kalla varandra väldigt elaka saker i affekt och sedan dagen efter känna ånger och ångest över vad man sagt och gjort är för mig ett WT- beteende. Precis det du beskriver både hos dig och din partner TS.

Att 90% av FL tycker det är rimligt att pappan sätter sin dotter först kan bero på att det är bra, det betyder inte att 90% har fel.

Att vara pedagog och kanske tom arbeta med barn kring olika utredningar är inte på något sätt ett kvitto på att man privat hanterar sitt eget liv bättre, det är som att säga att psykologer aldrig har egna problem.

Ser att ni har gemensamma barn. Men tycker ändå att du ska börja kolla runt efter nytt boende.

Bra TS: Den här mannen behöver vakna upp, om det inte är för sent. Jag förstår dig till fullo. Ni har ingen bra kommunikation mellan er eftersom pappan går till försvar varje gång du försöker ta upp något. Han känner säkert innerst inne att det blivit fel runt dottern men han klarar inte av att förändra eftersom (ju) dottern då går till attack mot honom, och då måste han bevisa att han älskar henne. Då känner han sig angripen av dig, istället för att se att ni tillsammans behöver hitta något konstruktivt sätt att förbättra situationen. 
Tragiskt för alla inblandade. 

Man kan hoppas att tex skolan gör orosanmälningar (utifrån hur det inte fungerar bra i skolan socialt) för dessa behöver nog komma från något annat håll, för att han ska reagera. 
Du skriver att även mamman har det tufft runt dotten. Har föräldrarna haft stöd någonstans ifrån tidigare, alltså med sitt föräldraskap? Om inte, så är det sånt som behövs. (soc tex, man kan göra en ansökan (inte anmälan), och då måste soc ta emot den och göra något. Jag känner några föräldrar som ansökt om föräldrastöd där och tyckt det varit vettigt. 

Och givetvis, de andra barnen ska så klart inte behöva se det här strulet, om det kan undvikas. Det påverkar även dem. 

Kan inte kommentera varenda inlägg som är helt irrelevant. Men du provocerade ändå rätt mycket. 

1."högst troligt är det en övergående fas" fastställer du. 
Just det sena sms:andet började ta fart för ca 3.5 år sedan och visar inga tecken på att upphöra. Det har inte varit varje natt, men periodvis väldigt intensivt. Pappan drar fram läsglasögon (ja, vi är 50+) och buffar upp kuddarna och lägger sig och besvarar allt och det kan då bli ett slags långdragen chat om ditt och datt till över 02:30-snåret. Hon skickar ofta selfies och vill höra att hon är söt. Mamman ifråga är då med dottern. 

2. Jag förstår av ditt inlägg att du menar att detta beteende är sunt och att dotterns bekräftelsebehov bemöts på ett fint och moget sätt när pappan går in i chattande.
Om han inte gör vad hon vill får han en arg dotter som hotar: "jag vill aldrig komma till dig igen", så frågan är om han inte gör det av rädsla för att bli avvisad. 
Den rädslan vill jag mena är högst obefogad. Han kommer ha kvar sin dotter även om han säger "förlåt, har lagt mig, vi ses ju imorrn!" Han har bara ett inlärt beteende av att dels vara rädd att bli avvisad, dels gamla spöken från sin uppväxt. 

3. Nu kom WT igen. Irrelevant.