Passning av barnbarn känns som ett krav?

Som äldst av 5 syskon är det kanske lätt att tro att föräldrarna fixar det där med ungar på rutin och med lillfingret. Jag har själv fyra barn där yngsta är 12 och ser min äldsta tillbaka på hur det var när vi hade yngre barn skulle hon nog säga att jag orkar hur mycket som helst och löser allt utan problem 

Och visst det gör jag, mina syskon har barn i ditt barnbarn ålder och på nåt sätt faller man tillbaka i att fixa, organisera och göra saker man alltid gjort, men shit vad mycket mer sliten jag blir. Dels för att jag nu hunnit komma ifrån det helt. Dels för att det inte är mina barn.

Ni måste prata med er dotter. Att ha barnbarnet måste bli på era villkor och hon måste skapa sig ett liv och rutiner där det är en bonus om ni erbjuder er att ta hand om barnbarnet och inte en del av vardagslogistiken. Krislogistik ja, men inte som en del av hur hennes vardag byggs upp. 

Sen, kicka alla över 18/utflyttade barn från eran gemensamma familj?GPS. Finns ju ingen anledning att konstant veta var de är eller att de vet var ni är. Behövs ingen mer motivering än att ni nu tar tag i vad ni borde gjort för flera år sen. 

Eftersom ni tycker att det är jobbigt  med barnarpassnig  måste ni säga till om det till er dotter. De har ju föräldradagar för att ta ut vid jullov osv.  Kanske ni kan turas om i fall svärsonens föräldrar ställer upp någpn dag?!? 
Dessutom har ni ju en sjuåring hemma som vill tar det lugnt hemma  själv /med sina kompisar eller umgås bara med mamma och pappa.

Er dotter ska givetvis använda sig av barnomsorgen när den är öppen.
Sluta med att ge henne insyn i när ni är lediga. 
Lär er att säga nej.

Mina föräldrar skulle sällan vabba och särskilt inte nu när de är äldre och pensionörer eftersom de lättare blir sjuka. Undantag är de större barnbarnen som klarar sig helt själva och bara behöver sällskap. 
Mamma brukar säga att hon "är klar med barn" och jag förstår henne helt. Vi ber om hjälp om det krisar, men inte bara våra föräldrar utan även våra syskon. Precis som vi alla ber varandra om hjälp vid flyttar, låna bil, vattna blommorna.

Om er dotter inte vill att barnet ska gå på förskola så mycket får hon och/eller hennes partner gå ner i tid.

Det är guld värt med pigga mor- och farföräldrar som avlastar. (Men inget man kan kräva förstås). Däremot tycker jag att er dotter begär lite väl mycket av er. Ni har egna barn som inte är så stora och hon verkar fråga ofta om hjälp? Räknar hon med er som uppbackning?

Det kan man aldrig göra, av olika skäl. Avlastning är önskvärt, men inget man kan ta för givet. Väljer man att skaffa barn måste man vara beredd på att ta hand om dem själv. Våra barns farmor och farfar har aldrig hämtat eller lämnat på förskolan, däremot är barnen hos dem ibland. För att de vill och barnen vill. Deras mormor bor längre bort och har inte haft samma ork pga sjukdom. Nu när hon är bättre och barnen äldre, umgås hon ibland med dem på tu man hand. Men hon passade dem bara korta stunder när de var mindre. Vi var alltid i närheten.

Det är guld värt med släktingar som VILL träffa sina barnbarn och ställa upp ibland om de KAN, men jag tycker att det låter som ni blir tagna för givna TS. Ni måste prata ihop er och hålla gemensam linje mot er dotter. Förklara utan att anklaga. Börja säga nej ibland osv. 

Citat:Ja, vi är usla på att säga nej, särskilt dåliga känner vi oss när vi inte har någon "godtagbar" ursäkt. Vi märker att vi drar oss för konflikten som skulle uppstå också.

Det går utmärkt att säga NEJ utan att hänga på en ursäkt till varför. Anledningen till ett nej behöver inte diskuteras. Nej är nej!

Er vuxna dotter uppfattar sig tydligen fortfarande som ett barn som behöver sina föräldrars stöd och hjälp att klara av sitt liv dvs att själv vara förälder med allt vad det innebär av omsorg, hämtande, lämnande, vabbande etc. Detta måste hon tillsammans med eventuell partner lära sig att själv ta hand om genom att ni säger NEJ till att utföra hennes/deras  föräldraplikt.  Detta kan ni ta som en förklaring till dottern, men inte just då hon kommer med en förfrågan om barnpassning (då blir det nog en urladdning som heter duga) utan som ert nya, allmänna förhållningssätt till hennes och hennes partners föräldraskap. Hur kommer ni t ex att göra om dottern väljer att skaffa ett eller ett par barn till? Öppna barnbarnsdagis???
Hon blir säkert sur som en citron över ert nya förhållningssätt, men den konflikten får hon och ni ta om ni nu vill ha en förändring.

Det verkar ju som ni själva skapat det här. Nui ville vara bättre än era egna föräldrar och ställer alltid upp när ni blir tillfrågade. Har ni någon gång provat att säga nej? Om ni förklarar att ni inte orkar, ni behöver återhämtning, har pendling nu och egna barn att ta hand om. Ni är ju inte gamla morföräldrar utan är en egen barnfamilj med allt vad det innebär, i arbetsför ålder och flera barn hemma. Det är ju skillnad än om man är pensionär och har vuxna barn och äntligen får ett barnbarn. Kanske orkar eller vill man inte passa då heller men då får man ju säga nej. På ett vänligt sätt. Det går. och eftersom dottern nu har eget barn kanske hon också förstår att man behöver få vara bara ledig ibland.

Ja, vi har definitivt själva skapat det här. FÖr att vi ville vara bättre än våra föräldrar, för att svärsonens familj aldrig tar hand om barnbarnet, så de har bara oss.

När vi var yngre hade vi en tanke just om att det är fint att ställa upp för varandra ofta, men har upptäckt att vi inte riktigt orkar, som sagt för att vårt eget livspussel inte är slut ännu.

Vi hade också lite andra förutsättningar när vi skaffade barn. Min fru ville och hade möjligheten att vara hemmafru i 20 år när alla barnen växte upp. Då var det liksom inget problem med att hämta och lämna i skolor, handla, följa med till fritidsaktiviteter. Men för drygt fem år när barnen blev stora och ekonomin krävde det, var hon tvungen att börja arbeta. Annars hade det varit en mardröm att ha så många barn. Nu har vi bara ett som behöver just den supporten.

Det som bekymrar mig är också att min dotter strävar efter många barn, det kommer garanterat flera.

Nu låter det som att jag typ avskyr mitt barnbarn och tycker "den" är asjobbig. :) Så är det naturligtvis inte. Bortsett från att jag känner mig obekvämt ung för att kallas morfar, så är det naturligtvis fantastiskt att åter igen se en ny varelse växa upp, lära sig gå och prata, någon som ser upp till en och sträcker armarna upp mot en. Just i den här tråden har jag valt baksidan av myntet. :)

Det kan också vara så att er dotter är klok och förstår när ni förklarar. Det behöver inte bli en konflikt tänker jag. Ta det bara i lugn och ro och inte när andra syskon är med, eller hon är stressad och ska iväg.