När blev det normalt att vara lättkränkt?

Det har definitivt med styrka hur lättkränkt man är. Skulle t.o.m. hävda att det är ett mått på mental styrka. 

Vill vi leva i ett samhälle där människor klarar av livet så är det styrka vi ska sträva mot. 

Och empatin hittar man hos de okränkbara och starka, inte hos de svaga. De svaga har fullt upp med sina egna problem och att känna sig kränkta. Finns varken energi eller styrka för att hjälpa någon annan.

Att vara lättkränkt (främst på nätet) är egentligen ett tecken på att man är ganska korkad. Någon som inte känner dig eller vet vem du är uttalar sig kategoriskt om dig och dömer dig på förhand, tillskriver dig olika epitet eller egenskaper du inte har, och du går igång på alla 8 och ska försvara dig och skriver saker i stundens hetta som är en rent irrationell reaktion. Den som dömde dig/ var elak eftersträvade just den reaktionen hos dig, och fick därmed en anledning att börja tjafsa.

Korkat också för att du reagerar på någons uttalande som du vet inte stämmer (eller så kände du dig kränkt för att du vet att det kanske stämmer lite grann).

Sedan har vi faktorn med att man i en anonym text inte ser ansikte, mimik, blickar och kroppshållning hos den man diskuterar med, som kan göra att man tolkar en text som egentligen inte är menad att vara direkt taskig/ elak som sådan. Själv har jag svårt att fatta att vuxna människor behöver lägga till emojis för att den man diskuterar med ska fatta att man skämtade, var ironisk eller sade något i all välmening. Sådant behövdes ju inte när vi skrev brev till varandra innan internet.

Det verkar som om internet i många fall fördummat människor istället för att upplysa och informera.

Håller inte med dig som sagt. Ser personligen ingen styrka i att låta folk hållas med mobbing och kränkningar utan att man själv säger ifrån. Styrkan sitter inte i att acceptera dåligt beteende.

Tänk efter själv. Varför tror du att vi lär våra små att säga till när någon är elak eller berätta för en vuxen? Struntar man i att folk beter sig illa så kommer deras beteende bara att fortgå.

Att klara av livet innebär inte heller att man ska behöva tåla en massa skit från puckon som aldrig fått lära sig bättre.

Du har fullständigt missuppfattat vad det innebär att var motsatsen till lättkränkt. Det innebär inte att man är passiv och låter folk gå över en. Det innebär att man är aktiv och inte känner sig sänkt och kränkt. Som jag skrev innan:

"Du kan kalla mig idiot och spotta mig i ansiktet. Jag accepterar det inte och skulle säga upp bekantskapen men inte blir jag kränkt för det."

Att känna sig kränkt har blivit den moderna formen för att slippa att ta ansvar.

Snarare du som inte fattar innebörden av ordet kränkt. 

Då får du gärna utveckla vad du menar. 

När anser du att man ska känna sig kränkt och hur tycker du att man ska svara på den känslan då.

Kränkt = notera när någon bär sig illa åt mot någon annan och visa detta genom att bli just kränkt och därefter säga ifrån. 

Det är därför människor blir sårade och kränkta. Kränktheten tjänar det praktiska syftet att lära personer som kränker att de gör fel. Svårare än så är det inte.

Har ingen lust att tjafsa med dig mer nu för du lär ändå aldrig förstå varför felet ligger hos de som kränker och inte bland de som blir kränkta. Med ditt empatilösa resonerande så kan du lika gärna rättfärdiga mobbing bland barn.

Det kan väl inte jag bestämma heller? Människor tar illa upp av olika orsaker förstår du väl?

Jag t.ex. hade inte brytt mig nåt nämnvärt om en person kom upp till mig och hävdade att förintelsen aldrig ägt rum. 

Men om dumhjärnan gått fram till en judisk person och hävdat samma skit så kan du kanske förstå att den personen nog skulle reagera mer negativt?

Den som blir kränkt visar bara att hon lät mobbaren komma åt henne. Det triggar mobbaren om något. Redan på förskolan fick man lära sig att det inte är kul att reta någon som inte bryr sig.

Det spelar ingen roll att det är något fel med de som kränker. Ingenting blir bättre av att bli kränkt. Utan den bästa lösningen är att markera och sedan jobba på. Nej, alla är inte starka nog att klara det men det är något att sträva mot.