Han vågar inte

Jag är ju bra, jag vet ju det. Jag kan laga mat, städar, har jobb, egna intressen, bra i sängen, ser ganska bra ut, social. Ett kap egentligen. Men jag har mått så dåligt under så många år och det är svårt att förstå sitt eget värde. Ibland tänker jag att det finns så mycket tomtar där ute som lyckas bra i livet och verkar lyckliga - vad gör jag för fel? Jag fick fel föräldrar i alla fall, men annars har jag verkligen skött mig i livet. Jag skolkade inte i skolan, har utbildat mig, bra vänner, dricker sällan, tar inga droger, tränar och är aktiv. Jag har liksom inte gjort några fel utom att jag tyvärr verkar ha en dålig kompass när det gäller vilka män jag faller för.
Ska det inte vända snart?

Jag är ju bra, jag vet ju det. Jag kan laga mat, städar, har jobb, egna intressen, bra i sängen, ser ganska bra ut, social. Ett kap egentligen. Men jag har mått så dåligt under så många år och det är svårt att förstå sitt eget värde. Ibland tänker jag att det finns så mycket tomtar där ute som lyckas bra i livet och verkar lyckliga - vad gör jag för fel? Jag fick fel föräldrar i alla fall, men annars har jag verkligen skött mig i livet. Jag skolkade inte i skolan, har utbildat mig, bra vänner, dricker sällan, tar inga droger, tränar och är aktiv. Jag har liksom inte gjort några fel utom att jag tyvärr verkar ha en dålig kompass när det gäller vilka män jag faller för.
Ska det inte vända snart?

Ibland tänker jag att det är bättre att känna så som jag har gjort än att inte känna något. Det är i alla fall en känsla jag känner igen, att vara hjärtkrossande ledsen och otröstlig. 
Ja, det är ett självskadebeteende lika väl som för någon som skär sig i armarna. För då känner man något. Jag har också gjort det som ung. Och då smärtade armarna istället för det andra. 

Det finns ingen annan än hon själv som kan ta sig ur detta. Hon må vara trasig men det är ändå hon som måste handla, Den där andre mannen, kompisen är väl avförd för länge sedan så honom kan vi glömma.

Hon måste ta sig ut ur det här själv och det gör hon genom att söka sig utåt, inte inåt.  

Att läka innebär att ta sig utanför det tankemönster man fastnat i. Det behövs nya intryck, nya känslor för att komma på fötterna i gen.

Det var ju när han var borta på jobb, hur skulle hon veta?
Barnen är vuxna. 

Det blev inte bra det här. Jag är så ledsen att han hörde av sig. Jag skulle sagt åt honom att inte kontakta mig mer. Jag tyckte att jag varit tydlig. Sluta lek med mig, jag fixar det inte.
Jag håller på att stressa sönder efter hans meddelande. 
Och trots att jag vet att jag inte kommer höra något mer så hoppas och hoppas och längtar jag efter att han kommer som han sa. Jag vill bara att han ska hålla om mig. Jag trodde att alla känslor var kvävda, jag hade slutat hoppas. Men nu gör jag det igen. Han väckte allt. 

Jag orkar inte med hatet i den här tråden. Jag är nog ledsen som det är. Det äter fan upp mig.

Förlåt hörni. Jag var trött och ledsen igår och så otroligt stressad över hela situationen. 
Det är mycket bättre idag, jag har sovit gott och är inte lika trött.

Och tack för att ni håller mig sällskap i den här vansinnigt långa tråden.

Jag är otroligt tacksam till alla som engagerar sig i den här tråden. Jag tror inte ni förstår hur mycket hjälp jag har fått. Det jag blir ledsen över är att många verkar tro jag är dum i huvudet, men någon som inte varit i samma sits förstår nog inte. Några gör det, några har liknande erfarenheter.

Ja, det är lite drygt ett år sedan han försvann första gången. Sen fick vi kontakt igen och hade det där bra avslutet jag ville ha. Ville bara att han skulle säga att det inte var mitt fel, för jag förstod inte vad jag hade gjort. Det var så jag kände då. 
Sen har han hållit kontakten med mig. Och avslutat och tagit upp på nytt. Jag betonar igen att jag aldrig kontaktar honom. Jag tänker inte jaga någon som inte vill, ett nej är ett nej och det förstår och respekterar jag. Men så hör han av sig igen. Och igen. Det är DET som gör det så svårt, annars hade det här ju varit avslutat för länge sen. 

Det kommer inte bli han som gör det, det måste bli jag. Men som någon här tidigare skrev, det är svårt för mig för jag vill känna att jag gjort vad jag kunnat. 
Om det är omedvetet, eller medvetet kanske, men jag klarar det inte. 

Jag är inte korkad, men han får mig att känna att det är jag som är felet.

Men det är inte du som är felet. Det är han.
Han leker med dina känslor och behandlar dig som hundskiten under skon.
Du förtjänar bättre.
Du har gjort allt du kunnat utom att dumpa honom. Det är det enda felet du har gjort.
Du måste bara intala dig själv om det.